”De bofasta i agrarsamhällets delade farhågorna sinsemellan. Goda råd var, ännu så länge, överkomliga till anständiga priser. Men snart skulle även deras livsstil, likt de nomadiserande jägarna och samlarna en gång, närma sig ruinens brant för att strax därpå, fördriva dötiden med en övertidsarbetande dödgrävare.

Inget tvivel om att de rådande förhållandena måste få vissa konsekvenser. Skogsbaroner, förutseende mäklare och vakna antikhandlare köpte för en billig penning upp furor på rot, förfallna gårdar och undervärderat, immateriellt och ideellt konkretiserat, arvegods.

Det fanns fler råd att råda bot mot, än de som växte på rot, i bokskogen.

Med ett ytterst begränsat startkapital i plånboken, begav sig de numera rotlösa rotebönderna in mot tätbebyggda områden som ingick i miljonprogrammets utkanter. Ers majestäts undersåtar, som en gång byggde landet med lagerkransar runt hjässorna, sållades, likt agnarna från vetet, bort från dem med läshuvudet på skaft, lojala dygdemönster, arbetsvilliga och andra oförsigkomna jasägare och inlärt hjälplösa, apatiska, oduglingar.

Rätt man på rätt plats. Plugghästarna placerades i läroverk, ögontjänarna i kontrollrummen, lindansarna i lindarna, flitiga arbetsmyror särbehandlades i vitt skilda och omfattande särställningar med särintressen som förutseende förmän, samt vanliga konsumenter i trivsamt öppna kontorslandskap eller uppe på non-stop-löpande möbiusband.

Proleters och andra konsumenters huvudsakliga samhällstjänst utgjorde en synnerligen betydelsefull funktion i statsapparatens affektivt laddade pantbankssystem.

De som inte stod under övervakning av en ”GOL-tupp”, tillförordnad tidsstudieman, måste obönhörligt, plikttroget och lojalt, efter lönen på fredagen, ut och stödhandla under veckoslutet, så att desamma även nästföljande fredag skulle få erhålla ett högt överskattat lönebidrag, till över sjuttio procent av nettot bestod av löneförmåner som arbetsgivaren kunde dra av på representationskontot.

Dagen efter Dopp-i-grytan-dagen satt familjen, inklusive ex, ex-ex, ex-ex-ex och diverse föredömliga (med Paul Auster i bakhuvudet) förebilder i 3D-utskriven plast, samlade runt burken med en välfylld, med varm omtanke från Ekonomiavdelningen, bonuspresenten: ”Retro Remix av Körbär-i-Likör och Romrussin i Special Limited Edition”, i numrerad upplaga 43 av 999.

Helt utan förvarning, meddelade Madelainekartellen att dagen efter weekenden som inledde nästkommande arbetsvecka, var en svart cybermåndag.

Åter var goda råd dyra. Hur att, med dyrbara plånböcker med de felaktigt ciselerade initialerna, versalerna, ”I. S.”, istället för ”L. Z.” i norskt odlat laxskinn, där inte minst hundöra fanns tillgängligt ens i förvaringsutrymmet för ett nyss utgånget körkort, än en gång sätta kattguldkant på den annars så, i 49 versioner av grått, tristas diskbänksrealistiska vardagslunken?

Det var vid sådana köptillfällen som Gemene Man, inklusive Crethi och Plethi, men exkluderande ”Den Uteslutna Tredje”, Detektiven Allmänheten, kunde, till rimliga priser, komma över andrahandssorteringar, demoversioner och repliker till prototyper signerade ”Simone Giertz”.

Ekonomiska rådgivare förklarade i media att nu och kanske aldrig mer, måste konjunkturen och BNP rusa i höjden till all time high, citat: ”… annars kommer hela kastrullen rasa och locket rulla iväg som huvuden utmed galgbackarna…”

Crethi och Plethi, som intuitivt förstod situationens allvar, visste åter ingen råd hur att, så här många dagar före nästa fredag, införskaffa sparkapital till oförutsedda utgifter. Plånboken ekade tomt.

”Det måste löna sig att motarbeta”. Var och en, åtminstone med grundskolans matematikbok i bakhuvudet, visste att dagen efter cybermåndag, skulle produkternas marknadsvärde stiga till det dubbla.

Då löneförhandlingarna var långt ifrån klara och nattmanglingen pågick som mest, fanns, som sig, av gammal tradition, bör, ingen lösning synlig inom rimligt avstånd. Affärsaktörer, utan vare sig rast eller ro, höll ställningarna utmed löpande bandets långsträckta sidor, men visste åter ingen råd.

Mediala konsumentupplysare samt sönderstressade influensers kunde, om än till hutlöst pris, visualisera tänkbara råd. Obetalda fakturor och räkningar inledde en brant, exponentiell, stigande kurva till desperata lösningar och omdömeslösa, dumdristiga, förhandlingar.  

Sådana med valkar i händerna, visste råd. Tomma plånböcker och kreditkort med höga utlåningsräntor på trettio procent, kunde de med förtröstan inför framtiden med förnöjsamhet i blicken, konstatera att redan då fanns många dagar kvar spendera utan minsta hundöra i plånboken.

De som en gång byggt landet med Daphnes lagerkransar, saknade råd till att bygga ut sina landställen med friggebodar och attefallshus. Då de inte visste annan råd, återstod det frivilliga valet att flytta in till platser där arbetet gav möjligheter till ett, åtminstone inför passerande obehörigas korpgluggar, anständigare liv.”