”Bofasta i agrarsamhället delade, i proportion till alternativfaktiska behov, rättvist på de, dittills obefarade, farhågorna.

Välmenande men ändå helt ogenomtänkta goda råd som passerat bäst-före-datum med råge, såldes ut under mellandagsreat till nedslående priser.

Övertaliga med mer dolda avsikter, gick till grovsorteringen för att så småningom återerövras, återvinnas och därpå insorteras i bokstavsordning i arkivsamlingarnas dammigaste hörn.

En gång, i hörnet av Boul Mich och Saint Germain, utanför Café de Cluny, hade Baudrillard, i en stund av plötsligt uppkommen generositet, utropat dit in tills. dvs fram tills dess, sekretessbelagda livserfarenheter:

”Subjektet begär. Objektet förför. Obehöriga förfäras.”

Andrasorteringen såldes till anständiga priser, till omyndigförklarade, isolerade ensamstående med eller utan God man eller Äkta maka, tillsatta av myndighetspersoner med social kompetens i sju års karantän.

Steganografins metod kan mycket förenklad beskrivas i bild om ifall den närvarande Läsaren/Tydaren kan föreställa sig ett vanligt förkommande häfte, som t ex ”1177 Vårdguiden”, kapitlet ”Om Närståendes Hjärta och Smärta”, där sidorna 19-20 tycks ha klibbat ihop med sidorna 21-22.

Ute i diskbänksrealismens nattsvarta uteliv är tillfället ingen, på förekommen anledning, plötsligt uppkommen slump. Steganografen har utfört hantverket synnerligen väl.

På tre ställen utmed sidan 20:s parallell med Y-axelns kant, har agenten medelst ett begagnat tuggummi, en gång med smaken av pepparmynt, delat i tre lika, permobila, permuterade, selekterade, modulerade lika stora som sockerbitar, fastsatt ett informationsmeddelande som i sig består av en överflödande textmassa, en koncis kontext och i dess innersta väsen, en klartext som utgörs mer av, inför kommande tilldragelser, dagens ord, än av gårdagens handlingar.

Det ur ett annat sammanhang lösryckta stycket låter:

””Det dröjer men skönt ska det bli” (”Hope deferred maketh the something sick”) inleder den kontrafaktiska informationen som maktmissbruk.” (Uttrycket kan påminna den korttänkte om en fördröjd minnesutlösning.)

Medan dödsuret tickar, vad tycker minutvisaren om att se kunderna gå. Tidsfördrivaren Kronos som avslutat sitt symbiotiska kannibalistiska middagsmål, ger med en ömsint gest den niosvansade katten tillåtelse att dansa över det tvåryggade odjurets arma lekamen.

Kvarlåtenskapen kräver av vederbörande att ömsom locka ömsom pocka med digra timglas fyllda med nektar från Soljungfruns blå druvklasar.

Solkungen bär sina medfödda leverfläckar med andan i halsen och kopparslagarens monotona dån innanför huvudsvålen.

Under Gråkappans saktmodiga vandring genom skuggornas dal, hörs illavarslande skrin från nattugglors halvkvävda strupar, eka bort mellan gran och fur.

Det fanns fler råd, än rådande bot på växande rot bland en och bok.

Rotebonden med ränseln på rygg, marscherade fram över enslig myr.

Vad annars fanns, än Jabberwocky, alias Snatterslån:

`Twas brillig, and the slithy toves
Did gyre and gimble in the wabe:
all mimsy were the borogoves,
and the mome raths outgrabe.

Beware the Jabberwock, my son!
The jaws that bite, the claws that catch!
Beware the Jubjub bird, and shun
the frumious Bandersnatch!”

He took his vorpal sword in hand:
Long time the manxome foe he sought —
So rested he by the Tumtum tree,
and stood awhile in thought.

And, as in uffish thought he stood,
The Jabberwock, with eyes of flame,
came whiffling through the tulgey wood,
and burbled as it came!

One, two! One, two! And through and through
The vorpal blade went snicker-snack!
He left it dead, and with its head
he went galumphing back.

”And, has thou slain the Jabberwock?
Come to my arms, my beamish boy!
O frabjous day! Callooh! Callay!’
He chortled in his joy.

`Twas brillig, and the slithy toves
did gyre and gimble in the wabe;
all mimsy were the borogoves,
and the mome raths outgrabe.”

(Gösta Knutssons översättning lyder:)

”En slidig ödling borvlade
I bryningen på solvis ples.
Och lumpingen var bryndlig, och
Den villa grutten fnes.

”Ack, akta dig för Jabberwock!
Han biter och han klöser hårt!
Och jubjubfågeln är så hemsk,
Och gripen griper svårt!”

Han tog sitt stridssvärd fast i hand
Och sökte länge fienden.
Så kom han till ett tumtumträd,
Stod där rätt länge sen.

Han stod där, gränkte, tubblade.
Då kom med väldigt eldig blick
Igenom skogen Jabberwock
Med girigt vilddjursslick.

Ett, två! Ett, två! Han högg och högg,
Han högg med svärdet kors och tvärs.
Ett huvud som trofé — så kom
Han hem i nästa vers.

”Och har du dödat Jabberwock?
Kom i min famn min gosse god!
O, glädjedag! Hurra, hurra!
Hurra för mannamod!”

En slidig ödling borvlade
I bryningen på solvis ples.
Och lumpingen var bryndlig, och
Den villa grutten fnes.”

 (Epix eller Pox, i en svensk översättning av en serieversion av dikten: )

Bryning föll, och snäbba tåvar
Girrte gräfsande i våb;
Helt vymkliga satt bårågåvar,
Och den ville argan snåb.

”Räds, min pojke, Jabberwock!
Hans tänder rivs, hans klo är vass!
Fly undan Jubjub-fågeln och
de frominösa bandertass!”

Han fattade sitt vorpalt svärd:
”Mångxot’ska best – Dig skall jag få!”
Vid Tumtumträdet bröts hans färd,
Rådlös vart han skulle gå.

Och mens han trubblade och drog,
Flög Jabberwock, med glödgad syn,
Pufflande ur träslig skog,
Och brusstande dök ner från skyn!

Ett, två! Ett, två! Åhej! Åhå!
Han segrade med vorpalt blad!
Och med dess huvud som trofé,
Hem galumferade han glad.

”Så du har dödat Jabberwock?
Kom i min famn, käcka pojk!”
”Å fantsälla dag! Hurra! Hurra!”
Så jublade hans glädjejojk.

Men bryning föll, och snäbba tåvar
Girrte gräfsande i våb;
Helt vymkliga satt bårågåvar,
Och den ville argan snåb.

”Tjatterslånet översättning av Eva Håkanson, 1963: )

Vid grilltock när de smiga gropp
de snuck och spack på visotass.
Helt jämrig då var skrangelmopp
och grösen mommande bölsvass.

Sök skydd för Tjatterslån, min son,
för bitska gap och snapparklor!
Sky Jällonhök och fly ifrån
den hemska Haffagrip som glor!

Han tog sitt hälfte svärd i hand
och sökte länge utan blund.
Sen sov han i ett grönsaksland
och tänkte där en liten stund.

Då där han stod och grubblade
kom Tjatterslån med blick i brand.
Den röt och ilskebubblade
och visade var spetsig tand.

Han drog sitt hälfte svärd och svor
att utan snicksnack döda den.
Det gjorde han, och sedan for
han i galoppsan hem igen.

Och har du dödat Tjatterslån?
O, sabelfablig lyckodag!
Kom i min famn, min tapperson,
så god och glitterglad är jag!

Vid grilltock när de smiga gropp
de snuck och spack på visotass.
Helt jämrig då var skrangelmopp
och grösen mommande bölsvass.”

Inte ens under den Gyllene Åldern växte kontokort på hjässans rot och stam.

Det minsta som Gemene Man behövde för att starta med två tomma händer, var en väl bevattnad plånbok.

Försten, Monarken, Tyrannen och Samväldets Härskare danade folkets själar med scen kabaréer från Paris Le Sphinx och deras arma kroppar med äkta marsipanbakelser hembakade av Marie Antoinettes kammarjungfru Madame Guillotine. Trotjänarinnan var alltid extremt noga med att inte nackhåren skulle sitta i vägen.

Om rätt ska vara rätt (eller ska det) måste rätt man, i god tid i förväg, befinna sig på rätt plats.

Smartast i rummet är sällan densamma som är sisten ut på stans gator, torg och längst in i kusliga återvändsgränder.

Ständiga sekreterare står som spön uti omväxlande, förnöjsamma, byar.

Ekologiska rådgivare förkunnade i tid och otid att nu och kanske aldrig åter, måste konjunktionen mellan tecken, planeter och egnahemshus fortskrida i långsamt mak långt över och bortom all time high, citat: ”… och låt oss lustiga vara!”

Nättrollen med svarta hattar, Oddvar, Gårdvar, Halvar och Kuddvar, sam Crethi och Plethi, insåg, på håret, stundens allvar.

Vem, det vill säga Ingen, hade kvällen innan kunnat ana vad Morgonrodnadens Gudinna haft att dölja i sitt täcka sköte.

Aurora, syster till Iris och Osiris, hälsade Den Ljusskygge Riddaren med ett strålande humör samt leende ögon.

Klartextens informationsbit med pepparmyntssmaken kvar, avslöjade gällande faktum, nämligen att:

”Sådana munterheter som sägs i tid och otid, vinner sällan laga kraft.”

MI5:s cirkusdirektör visste mer än väl hur minsta Tinget-i-Sig kunde dra ut på tiden och in i Rummet.

Liksom Luc de Reims en gång byggt om en cello till en celloklingande violin, ville Gemene Man, gestaltad av Detektiven Allmänheten, först låta en 1D-skrivare printa ut en liksidig triangel där ena katetern, som en trestegsraket ur marken, uppstår från Karelska näset, obehindrat sträcker sig upp mot Sibiriens tullfria utmarker, uppnår zenit i Novembers Norra Öga och därpå, likt en oväntad överraskning, kastar sig den andra katetern ner från Ovan, vidare ut mot Franska bukten.

Övning 2 består av en motsvarande överambitiös prestation, men i en motsatt attraktion.

Tilldragelsen sker då en obegagnad 3D-skrivare omprogrammerar triangulationen från en monolitiskt designad singularitet, till en parant, aningen för fyrkantig, tesserakt.

Det aktuella händelseförloppet är ett bra exempel på hur gränslöshet i två dimensioner, i fyra dimensioner är betydligt mer gränsöverskridande, transparent, transcendent.

Legitimerade nymfer som Syrincx, Echo, Psyche och Daphne, har genom ständigt förnedrande och förödmjukande misslyckanden, konkretiserat vad Ovidius, ej att förväxla med Aisopos, menade med: ”Metamorfos i evolutionens rundnätta hemvärnstjänst”. ”

Senare påkommet tillägg:

Rim-Baud laire inte bruka fler Baud än gränsöverskridaren Emile Baudot, efter en hett efterlängtad rotation till andra sidan, skulle tillåtit. Detta trots att den hädangångne upp i rök var till födsel och ohejdad vana, mer ultraliberal, än stockkonservativ.

Fotnot:

Professor Emeritus i Allmän Generalistik, John Saint Paul Young, förklarar för den som orkar ta den bistert enkla sanningen till sig:

”Korset vid terminalstationen Huvudskalleplatsen sades vara tillverkat av samma rot och stam som Adam och Eva en gång fröjdad frukten av strax före första Syndafallet före bestigningen av Ararat.”