Dagens Nyheter. Kultur. Måndagen den 8 december 2020. Flemming Rose: Försvara Lars Vilks rätt till ett normalt liv

Flemming Roses debattartikel om konstnären Lars Vilks problem med personlig frihet och inskränkningar i fysisk rörlighet tar, på ett spretigt sätt, upp flera, vitt skilda frågor, samtidigt.

Så här avslutar Rose sin debattartikel. Citat:

”Medan Lars Vilks väntar på svar och ännu en jul står för dörren borde polisen i Sydsverige kanske överväga att skicka de ansvariga för hans säkerhet på fortbildning i Danmark.”

Detta är egenligen vad Rose vill:

”/…/ att skicka de ansvariga för hans säkerhet på fortbildning i Danmark.”

I så fall måste utbildningen gå fort, så här femton dagar före Dopparedagen.

Om ifall polisen i Sydsverige kommer fram till att kanske överväga att skicka de ansvariga för Vilks säkerhet på utbildning i Danmark, så är Rose nöjd.

Flemming Rose jämför Lars Vilks situation (som konstnär eller privatperson?):

”Man undrar hur livvaktstjänsten hade reagerat om en statsminister eller kronprinsessa hade insisterat på att fira jul hos sin partner?”

Poängen med Roses debattartikel är:
Citat:
”Inför förra julen informerade Vilks i god tid sina livvakter om att han planerade att fira den med sin partner i hennes hem. Det noterades till en början, men så kallades han till ett möte med chefen för livvakterna, där han ställdes inför ett ultimatum: avstå från planerna på att fira jul med din partner annars drar vi in ditt skydd.”

Lars Vilks har valet mellan att antingen avstå från att fira julen tillsammans med partnern i hennes eget hem, eller någon annanstans, eller bli av med skyddet.

Är Lars Vilks en konstnär med en medveten strategi, eller ett ”offer”?

Flemming Rose söker utmåla konstteoretikern, konstnären och privatpersonen Lars Vilks till ett offer som, om beskyddet inte förstärks, kommer att bli en ”martyr”:

”Jag kan inte säga om Lars Vilks är ett offer för bristande professionalism eller trakasserier men resultatet är detsamma: en växande frustration och en känsla av att inte ha kontroll över sitt eget liv.”

Vem har berövat honom den kontrollen?

Såsom en slags nutida ”undergroundkonstnär” borde han naturligtvis först utfört någon slags riskbedömning, inklusive hypoteser om konsekvenser och, eventuellt, en flyktplan.

Rimligtvis är Lars Vilks ett offer för sin egen medvetna konststrategi:

”Vad händer om jag gör så här?”

Han riskerar sitt eget och andras (livvakternas) liv och hälsa för att, in absurdum, driva en konstnärlig idé om huruvida Sverige kan skydda en svensk medborgare från angrepp utifrån.

Plötsligt övergår Flemming Rose till att utpeka möjliga ”svikare” som övergivit Lars Vilks i hans situation som försvarare av konstnärlig yttrandefrihet.

Om konstnärskollegan Peter Johansson och andra inom ”den svenska kultureliten” som, likt en Judas ,utlämnat konstnären Lars Vilks till elitistiska, politiskt korrekta, meningsmotståndare. Citat:

Men även om Vilks naturligtvis är glad för stödet, så upplever han att den svenska kultureliten håller honom på armlängds avstånd, också när den kritiserar behandlingen av honom. Gallerier vill inte ställa ut Vilks, kollegor undviker honom och den svenska offentligheten och kultureliten har dröjt med att otvetydigt fördöma dem som försökt tysta honom.”

Citat av Peter Johansson som Rose i sin tur citerar i den här artikeln:
”Visst är den konstnärliga friheten så viktig men är det alltid vägen att gå? Om man vill få till ett samtal om det man vill berätta om i sin konst, kanske till och med förändra saker, är då provokationen bästa vägen?

Efter DADA och konstverken av Marcel Duchamp har konsten mer handlat om idéer och koncept, än estetiska upplevelser av fysiska objekt.

Denna inställning till vad som är vackert och skönt har sedan blivit mer till ”Anti-konst” och ”Metakonst”, där en ”Manual hur konstverket ska tolkas” finns med?

Tom Wolfe, med den konstkritiska skriften ”The Painted Word”:

Andy Warhol gick steget vidare, då han, på ett nihilistiskt sätt, ifrågasatte världen enbart genom att lyfta fram den i konstnärliga sammanhang.

Vad är konst idag?

Är ”Fallet Quick” också ett konstverk?

Anna Odell gjorde stor uppståndelse, då hon som ”konstverk” låtsade vara självmordsbenägen i färd med att hoppa från en bro. Var och är inte detta ett hån mot alla dem som tog hennes rop på hjälp på allvar och försökte hindra henne?

Vilks konstnärliga motiv skiljer sig inte särskilt mycket från Anna Odells:

”Vad skulle hända, om jag…”

Leif G W Persson svarar i samtalet här inunder:

”Hur många Vilks har Sverige råd med?”

Flemming Rose jämför Lars Vilks utsatthet med Kungen, Kronprinsessan eller Statsministern?

En annan jämförelse, med människor som är direkt hämtade från den svenska diskbänksrealismens vardag:

Hur mycket pengar lägger danskt rättsväsende ner på att försvara en förföljd kvinna från en kränkt make, sambo eller avspisad beundrare?

Jag önskar att varje kvinna i ständig flykt undan en kränkt make, borde ha rätt till lika mycket skydd som Lars Vilks.

Varför gäller inte kvinnornas ”yttrandefrihet” lika mycket?

Varför lägger inte samhället ner lika mycket pengar, tid och energi, på att rädda undan en kvinna från en man som inte kan ta sig för något annat i livet, än att förfölja, misshandla och kanske till och med döda henne?

Jag misstänker att många här som är engagerade i ”Fallet Vilks” inte är intresserade av frågan:

Vad är Konst?

Vilks är ett instrument i händerna på dem som vill förändra förhållandena inom svenskt kulturliv.

Det är alltså inte av estetiska skäl som de ägnar tid till att försvara Vilks, utan av politiska.

Jämför gärna Lars Vilks med tyska konstnärer som John Heartfield, Georg Grosz eller Kurt Schwitters.

Vilket är mycket intressant!

Det, i enlighet med Vilks tidigare verk, vara en god idé för honom att också göra ”konst” av sitt livvaktsskydd. Researchen kan han ju utföra i egna hemmet.

Politiskt engagemang kan visst vara grunden för ett ”konstverk”, men ett konstverk som inte fyller någon mer långsiktig funktion, än ett politiskt samtidsperspektiv, förlorar snart sin effekt.

Lars Vilks driver sina konstnärliga idéer in absurdum.

För var gång som han ”får rätt”, driver han frågan än en gång ännu längre lite till.

Det är kanske fel att jämföra honom med konstnärer.

Bättre exempel är Julian Assange.

Vilks konstverk ”Nimis” gillar jag.

Kanske mest för att det påminner om Christos ”Running fence”, eller Smithsons ”Spiral Jetty”.

Det är inte konstigt att Flemming Rose lyfter fram Lars Vilks problematiserade konstverk om ”Yttrandefrihet” just nu.

En f d amerikansk president har också förmågan att driva sina politiska ideal in absurdum.

Absurdism eller Nihilism?

Det kan bara leda till en konsekvens:

Publiken sviker.

Människor tröttnar.

Bättre vore det om de skattemedel som nu öronmärks för beskyddet av Lars Vilks, skulle gå till att skydda äldre människor från att smittas av Corona.

Eller att Skånes begränsade polisstyrkor kunde få medlen till att förhindra utvecklingen av kriminella gäng som skadar samhället och medborgarna betydligt mer, än Lars Vilks.

Konstnären Lars Vilks har rätt till livvakter, men vill han själv bestämma över hur de ska anpassa sig efter hans privatliv, så får han väl avsäga sig skyddet och skaffa sig egna livvakter.

De, som professionella poliser, borde väl veta mer om hotbilder, än Vilks?

Från Wikipedia, om ”Agent Provocateur”:

”Agent provocateur, från franskan, är en person som genom förställning lockar och provocerar en annan att yppa farliga åsikter eller rent av begå en lagstridig handling för att därefter få sitt offer åtalat.

Vanligen brukas denna benämning om agenter för hemliga polisen som vinner politiskt misstänkta personers förtroende, låtsas dela deras åsikter och på detta sätt samlar information om dem eller lockar dem till handlingar som möjliggör ordningsmaktens ingripande.”

Han har själv tagit på sig uppdraget att fungera som ”lockfågel”.

Vem vet, han kanske kan dra av konstnaderna på skatten?

Orsaken till att Vilks utsätter sig för sådana risksituationer, är ju konstnärliga.

Eller ”arbetsskada”?

Eller att få ut pengar från den fackförening som han är anslutet till?

Kanske Vilks konstnärliga situation är ett ämne, mer för Konstnärernas Riksorganisation, KRO, än Publicistklubben?

Konstverkets syfte är inte detsamma som dess motiv.

Marcel Duchamps ”Objet Trouvé”, ”Fontaine”, signerad ”R. Mutt”, var en medveten provakation.

Duchamp satt själv med i den kommitté som bestämt att alla konstverk inlämnade till Society of Independent Artists utställning, skulle ställas ut.

Duchamp ville visa att regeln lät bra i teorin, men inte skulle fungera i praktiken.

Det är helt rimligt att ifrågasätta om konstverkets utförande motsvarar så mycket beskydd som som samhället har kapacitet till. Hur många konstintresserade skulle vara beredda att offra sina liv för att skydda ”Mona-Lisa”, eller ”Batavernas Trohetsed”?

Det finns väl inget hinder i en konstnärssjäl att också vara en rättshaverist?

Vilks har väl vilka möjligheter som helst att göra någonting annat?

Det finns betydligt bättre konstnärer som är minst lika bra på att provocera, som ”Banksy”, eller här i Sverige, Stockholm, graffitimålarna i Snösätra, Rågsved.

Förslag till Lars Vilks om ett nytt konstprojekt (Lite i stil med Anna Odells):

”Att tillverka en estetisk upplevelse, i minst tre dimensioner, av hur det är att leva med polisutbildade livvakter.”

I corona-tider är det verkligen på tiden att diskutera vad som är ”onödiga inskränkningar på tillvaron”.

Om nu Vilks skulle få bättre personskydd i Danmark, så varför skulle inte Vilks kunna flytta till Danmark?

Kända artister som Lady Gaga och Rolling Stones måste säkert betala sina livvakter ur egen ficka.

Känt är då när Rolling Stones anlitade Hell’s Angels som vakter, vid Altamontfestivalen.