(OBS! Varning för starka produktplaceringar, subliminala effektsökerier samt Hitchcock-inspirerade cameofigurer, typ Lady Gaga i ”Pokerface”, eller Bergman i ”Larmar och gör sig till” (1997) (Titeln till pjäsen är hämtad från Shakespeares Macbeth (akt 5:5):

”En skugga blott, som går och går, är livet, /en stackars skådespelare, som larmar och gör sig till, en timmes tid på scenen/och sedan ej hörs av./Det är en saga/berättad av en dåre./Låter stort,/betyder intet” Översättning, Carl August Hagberg. År 1850.))

Kontext:

”De bofasta i agrarsamhället delade farhågorna rättvist och solidariskt. Redan sedan tiden före förhistorian där Sten och Flisa Hedenhös ingick som aktiva medlemmar i samlar- och jägarkulturen, styrde marknadskrafterna från Sidenvägen till Ostindiska Kompaniet vid Feskekyrka, tillgång och efterfrågan.

Goda råd var det sämre med. Sällsynta och därmed betydligt dyrare än allmänna föreskrifter. Snart skulle även deras omedvetna livsstilar i olika utvecklingsstadier, närma sig faktoiden Ättestupans brant.

Utifrån tassemarkernas orörda naturreservat kom utsocknes, utbölingar, utstötta ur gemenskapen, isolerade äldreboende insatta i karantän, personligt assisterade av tidigare släktbundna, numera alienerade kulturbärare från Göbekli Tepe.

Tidigare bofasta i lantliga miljöer tillhörde numera skaran av tålmodigt väntande i en oändligt lång bostadskö. Obehöriga utomstående tvingades utstå oväntade oretuscherade överraskningar som diskbänksrealistiska, provisoriska kåkstäder, eller mer romantiskt-bohemiskt, ordnade former i dragiga husvagnar, typ Polar, eller tält, varför inte, Haglöfs Double Peak, ute på vinterstängda campingplatser som Stockholm Ängby?

Socialt kompetenta agrikultörer, okunniga om otillgängligt fredligt samexisterande, ansökte om medlemskap i sedan länge folktomma skråverksamheter. Inte undra på att de hade svårt att anpassa sig till urbaniseringens integrationsrekommendationer. Ledsagade av timanställda kulturadministratörer sökte de personlig bekräftelse på att deras medtagna, immateriella plantor fastsurrade utanpå hemgjorda bärramar eller varsamt nedlagda i näverkontar, åter skulle komma till heders och luftrötterna utforska fast mark.

Gemene Man kan ha svårt att föreställa sig hur svårt det kan vara att göra sig av med regelbundna vanor och rutinerade handlingar.

Allmogen var van vid underförstådda regelverk i tryggt förvar. Odalbönder med drängar och pigor samlades mellan oregelbundet, inbundna med slanka vidjor, gärdgårdsstaket och med nostalgiska tillbakablickar trängtade efter forna tiders tillfällen till förlustelser. Att, i skuggan bakom ladugårdsknuten, då logdansen pågick som bäst, inmundiga fesljummet hembränt samt med leende läppar, likt en frånvarande Magnus Jönsson (född 1842 i Gåragöl, Kyrkhult i Blekinge) stoiskt apatiskt betrakta när Carlsson förödmjukade Flodens sons vapendragare Norman, med rallarsving och högerkrok, till ofrivillig kapitulation. Chreti och Pleti skulle rekapitulera händelseförloppet helt i överensstämmelse med viskningslekens effekter.

Citybor som övergivit tankar om gröna vågens grönare gräs, men ändå utstått livet i ödebygdens vedermödor, kunde aktivt, utan att överprestera, ingå som medlemmar i ett boot camp-kamouflerat 20-mannavakttält inspirerat från motsvarande i Drottningholm, inklusive officersmadrass, braskamin och annat ställe konstruerat av ingenjörstruppernas stock på bock, ovanför ett välfyllt latrinhål, förtära, alltid på en torsdag, konserverad ”Beväringens Skivspelarkulor med Orakad Trikinsvål”, samt, till dessert, den icke helt överraskande palatschinken med aprikosmarmelad och brandy. De övriga sex dagarna stod på menyn: ”Rollmops med plugg”. Den förra garanterade mot högt blodtryck och den senare mot skörbjugg.

I vakttornen längsmed fyra meter höga tegelmurar pyntade med serpentinliknande taggtrådar kunde bevakningspersonalen i egenskap av kulspruteskyttar bevaka fälten mellan elstängsel och ingenmansland.

Oavsett om dagen var helgad åt annat, eller helgfri, inleddes morgonpasset i med uppvärmande fysisk gymnastik i anläggningens retro granitstensbrott.

Efter uträttad dagsverke kunde den hågade gästarbetaren med överbliven energi kvar i sin ömmande kropp, spartanskt och asketiskt, genomgå prövningarna i dagens improviserade hinderbanor. I sann korpralsanda hade dagofficeren låtit kadaverdisciplinen inspireras av mönsterskyddade träningsfält designade av Raymond med sonen David Belle.

Likaså bra att sortera bort de svagaste länkarna i god tid före nästa pass. Majoriteten av utövare som klarat biffen med glans, föredrog framför att uthärda tältkamraternas fostrande metoder angående odören av förekommen fotbeklädnadstranspiration, ett svalkande bad ute bland de pariserblå havsvågornas ruttnande isflak.

De svagaste länkarna erbjöds två livlinor. Den ena, mer frigörande än den andra, innebar att diskret försvinna spårlöst från jordens yta. De som visste bättre anade att dissidenterna antingen gått under jord, eller upp i rök.

Den andra livlinan kunde inför ovana ögon te sig mer frestande än den förra. För sådana krukor som sökte akut narrativ terapi, kunde Critical Incident Stress Debriefing utgöra den enda tänkbara lösningen.

Det var ont om legitimerade hjärnskrynklare. Tvättmaskinerna, som sedan sett sina bästa, återstående, dagar passera revy, var entledigade fram till nästa generella rundsmörjning. En ringa tröst för spruckna krus och annat utsorterat lergods fanns i ideellt arbetande, Sumprunkare emeritus som förstrött avlyssnade sektmedlemmens symtom, men avstod från att, beroende av kluckande ljud i öronen, ekolaliskt, ekopraxiskt, palilaliskt, ekotala, avbryta, kommentera eller dra förhastade slutsatser utifrån en alltför begränsad mängd, icke avgörande, fakta.

Ute på landsbygden återstod de som, hals över huvud, hellre slog klackarna i taket med effekten att dö med stövlarna på.

Skogsbaroner, spekulerande mäklare och vakna antikhandlare köpte för en billig penning upp furor på rot, förfallna gårdar som Sörgården, Mellangården, Granngården och Sjöbogården, samt affektivt arvegods typ utslitna orvar, anständiga konstverk, med begripliga motiv som ”Älg i Skogbryn”, eller ”Sur Räv i Högt Gräs”, och hemvävda, obegagnade trasmattor i malpåse, förvarade uppe på vinden, endast den här veckan till det alltför lågt satta priset tjugofem riksdaler, gärna i en Selma och en, än så länge, giltig femkrona med utseendet:

”På åtsidan visas kung Carl XVI Gustafs namnchiffer samt som omskrifttexten CARL XVI GUSTAF SVERIGES KONUNG och präglingsår. På frånsidan visas texten SVERIGE och valören 5 KRONOR samt stiliserade vågor och lilla riksvapnet tre kronor. Randen på myntet är slät, det väger 6,1 gram, diametern är 23,75 mm och kanthöjden är 1,97 mm. Myntmästarmärket står vid sidan av lilla riksvapnet.”

Den numera fatalistiskt troende, rotlösa, med ytterst begränsat startkapital för oförutsedda utgifter i plånboken, begav sig åstad till återstående platser fokuserade på enda målet till arbetstillfällen som, utlovades det från högre ort, möjliggjorde inledningen till splittrat familjeliv, hopp över skacklarna, vänstrande, men ändå, angenäma släktträffar och samvaro i glada vänners lag.

Givna förebilder, som till exempel dagdrömmaren Halvar, hade dragit på sig sjumilastövlarna och färdats in mot tätbebyggda exploateringsområden som Krökarängen och Snösätra.

Andra stod den djärve bi. Ers majestäts undersåtar, som en gång byggt upp nationen med egenhändigt tillverkade lagerkransar, indelades i kategorierna: ”Läshuvuden”, ”Plugghästar”, ”Dygdemönster”, ”Ögontjänare”, ”Barhängare”, ”Herrbetjänter”, ”Surikater”, ”Stövelknektar”, ”Catwalkpantrar”, ”Mullvadar”, ”Nakenråttor”, ”Surinamer”, ”Sånglärkor”, ”Sävsusare”, ”Digitala Nomader”, ”Vapensköldssamlare”, etcetera.

Likt en synskadad höna kunde finna korn med höga halter av sannolik guldkant på tillvaron, såg var år ärliga och hederliga frivilligarbetare hur skattebefriade borgenärer, som, som regel, alltid inlett karriären med två tomma händer, investerade kapitalsamlingen i schabloner, sekiner, dukater, piastrar och dubloner.

Godtroende ortodoxa stod på posto, registrerade i nära anslutning till Nybroviken. Plugghästarna placerades i Aston Martinstallet och ögontjänarna i fjärrkontrollrummen. Överförfriskade arbetsmyror i negativt stressande köbildningar såg framtiden an framför vintage stämpelklockor.

Prismedvetna konsumenter trivdes bäst i öppna kontorslandskap. En unisex-mixad köbildning delade upp sig i två grenar. Den ena i riktning mot en nypåfylld kaffeautomat, och den andra mot ett annat ställe.

Mediefabriken såg i stort sett ut som vilken konkurrenskraftig företagsmiljö som helst. Grå betongväggar var utsmyckade med, inför årets fem veckors semester, fantasieggande, technicolorerade tapeter med motiv föreställande överfyllda sandstränder.

Där låg chartrande bratwurst med surkålfrossare, eleganta grodätare, pikanta aupairflickor fixerade på malignt melanom och därför insmorda i sololjan starkt doftande av det legendariska märket ”Hawaiian Tropic Tanning Oil”.

Förbi passerade strandraggande muskelknuttar uppförstorade med anabola steroider typ metandrostenolon, eller det mer vardagliga ”ryssfemmor”. Sol-och-vårande anglofiler med dröppeln droppandes, sneglade på modemedvetna flygvärdinnor med scarfes från Hermès Collection och säkerhetsföreskrifter om bältesspänning samt rutschbaneinstruktioner, tryggt förvarade i rullande kabinväskor, som i sin tur trendspanade efter hypade yuppiereplikanter, eftersläntrande vilsna, irländska jetsetters, eller, till nöds söndagsfilosofer från Seines vänstra strand med en havande blåögd Lucille malande i sina sämre sidors undermedvetna, på ingång till drogstores med skygglappar och siktet inställt på melatonin mot jetlag och/eller receptfria stolpiller tillverkade i syfte att återställa efter gårdagens baksmällor.

Redan på förmiddagen satt överförfriskade pantertanter vid poolkanten med permanenterade peruker i azurblå eller ultraviolett toner. Medan soft deep house italian disco loungemusik spelad av DJ Gavanas nostalgiskt svävande ut ur Carlsson OA 5 MMX ur drack före detta MILF-ers med paraplydrinkar inspirerade av Rupert Holmes ”Escape”, eller James Bonds maskinmixade ”shaken but not stirred” Extra Dry Martini, bestående av en droppe Martini och resten Kommissarie Gordon’s hembrända Gin.  

I diskbänksrealismens grå vardag inledde Detektiven Allmänheten sin huvudsakliga samhällstjänst.

Helt utan förvarning, meddelade handelskartellerna att dagen efter weekenden som inledde nästkommande arbetsvecka, var en svart cybermåndag.

Åter var goda råd dyra. Hur att, med dyrbara, men vältömda, plånböcker än en gång sätta guldkant på den annars så gråtrista vardagen?

Det var vid sådana köptillfällen som Gemene Man kunde, till rimliga priser, komma över andrahandssorteringar, demoversioner och prototyper utan befintliga användningsområden.

Ekonomiska rådgivare förklarade i media att nu och kanske aldrig mer, måste konjunkturen och BNP rusa i höjden till all time high.

Crethi och Plethi, som intuitivt förstod situationens allvar, visste åter ingen råd hur att, så här många dagar före nästa fredag, införskaffa sparkapital till oförutsedda utgifter. Plånboken ekade tomt. Det måste löna sig att arbeta. Var och en, åtminstone med grundskolans matematikbok i bakhuvudet, visste att dagen efter cybermåndag, skulle produkternas marknadsvärde stiga till det dubbla.

Då löneförhandlingarna var långt ifrån klara och nattmanglingen pågick som mest, fanns ingen rimlig lösning inom sikte. Affärsaktörer, utan vare sig rast eller ro, höll ställningarna utmed löpande bandets långsträckta sidor, men visste åter ingen råd.

Mediala konsumentupplysare, om än till hutlöst pris, visste råd. Obetalda fakturor och räkningar inledde en brant, exponentiell, stigande kurva till desperata lösningar och omdömeslösa, dumdristiga, handlingar.  

Sådana med valkar i händerna, visste råd. Tomma plånböcker och kreditkort med höga utlåningsräntor på trettio procent, kunde de med förtröstan inför framtiden med förnöjsamhet i blicken, konstatera att redan då fanns många dagar kvar spendera utan minsta hundöra i plånboken.

De som en gång byggt landet med lag, saknade råd till att bygga ut sina landställen. Då de inte visste annan råd, återstod det frivilliga valet att flytta in till platser där arbetet gav möjligheter till ett anständigare liv.”