”Undersåtarna svek allmogens bygemenskap. Där människor levt sedan urminnes tider, står nu övergivna hus med sönderslagna fönster, tomma lador och tassemarkerna återerövrar gles- och ödebygd.

Livet, sa Kålmilarn Danne Andersson: ”Livet är som en kålmila. Det ska glöda ir’en som en ungmö på halster, men aldrig skåda minsta låga.”

Andra tider väntar. Skogsägarna planterar skog som sådana som Gudrun därpå drog upp med röttera. Projekterare och exproprierande exploateringskontor undersöker nedlagda gruvor där det, förhoppningsvis, finns några korn av fyndigheter kvar att raffinera.

Intresserade av poststrukturalismens förklaringsmodeller tror sig finna andra samband än tidigare utilitaristiska, måttligt roade, dygdemönster.

(I meningen ovan kan Läsaren/Tydaren/Steganografen-in-Spe, i rätt associationsbanor upptäcka hur den utilitaristiska nyttoetiken, tillsammans med positivisternas världsåskådning där allt är mätbart och, genom en tankevurpa över till gammalgrekisk, antik, klassisk filosofi, dygdemönster:

Alternativ 1. Klokhet, Tapperhet, Måttfullhet och Rättrådighet.

Alternativ 2.Inom buddhismen: kärleksfull vänlighet, medlidande, medglädje och fördomsfri sinnlig balans.

Alternativ 3. Katolsk antites (ofta mer uppskattade än dygderna): Högmod (superbia), Girighet (avaritia), Vällust (luxuria), Avund (invidia), Frosseri (gula), Vrede (ira), Lättja (acedia).

Alternativ 4. Sokrates ansåg att det viktiga är att känna sig själv, förstå vad som är gott för människan och hennes psyke, på senare tid har uttrycket ”Känn Dig Själv” (Nordiska muséets devis), ersatts med det mer vardagliga, men inte desto mindre lättare att uppnå: ”Var Dig Själv”, till ”Sköt Dig Själv”.)

Gruppen är indelad i levande varelser med olika grader av fysiskt avvikande beteenden, av PTS-sviter efter externa angrepp på inre psykologiska försvarsmekanismer (t ex ”Bortträngning”, ”Isolering”, eller ”Projektiv identifikation”) och andliga preferenser där uppfattningen att högre makter styr över Sapiens korta liv på Tellus, är mer än vanligt förekommande. (Exempel på ”högre makter” kan vara en avbild av Allrahögstainstans, Nornornas väv av livets ödesmättade, fatalistiskt-deterministiska, öppna nätverk, eller någon av de i Nuläget mer undanträngda, Fridegårdiska trägudarna.)

Läsaren med det långsiktiga målet att med tiden låta sig inordnas under rubriken ”Tydare” kan medelst denna informativa textmassa lära sig ”Språkspelets” basala regler:

”När en Spelare har rört en pjäs, måste den flyttas (till annan ruta, eller, då en stalker eller fientligt sinnade paparazzis tveklöst närmar sig, till annan, hemlig, ort).

Tillsammans bildar detta diffusa grenverk ett betydligt större och avgörande konkret nätverk: ”Språkspelet”.

Wittgenstein utvidgade ”Språket” till att också omfatta hur hominider i olika sammanhang tillämpar ord och meningar så att de får (erhålls, ges) en (entydig) innebörd i och med att de i ett visst sammanhang (oberoende vilket) betraktas enligt de givna regler som etablerats genom samspelet mellan brukarna (i e ”Spelarna).

På senare tid har andra möjliga förklaringar uppstått i diskursens sammanslutningar.

Den som i den associativa steganografin äger en större betydelse (det signifikativa), är möjligheten att språkspelet består mer av semiotiska tecken (där även ljudvågor och visualiseringar (av t ex ”visioner” och/eller ”illusioner”) ingår som betydelsebärande faktorer) och som kan ha helt olika betydelser, beroende av om de ingår som del av Textmassan, Kontexten, eller Klartexten.