Die Welt als Anspeilung und Vorstellung.

En steganograf van att ta ut svängarna i väldoserade myelininsmorda associationsbanor, sammankopplar strax underrubriken ”Die Welt als Anspeilung und Vorstellung” med Schopenhauers: ”Die Welt als Wille und Vorstellung”. Något som inte ens eliten av Crethi och Plethi skulle klara av.

Vidare Goethe formulerade förhållandet mellan Sanning och Verklighet med orden: ”Konsten är att rätta munnen efter matsäcken”.

Den som med samtliga sinnen i behåll förstått talet ”Noll”, kan gå vidare till talet ”Ett”. Efter ”Ett” kommer ”Två” och den som med hela sitt förstånd omfattar heltalen ”Noll”, ”Ett” och ”Två”, kan, efter att ha adderat ”Ett” med ”Två” logiskt relatera till talet ”Tre”:

Ett objekt som uppfyller samtliga krav på begreppskännetecken sägs äga ett begreppsinnehåll. Objektet kan till exempel vara en idé som både äger sin motsvarighet i ett begrepp, samt i en symbolisk betydelse, eller vardagligt meningsbärande. som krävs för att falla under ett visst begrepp. Kortfattat:

  1. Idé.
  2. Begrepp.
  3. Betydelse.

Denna förenkling kan utföras lite mer omfattande, där bilden också är ett sassureskt tecken, en semiotisk symbol, samt en prejudicerande varseblivning.

Begreppet kan vara ett enda ord som innesluter betydligt mera än Läsaren vid en första svepande anblick, är van vid. Med intentionen att, likt det ena caramboleklotet kolliderar med det andra, medan det tredje är uteslutet, sammanstöter behovet att ”anspela”, med det oundvikliga fenomenet att ”föreställa”.

Tre är det antal jonglörbollar som hyperaktiva medborgare, utan att ge avkall på simultankapaciteten, kan underhålla i luften samtidigt. Det rådande förhållandet gäller mellan en hängiven g-kraft, friktionen genom tröghetslagen och en motsvarande, på gränsen till överstimulerad g-punkt. I sämsta tänkbara fall kan förloppet resultera i en helt oavsiktlig, cerebrovaskulär konsult.

Sapiens utvecklingskurva upp och genom (som, åtminstone i teorin, också omfattar neanderthalis och erectus) ”Verkligheten-i-Sig” uppfattas i nivåerna:

”Fysisk verklighet” (i e Platonsk realism). Var Platon den första av identitetssökande och personfixerade journalister? Gång efter annan kom Platon ut med ibland faktiska, ibland fiktiva, ibland särskilt utvalda intervjuoffer, som han, eller hans Alter ego, ”Sokrates”, förödmjukade med de mest horribla antaganden. Trots det har diskbänksrealismen fler fördelar än nackdelar.

Med hänsynslös logik i dialektisk (att finna sanningen genom frågor och svar) dialogform kunde prokrastinerande gäster lägga fram brännheta ämnen sådana som hur associationsbanornas tankegångar inverkade den sista normalbegåvade Atenarens vardagsnära, i agrarkulturella sammanhang ”jordnära”, eller ”jordbundna”, omfattande yrkes-, familje- och fritidsliv, där brodern Odalbonden plöjde fåror till kommande odlingar.

Platon (inklusive Alter Egot, järnröret och megafonen ”Sokrates”), i närvaro av blivande akademiker, formulerade sarkastiska inlägg som mest påminde om obekräftat skvaller från muterande residenter, progressiva visitatörer och trånsjuka turister, som för tillfället befann sig på Atens agora, gav bränsle till fantasier om fria herrars demokratiskt rättigheter till slavarnas fysiska anatomier.

I verklighetens Platons Staten hade de fria männen för länge sedan passerat sista stadiet av blasfemisk levnadsmättnad. Då det kunde föranleda andra mer kortsiktigt makthungriga att ta över styret, gick männen, man ur huse.

Krönikören Aristofanes hämtade inspiration från då Lysistrate och hennes oköttsliga medsystrar, den tidens föregångare till suffragetternas WSPU, förvägrade respektive äkta makes orättmätiga behörighet att utan ömsesidigt samtycke, delta i akten motsvarande det mytologiska monstret Djuret med Två Ryggar.

Än i våra dagar brukar, akademiskt utbildade i tvärvetenskap, mytologer jämföra väsendet med alltifrån den enögda cyklopen, med skygglapp endast intill det andra, obefintliga, ögat, till den med minst åtta huvuden utrustade Hydran, som av många förtäljare av folkloristiska sägnen och amsagor för godtrogna samt deras olindade dibarn, omförhandlade till Den Niosvansade Katten. (Allmogen kunde bättre svälja hotet från en något missbildad huskatt, än en genmodifierad hydra.)  

Agorahandeln gick till som alla förrättningar i gemen. Försigkomna traktörer sålde redan dagen före torgdagen, trottoarserveringens bordsplaceringar till morgondagens icke praktiserande söndagsfilosofer samt deras lättflyktiga skönandar.

Oinsatta influerare spekulerade vitt och brett om förra veckans oavslutade affärer. För att inte reta förbipasserande i onödan, tillrättalade trendkänsliga flanörer anspelningar på hur förtroendeingivande marknadskrafter, som till exempel de så vanligt förekommande ”Tillgång och Efterfrågan”, genom kortsiktiga impakter eller långtgående kulturådror, inverkat på kundunderlaget i dygnet-runt-öppna tavernor, bodegor endast tillgängliga efter siestan, eller ristorantiinfluerade speak-easies för vilseförda kringirrande.

Locals som var dag residerade vid torgets hörn och kanter, lät sig serveras av arroganta, atletiska, ganymeder och au-pairflickor som förläst sig på de Sade, Proust, Toklas och Nin.

Smaken var som bakverken. Många var de som, utan personlig kännedom, förespråkade kakor uppkallade efter Madeleine. Andra, mer sparsmakade, föredrog Alices hembakade version av eskapistiska Drömmar.

Då flertalet gäster för länge sedan förbrukat sina arbetsminnen på borttappade krognotor och kvarglömda taxikvitton, kunde ingen finna något fel i att intaga samma rätter som dagen innan.

Varje tugga var ändå värt sitt pris. Helgrillade lammstekar drypande av fett inledde antikens ohämmade orgier, där exalterade satyrer förde in i dansens virvlar, frivolt högtidsklädda herdinnor i dekadent, dekanterat, decolletage och bortsprungna nymfer iklädda endast lagerkransar.

Herrskapsfruarna tittade nedlåtande på kaffeflickorna, men insåg först en lång tid senare att de fåvitska jungfrurna, likt de Gyllene Årens flappers som Daisy och Zelda, gått i bräschen för modet med fikonblad.

Mer dionysiskt lagda, än apolloniskt, frimodigt frisinnade coachade överviktiga fram till, för puritaner, frestande spartanska bantningskurer, medan de själva deltog i glada stämningar i goda vänners lag, blev allt sällsyntare.

Demokratins källa var i upphällningstillstånd. Trätunnor till brädden fyllda med kådsmakande retsina drog ouzons sista aromatiska eftersmak av anis, ut ur eklaggarnas markerade ådringar.

Laokooniska ungmör i naturlig storlek, från staden Karyai som, om de bar på en korg, kallades för canephorer, understödde med sina, innan Bikiniöarnas tudelade simdräkter bokstavligen exploderade på Nizzas långsträckta badstränder eller framför atletiskt byggda poolstädare som poserade inför blåhåriga pantertanter med stärkande paraplydrinkar i högsta hugg, togabestyckade torsos och hermetiskt tillslutna skyddsfodral, lite i stil med kyskhetsbälten tillverkade intill förgreningarna av Mesopotamiens floddeltor.

Sifniernas kulturmärkta byggnad var specialkonstruerad för ansedda publikaner, påstrukna fariséer, kringresande dansande björnar, samt andra, i den ordningen, okrönta kronkallar, skalliga kronvittnen och skallrande kronvrak.

Den i steganografin bevandrade känner av erfarenhet och ohejdad vana väl till att i stadsstater som Antikens Aten och Rom uppskattades, mer än allt annat, nyhetens behag. Ändå rönte talesättet ”Inga Nyheter är Goda Nyheter”, inga som helst uppseendeväckande framgångar.

Informatörer och kommunikatörer, ambulerande häroldrar, tjänstgörande kurirer, sommarvikarierande postiljoner samt fotbeklädda med vingar, angelos, delgav genom dricksmottagande, servila springpojkar som, i spåren efter faderns investeringar i riskkapitalistiska D-kupformiga Omega-aktier, förlustande gourmeter på senaste nytt från legionärsjuka på bondpermission som för tillfället huserade vid Piazza Navona för att där avnjuta den så omtalade Tartufon.

Envisa, men än så länge obefogade, rykten spred sig som präriebränder över stadens kinesiska murar och böljande takåsar.

Samma nyheter som dagen innan; om hur hemlösa vagabonder stod vid Via Appias vägrenar och sträckte ut tummen mot främmande passerande.

Fattiga, men synnerligen välutvecklat välväxta, villrådiga jungfrur från Kolkata (ej att förväxla med turistfällan ”Golgata”) med lätt uppdyrkade kyskhetsbälten kom fram till långtradarförare och svor på vad som helst, att de ännu så länge, men kanske bara innan solen gick ner, förblivit orörda ungmör.