Om Språkspelets Andra Planhalva:

Även om den ena var på gång och den andra på uppgång, kunde säkert både Freud och Duchamp ha attraherats av Lou Andreas Salomé. Den förra var, efter en lång tids obestånd, på bestånd, medan den andra, på alienerat avstånd i Tiden och Rummet, uthärdade anstånd.

Den här väl tilltagna textmassan: ”Pigtittare för X-Modeller” utgår i första hand från deskriptiva (beskrivande hur begreppet används av Gemene Man) definitioner.

Då dessa visat sig inte räcka till, kan denotationen (alla de objekt som konceptet syftar på) duga som tänkbart alternativ.

Ämnet Steganografisk entropi behandlar den bestående diskbänksrealistiska vardagen, såsom varandes stadd i evigt sönderfall med en halveringstid på 1/0 (Ett Genom, genom Noll Genomer) utifrån den Uteslutna Tredjes vidsynta och synnerligen toleranta perspektiv.

Detta därför ett totalt genomsläppligt, genomskinligt-transparent, genom inte har någon som helst inverkan på Tröghetslagens fiktiva friktionsstyrka.

Detta har klargjorts under en korsbefruktad, tvärvetenskaplig, tre dagar lång weekend-konferens, där hemmalaget bestod av akademiskt utbildade epistemologer och bortalaget av eskatologer utexaminerade av en välansedd korrespondenskursen, Mercurius Unlimited.

Om ifall i den fördolda klartexten kan finnas mer andliga uttryck bör de utsättas för extra hårda tryckpressar.

En bokstav, lämpligtvis ett gement ”f” kan mycket väl användas som en steganografiskt utformad herdestav, men i klartext bör Tydaren kunna föreställa sig att den också kan framstå som ett orv.

Detta utgör inget hinder för att textmassan innehåller antydningar till någon högre maktsfär. Såsom en kreativ bevakare av ”tillfällen som gör tjuven”, eller som en välkänd formgivare förklarat: ”Jag gör inget. Alltså finns jag.”

Tre är det antal jonglörbollar som hyperaktiva medborgare, utan att ge avkall på simultankapaciteten, kan uppehålla i luften samtidigt.

Det rådande förhållandet gäller mellan en hängiven g-kraft, friktionen genom tröghetslagen och en motsvarande, på gränsen till överstimulerad g-punkt. I sämsta tänkbara fall kan förloppet resultera i en helt oavsiktlig, celeber celebes konsult.

Allmänbildade, mogna och erfarna av deltagare i allas demografiska Weltanschaung , uppmärksammar den steganografiskt utlagda ”textmassan”, men utesluter, med reptilhjärnans instinktiva selektionsförmåga, informationen såsom oanvändbar, onyttig och till och med, beroende av hur den används, för obehöriga utomstående, skadlig.

Det tål att upprepas mer än en gång hur att, från ett visuellt fågel- eller grodperspektiv, svart på vitt, förvilla, förvirra samt vilseleda, ett slumpmässigt urval av rättrogna bokstavstroende som, allvarligt talat, tar allting bokstavligt, infoba, faktaresistenta, enögda cykloper försedda med skygglapp över det utelämnade ögat, extremt bokstavstroende legaliserade teflonpannor, in på avvägar, sämre vanor och inmålningar i hörn:

”Empty heaven. Shrinking Man. Earth made of Stones.”

(I meningen ovan kan Läsaren/Tydaren/Steganografen-in-Spe, i rätt associationsbanor upptäcka hur den utilitaristiska nyttoetiken, tillsammans med positivisternas världsåskådning där allt är mätbart och, genom en tankevurpa över till gammagrekisk filosofi, dygdemönster:

Alternativ 1. Klokhet, Tapperhet, Måttfullhet och Rättrådighet.

Alternativ 2.Inom buddhismen: kärleksfull vänlighet, medlidande, medglädje och fördomsfri sinnlig balans.

Alternativ 3. Katolsk antites (ofta mer uppskattade än dygderna): Högmod (superbia), Girighet (avaritia), Vällust (luxuria), Avund (invidia), Frosseri (gula), Vrede (ira), Lättja (acedia).

Alternativ 4. Sokrates ansåg att det viktiga är att känna sig själv, förstå vad som är gott för människan och hennes psyke, på senare tid har uttrycket ”Känn Dig Själv” (Nordiska muséets devis), ersatts med det mer vardagliga, men inte desto mindre lättare att uppnå: ”Var Dig Själv”, till ”Sköt Dig Själv” och, om de andliga krafterna räcker till: ”Gaa Udenom.”))

Gruppen är indelad i levande varelser med olika grader av fysiskt avvikande beteenden, av PTS-sviter efter externa angrepp på inre psykologiska försvarsmekanismer (t ex ”Undanträngning”, ”Isolering”, eller ”Projektiv alienation”) och andliga preferenser där uppfattningen att högre makter styr över Sapiens korta liv på Tellus, är mer än vanligt förekommande.

(Exempel på ”högre makter” kan vara en avbild av Allrahögstainstans, Nornornas väv av livets ödesmättade, fatalistiskt-deterministiska, ej öppna för Detektiven Allmänheten nätverk, eller någon av de i Nuläget mer undanträngda till trägudars land.)

Läsaren med det långsiktiga målet att med tiden låta sig inordnas under rubriken ”Tydare” kan medelst denna informativa textmassa lära sig ”Språkspelets” basala regler:

”När en Spelare har rört en pjäs, måste den flyttas (till annan ruta, eller, då en stalker eller fientligt sinnade paparazzis tveklöst närmar sig, till annan, hemlig, ort).

Tillsammans bildar detta diffusa grenverk ett betydligt större och avgörande öppet, typ minneskarta, nätverk: ”Språkspelet”.

Wittgenstein utvidgade ”Språket” till att också omfatta hur droider i olika sammanhang tillämpar ord och meningar så att de får (erhålls, ges) en (entydig) innebörd i och med att de i ett visst sammanhang (oberoende vilket) betraktas enligt de givna regler som etablerats genom samspelet mellan brukarna (i e ”Spelarna).

På senare tid har andra möjliga förklaringar uppstått i diskursens sekretessbelagda patientakter avseende fördröjda cellmeioser.

Det som i den associativa steganografin äger en större betydelse (det signifikativa), är möjligheten att språkspelet består mer av semiotiska tecken (där även ljudvågor och visualiseringar (av t ex ”visioner” och/eller ”illusioner”) ingår som betydelsebärande element) och som kan ha helt olika betydelser, beroende av om de ingår som del av Textmassan, Kontexten, eller Klartexten.

Läsaren kan uppleva den här volymen (som omsluter både en tredimensionell form (typ ”black box”, Schrödingers kattlåda, Skinners klassiskt betingade hundkoja och Faradays bur) ett visst antal, mellan 60-140 decibel) innehåll som ett sammelsurium av rappakalja, men textmassan består av ansträngningar från en livstid liknande Belacquas eller Oblomovs.

Gällande faktum var känt redan på Hedenhös tid. På bara ett stenkasts avstånd från Varbergs fästning (och ännu längre till Lasse-Majas residensbostad Marstrand) kan en hällristning, som de allemagniska germanologerna sannolikt missat, med vissa svårigheter efter ihållande angrepp från Tidens tand, berätta om hur sant det förhöll sig att, även under förhistorisk tid, med båda fötterna på marken, kunde publikum inte ens nå fram till parkett.

En som grävt sig betydligt djupare ner i materien, är Genevieve von Petzinger.

Hennes fantasieggande kunskaper om det prekronologiska, grafiska bildspråkets uppkomst och evolutionära spridningseffekt, står i proportionerlig jämförelse med den här textmassas väsen, form, vikt och yttre design, att den, än så länge tilltänkta volymen, inte ens skulle uppfylla utrymmet för ett slumpmässigt utvald gemen, typ mjukgörande vokalen ”y”.

Anständigt folk må tycka att teckenbehandlarens förhoppningar befinner sig alltför högt ovanför grantopparna. De tycks mena att den gråmelerade diskbänksrealismen aldrig kommer kunna infria sådana, om inte i bokstavlig, så inte ens i bildlig betydelse.

Auktoriserade steganografer kan anse att diskbänksrealismen enbart är av godo. Den innehåller ett ljust sken av verklighetsillusioner för Gemene Man etcetera.

Teckenbehandlarens uppfattning om diskbänksrealismen är inte särskilt väsensskilt från Detektiven Allmänhetens.

En skamligt lågt ställd förhoppning leder oundvikligen fram till den enkelriktade vändpunkt, där någon av slumpens skördar utvald, för att ta den första som anmält intresse ur minnet, en handelsresande Agent 000, Typ Loman, som befinner sig på resande fot mellan två, i ett descartiansk-geulincxistiskt koordinatsystem markerade punkterna, ”a, a” samt ”b, b”.

Urvalet förkunnar att en Gemene Man består av för den här utsagan en enda tillgänglig, personligt tilltalande, som för stunden slår dank som tidsfördriv, sparsmakad, Agent 000, Typ Loman, som efter ihållande frågor om personuppgifter, önskar förbli icke tilltalad och därför vägrat att tillhandahålla avsedda svar på integritetskränkande spörsmål.

Dessvärre utan att dessförinnan spekulativt antagit att Loman, på väg till ett annat ställe, plötsligt uppgivit en sista suck och, oavkortat, gått bort över till andra sidan. Utan vidare spekulationen, men med guilt by association, typ ingen rök utan eld, eller ”om man inte har nåt att dölja, så…” finns förespeglingar att Loman, i sista stunden innan hajen ätit upp honom, ångrat sitt ställningstagande.

En förutsättning för automatiserad metod för en direktansluten inre kontakt med Bokstavstrons direktöversättningar.

Det kan ibland härledas tillbaka till en expanderande uppenbarelse om konflikten mellan Sveriges enväldige konung Gustaf den Tredje och hans kusin, Tsarinnan Katarina II av Ryssland, i Teaterkriget vid Finska viken, utanför Albert Edelfeldts Studio Museum.

Då och då förekommer också retoriska knep som ”Talande tystnad” eller, med avsikt att förvirra antagonisten, plötsliga ”Konstpauser”. Under en sådan kan Läsaren/Tydaren utnyttja den begränsade tiden till att göra en visit till turistfällan Borgå domkyrka.

En sentida, men nutida, historiskt anpassad strateg, Mercurius Vallaby, förklarar Teaterkrigets sista domkapitel i flödesschemat så här:

Den som med samtliga fem sinnen i behåll, förstått talet ”Noll”, kan gå vidare till talet ”Ett”. Efter ”Ett” kommer ”Två” och den som med hela sitt förstånd omfattar heltalen ”Noll”, ”Ett” och ”Två”, kan, efter att ha adderat ”Ett” med ”Två” logiskt relaterat till talet ”Tre”. Detsamma gäller för talet ”Tre”. Lägger man till det talet ”Ett”, så blir resultatet ”Fyra”. Och så vidare…

Risken finns att Läsaren/Tydaren med naiva förhoppningar om att det finns en Meningssökande också i den Bokstavstroendes arma själ, i galanta jämfotahopp över spretiga bokstäver överför till en Legaliserad, upplevandet av ordet ”Hurra”, skallande innebörd och rungande andemening.

Förhållandet mellan antalet Steganografer och antalet Tydare brukar antas motsvara förhållandet 1: 100 000.

Frågorna kan väcka misstankar om subversiva element som lever som mullvadar under Roms akvedukter, eller i nära anslutning till terminalstationen Brooklyn.

En paranoid lagd bokstavstroende konspirationsteoretiker, genomskådar utan minsta tvekan Steganografens subliminala, sublima, postmodernistiska citat, med lösryckta fraser inspirerade av Bubers kabbalistisk-dialektiska dialoganalys.

Den är enklast att finna och förstå de bråddjupa, ekologiska fotavtryck som blivit permanenterade i populärmusikens diffusa personjournalistik.

Var och en som kan sin Pling Forsman på sina fem smutsiga små fingrar, vet med all säkerhet att det var Forsbergs persona som lite uppgivet undrat:

”Vem vill du vara kan du förklara det för mig?”

Plings sidekicker, bollplank och jämställde medkreatör, Holm, ville inte vara sämre han:

”Vem är du? Vem är jag? Levande charader(?)”

Den ena Evan, Evfa, kunde inte heller hålla händerna i styr. Med högra handens, i tradition från Pilatus, välmanikurerade fingrar formulerar hon problematiken i X-Models, på ett annat, också det, kreativt sätt:

”Det finns bara en av mig och det är jag. Det finns bara en av dig och det är du.
Det finns bara två av oss, Eau de Vie.”

(Konceptet ”Pusselspel” kan för en inlärd steganograf av rang också betyda: ”Wittgensteinskt Språkspel”.)

Läsaren/Tydaren kan kallt konstatera att inte heller här har den Uteslutna Tredje annan roll att spela än den som ”Persona non Grata”.

Vändturerna i steganografins labyrintiska spelteorier har mer av doserade kurvor än den automatiserade kartläsaren vill erkänna.

Team A har inte som första uppgift att ställa till förtret för Team C (Gemene Man, etc).

Team C (angående Team A) vill gärna stå till Team B:s tjänst och förfogande, när saken sattes på sin spets, tvekar in i det sista, vänder på en gammal 5-öring från år den 1 juli 1972, och ägnar återstoden av dagen till att begrunda ”De två dörrarnas problem”.

Objektet kan påminna om Dödahavsrullarna. Enda svårigheten är att få ihop skarvarna.

Någon artist mest känd för objektifierande målningar av konservburksetiketter, har någon gång, på frågan ”En story måste ju ha en början och ett slut!”, svarat: ”Varför?”

För den oförberedda Tydaren är det svaret givet.

Slutsatsen kan, i samband med studier av textmassan, framstå, mer som oemotsagd, än i Thorilds mening, dunkel.

Team A ställer Läsaren in spe (Team D) inför fullbordat faktum.

Göm i tid det som gömt ska bli.

Förför, hellre än förstör.

Omväxling förnöjer. Förväxling fördröjer.

Steganografiskt entropiskt helpermeabla, öppna kretsar har absolut ingenting emot en rejäl missuppfattning.

En utbearbetad och näst intill söndertuggad textmassa kan ge upphov till alltifrån hög uppskattning, breda leenden, spridda applåder, till visslingar som endast kan uppfattas hemlösa byrackor och kioskvältande gathundar.

Andra vyer framkallar andra språkspel:

Detektiven Allmänheten, inklusive Gemene Man, Crethi och Plethi samt flanören i parkallén där en flicka på sporten avslöjar sig själv i dammens spegelblanka yta.

Gångtrafikanter med en svans av envisa rännstensungar inser inte att det fullt synliga endast är en potemkinkuliss i Habermas Fort Bravo.

En källa till inspiration är hur skriftens grovmaskiga distributionsnät i rumtiden, påverkas av okända, osynliga, energier utöver vanliga dödliga, typ elektromagnetiska fältassistenter.