Alla Läsare/Tydare i den Sentimentala Steganografins Lekskola, känner helt säkert till Lindes replik till Duchamps ”La Mariée mise en nu par ses celibataires, même…” (Nu var inte Linde helt ensam om projektets överföringsteknik. von Schantz var också med på ett hörn.) Det vintage retrospektiva Moderna Museet äger också ett, hitintills oräkneligt, antal repliker som Hultén lät utföra, i yttre jämförelse med Warhols ”Brillo Box”.

En för samtliga inblandade parter lättöverkomlig textmassa, är ”Skapelseberättelsen”.

Bokstavstroende som söker träffsäkra förklaringsmodeller utnyttjar varje possibelt tillfälle till djupare analyser av presentationen som i allmänhet finns tryckt utanpå verkets ryggtavla.

Sedan urminnes tider, före tankeföreställningen om ett konvext timglas, fanns en hypotes om världen som ett jätteträd. Den kan idag, i vår digitalstyrda högteknologi, framstå som en primitiv, animistisk, naturdyrkan.

I brist på fysiska sequoia- eller mammutträd (Sequoiadendron giganteum) måste den tidens lärda utgå ifrån att bokstäverna bokstavligen hade Boken (Fagus sylvatica) som ”axis mundi”, men mycket tyder på att Yggdrasil egentligen var en Ask (Fraxinus excelsior). Vidare att runorna (typ ”Futark”) var hyperboréernas repliker till Romerska rikets Latin.

Det väsentligen är ändå hur de första av sentimentala steganografer bildade sig en uppfattning om hur Närläsningen, som också innebar en utbildning i Närskrivning, från bokstav, stavelse, ord (idé, begrepp, koncept) till mening, stycke eller vers, kapitel och så, slutligen till resultatet Bok.

I andra kulturer uppstod en snarlik, men ändå inte identisk, process. Man tog det man hade. Det man inte hade, fick som så ofta annars, någon annan stå för.

Platons tolkning av hur Atens aristokrater upplevde världen genom betraktelser av skuggbilder på grottväggarna. Enheduanna som introducerade jag-formen. Kinesernas logogram. Sumerernas piktogram. Egyptiernas hieroglyfer. Antikens Proto-Kanaaneiska. Aztekernas piktografiska och ideografiska skrift, som utläses ungefär som en nutida rebus.

Här kan Läsaren/Tydaren, med speciellt särintresse för steganografins prototyper, semiotiskt förstå hur Boken, som Axis mundi med tiden omvandlades till ett lättbegripligt objekt.

Bokstavstroende gemensamma uppfattning om hur Objektet-i-Sig (Bokstaven-i-Sig, Artefakten-i-Sig samt Magrittes steganografiska förväxlingsmetod om Pipan-i-Sig) utåt sett upplevs som bark, men inåt sträcker sig fram till grottbildningens innersta sjöstrand.

Varje enskilt ord, när det är särskilt från den totala informationssammanställningen, bör studeras som en Bokstavstroende läser Uppenbarelsens text om Apokalypsens Calypso.

”Folket”, det vill säga: ”Massan”, ”Gemene Man”, ”Detektiven Allmänheten” ”Crethi och Plethi”, samt ”Medborgaren”, ”Invånaren”, ”Skattebetalaren” omsluter, nästan, alla utan undantag.

”Stop making sense.” Talking Heads. 1984.

”HAMM. – On n’est pas en train de… de… signifier quelque chose?
CLOV. – Signifier? Nous, signifier! (Rire bref.) Ah, elle est bonne!”

”“HAMM: We’re not beginning to… to… mean something?
CLOV: Mean something! You and I, mean something!
(Brief laugh.) Ah that’s a good one!””

Samuel Beckett, Endgame (1957)