Den här textmassan är speciellt anpassad till den Andras kognitiva förmåga till anpassning under rådande omständigheter försatta i oplanerat undantagstillstånd. (Jämför med Charlie Parkers utveckling av sin musikaliskt begåvade improvisationskonst.)

I förtröstan om att förr eller senare uppnå stadiet av myndighetsförklaring, genomlever Läsaren/Tydaren sådana upplevelser och erfarenheter, som i bästa fall kan förmedlas i den här textmassans underförstådda klartext. Bindemedlet som förenar textmassan med klartexten, benämns som ”kontext”.

I Dantes klassiska verk kan den metafysiska, översinnliga, diskbänksrealismen upptäckas genom vandringen från Infernos lägsta krets, via Purgatorio och vidare upp till Paradiso.

Formen kan påminna om ett inverterat timglas, så att ytterkanterna, istället för att framställas som konkava, framstår som konvexa.

Med Dante kvar i bakhuvudet, kan dennas uppfattning om världsordningens varuhusliknande etageindelningar, komma till nytta även för Läsare/Tydare.

Än så länge är den starkt förenklade bilden närmast att likna vid en strut med basen nedåt och där spetsens maximipunkt befinner sig, övergår till en mer konliknande form. Mer om detta längre fram.

I Dantes Infernos Tredje Krets vistas Bokstavstroende i anspråksfulla dialoger med Omättliga, som nätt och jämnt orkar hålla näsan ovanför dyns yta.

Diskbänksrealiteten ska inte ringaktas mer än behövligt. Ett synnerligen seglivat, men än så länge, lösryckt, rykte, förmedlar en falsk skenbild av diskbänken (eng. ”kitchen zink”) såsom övergången från Platons naivt formulerade intygan om verkligheten som varandes just sådan såsom Gemene Man upplever den genom sina fem sinnen i behåll.

Det som Gemene Man upplever som allra mest häpnadsväckande, är hur Diskbänksrealismens främsta avantgardister består av dissidenter och avhoppare från Rationalismens Elfenbenstorn.

Detta kan för många bland Crethi och Plethi upplevas som paradoxalt självmotsägelsefullt, men om dessa, före de uttalar sig vitt och brett, tänker nogsamt efter, kommer de alldeles strax fram till den slutgiltiga slutsatsen att endast en desillusionerad Rationalist kan utöva Absurdismen till dess yttersta extrem.

Var och en av utexaminerade från Livets Hårda Skola, har blivit väl medvetandegjorda om att Pedagogikens främsta uppgift är att uppehålla möjliga vederläggare fram till det ögonblick då de, så där alldeles efter sista minuten och till och med efter grevens tid, sett tåget passera revy.

Det ursprungliga syftet med denna bromseffekt på framtidstron, är att kvarhålla de oförstådda genier som annars varit på väg att bli kända utanför nationens gränsposteringar.

Men, ingen insatt i ord och ingen färgäten.

Den som rak vill förbli, bör snarast utstaka en sådan långsiktig prognos, inklusive flexibel strategi, att kvarsittarna har fullt upp med deras självupptagna förmåga till inlärd hjälplöshet.

I avloppens ledningssystem finns alltid bättre lösningar, då spolmekanismerna genom reningsfiltren förorsakar tidvattensströmmar, vilka är ytterst lämpade till surfning, ter sig mer än frestande ut.

Tydare och Steganografer som ägnat fritiden mellan skolan och läxläsningen till autodidaktisk, i överensstämmelse med regeln ”Gissa och Försök” instudering av slamkryparnas anpassningsförmåga i förhållande till den naturliga urvalsprincipen kunde, även långt nere på undergroundnivå, hålla sig för skratt.

Från minsta lilla nanopartikel och vidare upp mot svarta hål på ljusårs avstånd, existerar både ekvivalenta preferenser och non grata-artiklar. Ljusårets normalkurva följer som regel händelsehorisontens doserade kanter.

En för samtliga inblandade parter lättöverkomlig textmassa, är den traditionsbundna ”Skapelseberättelsen”. Spränglärda exegetiker menar att åtminstone två berättelser ingår under olika kapitler inom samma koncept.

I en hastig jämförelse med evolutionen har Allrahögstainstans ett syfte, en utvidgad femårsplan, med den holisktiskt utformade kreationen.

Därmed skiljer sig denna väsensskilt från evolutionens etiska likgiltighet (”indifferens”, ”apati”, ”levnadsmättnad”) i förhållande till dess eget inordnande av hypotetiska livsformer, i överensstämmelse med regeln:

”Då en försvinner, återkommer en annan. Om inte, står ännu en annan på tur.”

Bokstavstroende som söker träffsäkra förklaringsmodeller utnyttjar varje tänkbart tillfälle till djupare analyser av presentationen som i allmänhet finns tryckt, i stil med tatuering eller, med graverande verktyg eller försjunken prägling, text utanpå verkets ryggrad.

De mer avancerade inom det steganografiska hantverket (”Konst kommer av ”att kunna””, i jämförelse med ”Konst hänger oskiljaktigt samman med adjektivet ”Konstig””. Därmed inte varken tänkt eller sagt att det som kan anses vara onormalt ”Konstigt” inte absolut bör uppfattas som ett tillförlitligt verk.) menar att graveringen eller präglingen är mer av illusorisk art, typ trompe l’oeil, där den obefintliga fördjupningen också är en semiotisk sinnebild för hur textmassan (det visualiserade ordet) antyder en kontext (ordet som idébärande koncept) som, i förhållande mellan uthållighet och ansträngning, leder fram till klartexten (”Informationen-i-Sig”, eller en plötslig insikt om ”Tyst kunskapsförmedling”).

Här är det synnerligen lätt att hamna i ”Rävsaxen om den Fria Viljan”.

I praktiken innebär det att Steganografen förutsättningslöst utsätter sig för att förväxla påtvingad determinism med frivillig indeterminism, eller, uttryckt så att också Crethi och Plethi kan begripa det: ”Att göra Lasten till en Dygd”.

Eftersom var steganografiskt intresserad efter Chapman sökt svaret på gåtan om ”Hur att leva som man lär?”, kan ZigZag, även om effekten är retroaktiv, genom dennas levnadsbanas pragmatiska tillämpningsförmåga, förmedla lärdomen om att verkligheten är betydligt mer komplex, än kartan. Därför ankommer det på var utövare att hellre uttrycka frågan som retorisk: ”Lär inte som du lever. Lev inte som du lär.”