Plotten i synopsis.

Varje intrig av värde kräver en konkret konfliktsituation, typ oöverlagd handling i affekt.

För att framkalla en sådan, delar Allrahögstainstans in dem av samhällsmaskineriet, omyndigförklarade i antingen naturliga eller syntetiska kategorier.

Inte sällan resulterar det i minst två, i förhållande till varandra, antagonistiska grupperingar.

Den ena sidan, som kan representeras av det symboliska Dorian Grays släktporträtt av Montague och den andra, av den inte helt överraskande Egna Hem-klanen Capulet.

I det här dramat får Montaguerna agera som ”Bokstavstroende”, eller ”Legaliserade”, medan Capuleterna fungerar som motpresterande, motverkande konkurrenshindrande cartellbildningar genom penningtvättomater och insidesförrättningar, ”Läsare/Tydare” och med tiden, om de visar sig vara av det rätta virket (Mahogny, Bok eller Ask), tillförordnade ”Steganografer”.

För att i det här ringa sammanhanget åtskilja agnarna från vetet, reduceras antalet ”Välfungerande Steganografer” till ”Associerande Dito”.

För att uppnå den så hett eftertraktade intrigen, behövs varken någon Don Giovanni, Casanova eller Romeo.

Med det Alexanderhugget som sönderdelade den Gordiska knuten i 50-50, eller om Läsaren/Tydaren hellre vill gestalta lösningen som ett frimodigt, frisinnat samt frigående Colombi Ägg (många associativt bevandrade bland steganografer in spe anknyter, med risk att gå över plankan, hellre än gärna Colombi Ägg till Descartes betjänt Gillot), kan teckenbehandlaren (dvs. undertecknad) i god tid före gällande läge undvika, främst för att inte transportsträckan från Alfa (”A”) till Omega (”Ö”, eller motsvarande ”Z”) ska, för nyblivet nyfikna, kännas onödvändigt, i.e. outhärdligt, svår, medvetet bortse från rekvisita och attribut som en minderårig och därför lättkränkt Julia, i all oskuldsfullhet, kan uppvisa.

Casanova över hövan, men ändå högst tillfälligt, högst betagen i Frankrikes, så småningom dekapiterade Drottningens, ”juvelsmycke” kammarjungfrun Antoinette Sophie de la Borde (Detta har säkert redan den uthärdade innehavaren av stol nummer sjutton redan, i samband med dennes intressesfär för Restif de la Bretonne (som egentligen hette något helt annat, nämligen Nicolas-Edme Retif eller Nicolas-Edme Restif) (en frimodig steganograf kan med fördel förväxla de la Borde, med Maria Sofia De la Gardie (biologisk syster till Magnus Gabriel och senare äktad med Gustaf Gabrielsson Oxenstierna, som var äkta son inom äktenskapet till Gabriel Gustafsson Oxenstierna, och brorson till Axel Oxenstierna), som alla tilltalade av Mozart-effektens möbius-slingor, näst intill ändlösa katalogen av redan erövrade (med högsta sannolikhet utan vederbörligt samtycke mellan jämställda mans- respektive kvinnoroller, uteslutet det Uteslutna Tredje Könsobjektet) att iscensätta en vanföreställning vars främsta syfte är att inför öppen ridå åskådliggöra hur i just det här dramat Montaguerna tvingas agera ut, fram tills det rådande nuläget inom ramarna för diskbänksrealismens inlärda hjälplöshet, som ”Bokstavstroende”, eller ”Legaliserade”,  kan bidraga till att understödja Allrahögstainstans i dennas intentioner att kvarhålla Sapiens i hennes självförvållade omyndighet.

Detta till trots råder fortfarande överhängande skiljaktigheter mellan självklarheter som, i samma andetag, omnämner Descartes med de hädiska tankesmedjor som understödjer uppfattningen att Treenigheten aldrig, inte ens mellan raderna, eller subliminalt, kunnat föresväva ens den minst lojala av alla då levande Bokstavstroende, Godtrogna, Rättroende, Rättrådiga Fariséer.