(OBS! Stycket som följer är en i alla anseenden komplett deskriptiv definition av steganografens göranden och låtanden.)

”De gällande grundförutsättningarna är att antingen förstora upp halveringstidens hastighet exponentiellt till, på en gråskala indelad i från svartaste svart, till arsenik vitare än vitt, eller öka förökningen ner till oanade höjder.

Den hett eftersökta effekten uppstår då Läsaren/Tydaren med uttrycket ”En bild säger mer än tusen ord”, utnyttjar Wittgensteins bildspråk och översätter ett hundratal enskilda bilder framkallade i pixlar (visualiserade elementarpartiklar i bildelement) med högsta (i förhållande ”rimlig kvalitet till, för Gemene Man, hyfsad prissättning), till mångfasetterade koncept där varje Pixel-i-Sig, i informativt syfte, ger sken av tio lättbegripliga ord.

Även om så bara Nonsensmakaren utför konststycket att, åtminstone på ytan, förespegla att en bemålad Ek till det yttre påminner om en handfallen Björk, så är tillgreppet ett första försök till utförd praktiskt tillämpning av Steganografi.

Välinformerade och därtill receptiva, men inte nödvändigtvis mediala, steganografer med välformulerade kenningar, metonymer, synekdoter, anekdoter och då och då, bara när så nöden kräver, heitis, förlöser associationer i nyckelromaner som ”Blå Blommor” (en rar utgåva inbunden i klassiskt gustavianskt halvfranskt tapisseri), eller ”Vov-Vov, eller vem dödade Rickard Wagner?” (en oavkortad översättning publicerad av Rabalder, i närsynt transkription med den Themersonska metoden ”Semantisk poesi”).

(Angående vem som dödade Wagner kan man antingen anta att en typ av Wertheriansk-inspirerad, liederlig självspillan, eller utförd av någon traktör i Musikanterna från Bremen-Skaraborg, eller andra, mer diskreta, från Nationalromantikens underrättelseväsen, typ Hausner, Diedrichs och Waegner, vars främsta kännetecken är abstrakt-expressionistiskt spontana squirt sprutmålningar, med sublimt innehåll från Terranian goldene Dusche von den Terrassen).

(Av sådana giganter som Bloom, i standardverket ”Irrationell Oro över Främmande Påverkan”, i retroaktivt sällskap med Joyce, oförblommerat sorterat in ”Vov-vov, …” under rubriken ”Illustrerade Kanikiska klassiker” eftersom samma förlag, med det numera, för inbitna nostalgiker, vitage vevdrivna ”Die Stimme des Meisters”  där knastret från det predestinerade moment då stålnålen möter skåran i 78-varvs stenkakans ebonit, placerad med hålrummet över phonografens orkanöga, vars epicentrum låter entusiasten avnjuta ”Die Meistersinger von der Wilhelmstraßenprozess” innersta andemening.)

Som om det envägs förhållandet uppstått i en mörk återvändsgränd, typ La Cul-Toure-de-Venus-Mise-à-Nu-Integral, en elektriskt impulsdriven association återgiven i aktionspotentialen 0,5–120 m/s mellan två likvärdiga synapser i ett myelininsmort endroit, vars fasad där köksingången är tillgänglig för samtliga iklädda svarta, kyss-mig-om-du-kan, Scott, respektive motsatta könet, Janis, Joplinhattar.

Tillhåll med namn som Le Chien qui Rit, Le Chat qui Voit, eller Le Cochemar de Cochon Sauvage, har mycket gemensamt med, för behöriga cellkamrater i stadiet före mitos, med, under förbudstiden, ett lättillgängligt speak-easy, typ Max’s Kansas Hold Me Tight med tillhörande, i särklass, inre lönnrum.

Pendlande steganografer söker sig till andra rum med andra stämningsfyllda resvägar. För att in i det sista undvika skumma element som hellre än gärna vistas som obehöriga i kanaltunnlar konstruerade på fri hand och fri fot av hemmablinda mullvadar, gäller det att ha huvudet på skaft, korpgluggarna med sig, vidöppna öron på gavel som små grytlock med tillit till magkänslan och intuitionen väl tilltagen på höften närmast revolvermannens döda hand.

Frimodiga, volontära, nonsensmakare kan med ljuskänslig blick igenkänna skumögda anglofila frankofoner och trikoleriska glosögda, paranoida frankofila anglofober på att de med ett enastående sätt och tillräckligt lång uthållighet håller den ändlösa konversationen igång, inte bara en, fast med konstpaus på femton minuter emellan, till och med två gånger. Konsten är, säger de som själv prövat på den underförstådda metoden, är att inte en enda gång uttala något som syftar tillbaka på den egna egocentriska personjournalistiken.

För att inte tillåta sig underhållas och samtidigt ideligen studeras av dystert svarta iris, väljer nonsensmakarna att som sista alternativ, hellre gå över bäcken, än under isen.

Tillhållet för behöriga i kontakt med det övriga nätverket, innehåller flertalet isolerade celler som dygnet runt punktbevakas av informella halvledares informella härförare.

Läsare/Tydare in spe kan förslagsvis använda Watchtower Sesam Dubbelballongenteroskopi, men där lösenordet ”Sesam, öppna dig” är eftersatt med det väl utstuderade ”Susanna i frottéhandduken”.

En annan beprövad metod utgår från tautologins Tårtan-på-Tårtan-i-Sig.

Rent praktiskt pragmatiskt innebär den att, antingen tårtan är indelat i tre skikt, till exempel med kodorden ”Sörgården”, ”Mellangården” och ”Bakgården”, eller ett välfyllt bakverk, typ Krokan, där en voluptuös, klassiskt skolad, seriös cancandansös, till den närmast stående omgivning, med en backflip-volt låter sig serveras som en avec till kaffet.

Sedan krigets molnfria dagar och tjälknöliga nätter har smuggelbåtarna färdats från land till land och kust till kust.

Våghalsiga agenter, som efter att med livet i behåll avklarat Husky Iditarod Trail Sled Dog Race, fortsatte tillsammans med Cinderella II:s make till gudmoder med hedern i behåll, att ledsaga Mister Mincemeat i marin kortege ända fram till Riviera di Ponente.

Passersystemet är enkelt och säkert att använda. Var celledare bör avgöra hur många kontrollstationer, som i mycket överensstämmer med landmärken utmed sekretessbelagda sånglinjer, som ska finnas med. Den avgörande betydelsen är förhållandet mellan avsiktligt intrång på kort tid, eller hög säkerhet där inträdet genom utträdet är närmast intill avträdets andra ställe.

Passersystemet kan hantera upp till 256 dörrar och 8000 personer. Den vanligast anpassade metoden består av ytterst begränsat bruk av minneskartor med tillförlitliga, permanenta landmärken utmed privatmarkerade walkabouts, i betydelsen bruket av inlärda element, inspirerade, men långt ifrån plagierade, från brodern Buzans anteckningar inordnade i Descartes koordinatsystem i vilket utsuget ska vara lika med insuget.”

Experter på EQ brukar framhålla att Känslan övervinner Tanken. I sann konstnärlig anda, väger Stämningen tyngre än båda tillsammans. Det är därför som Crethi och Plethi gärna, likt ett noanamn, hellre uttrycker Stämningen som det Uteslutna Tredje.