(OBS! Textmassan som följer är en i alla avseenden komplett deskriptiv definition av steganografens handel och vandel.)

”Steganografi” betyder, mycket komprimerat, att gömma information från obehöriga eller andra som, oavsiktligt eller omedvetet, kan sprida den vidare till obehöriga.

”Associativ” (förknippa, förbinda, sammankoppla, kombinera, komma att tänka (på)) syftar i det här sammanhanget på associationer mellan ord, som också kan utsträckas till idéer, begrepp, förställningar, iscensättningar och vilda fantasier. I det senare fallet kallas det, i psykoanalytiska kontexter, för fria associationer.

Associativ Steganografi får då betydelsen:

”Att med hjälp av ett associationsrik verktygslåda innehållande ett rikt ordförråd formulera sådant innehåll att den essentiella informationen undanhålls för den som den inte angår, i de allra flesta fall, den Uteslutna Tredje.

För att den associativa steganografin ska kunna fungera ute i det praktiska livet (den diskbänksrealistiska vardagsverkligheten) bör alla tillgängliga formspråk (lönndörrar, lönngångar och lönnfack) användas för att skapa sådana marginaliserade utrymmen.

I en ordinär steganografisk situation råder fysikens lagar. En promenadkäpp kan innehålla en värja, eller en väska kan vara utrustad med dubbla bottenlager.

I associativ steganografi råder mer lingvistiskt orienterade språkliga regler. Så länge de obehöriga inte anar några misstankar om oegentligheter, kan uttrycken tillämpas som antingen varandes bokstavliga, symbolladdade, bildliga med ikonoklastiskt bildspråk, eller bara rent ut sagt nonsens.

Här kommer ett av volymens inledningscitat till kognitiv användning:

”It is a well known phenomenon that man, as a being edowed with consciousness and memory, cannot imitate chance perfectly, and it is the cryptologist’s task, among other things, to discover and make proper use of these deviations from chance.”

”Det är ett välkänt fenomen att människan, som en varelse begåvad med medvetenhet och minne, inte kan imitera slumpen perfekt, och det är bland annat kryptologens uppgift att upptäcka och använda dessa avvikelser från slumpen på rätt sätt.”

Marian Rejewski

I den associativa steganografin uppstår avvikelserna då den meningsutbytande nonsensmakaren manipulerar fram sådana tolkningar att de obehöriga, som inte är tillräckligt införstådda med hur associationerna hänger samman, kommer att gå miste om informationens innersta väsen.

Den vanligast förekommande abrovinkeln är ett så kallat ”snedsteg”, eller ”vänsterprassel”.

Logiskt följdriktigt är antagandena att efter bokstaven A, följer bokstaven B och efter heltalet Ett, kommer heltalet Två. Inom dechiffreringskonsten medför det att bokstaven A motsvaras av heltalet ETT, etcetera.

I de mer vanligt förekommande chiffren är den steganografiska metoden ersatt med ett avancerat komplex referenssystem, en kod. För att kunna överföra chiffret till klartext, behöver uttydaren en kodnyckel.

En sådan metod är Bokchiffer. En, för obehöriga nästan oknäckbar form av chiffer där de två utövande agenterna är försedda med varsitt exemplar av en boks utgåva med tvivelaktigt, i betydelsen, sedelärande, ursprung typ ”Utan en tråd”, där dokumentskaparen, via något passande media, sänder till den behöriga adressaten en starkt reducerad angivelse där dokumentskaparen för varje ord skriver tre nummer som motsvarar sida, rad och ord på raden.

På sätt och vis är den associativa steganografiska ordkonsten en avknoppning från bokchiffret, men istället för att använda textmassan i en, kanske ibland svåråtkomlig volym i klassiskt snitt, brukar dokumentskaparen associationen som kodnyckel.

Vanliga chiffer med diverse permutationer består så gott som alltid av logisk-matematiska kedjereaktioner. Den logiskt följdriktiga koden kan därför relativt enkelt knäckas med en applikation som har Wehrmacht Enigma M4 från 1942 som grundförutsättning. Forna tidens elektriska mekaniska kodmaskiner är numera ersatta av de betydligt mer avancerade och komplicerade elektroniska digitala upplysningsapparaterna.

Samtliga verk där dokumentskaparen framställer dold information, är föreställningen, eller, kanske mer rätt formulerat, förespeglingen, baserad på intelligenskrävande prestation.

Kort sagt medför det att ju mer välutrustad den obehöriga är å huvudets vägar inklusive grundläggande förståelse av logiska, matematiska rekommendationer, kan denna i preventivt syfte, utföra det kirkegaardianska språnget som krävs för att överföra den obegripliga textmassan till simpel klartext.

Den associativa steganografiska ordkonsten bygger på stämningshöjande referenser till redan kända, muntliga eller skriftliga, källhänvisningar.

Till exempel och stämningen är kall, kan dokumentmakaren via antogoner, homonymer eller kenningar, hänvisa till Kardemummas ”Två år i varje klass”.

Till skillnad från bokchiffret, finns ingen koppling till en särskild publikation, utgåva eller snitt. Även om den tryckta källan är översatt till minoritetsspråk som skinnarmål, knoparmoj eller ekenslang, är den ursprungliga berättelsen densamma. Vidare finns det alltid en enorm fördel i att, om källmaterialet kan påverka adressatens vakenhetsgrad, så orkar denna med att läsa fram till sista styckets sista punkt.

Den associativa steganografins lösningsmetoder är så gott som alltid mer mentalt kreativa, än logiskt rationella. Därför bör utövaren vara väl förtrogen med nonsens och andra intetsägande språksvårigheter.

En första prototyp till stämningsförhöjande förvirringstillstånd i nonsensmakarens hemliga tjänst:

Det spontant impulsiva sammanträffandet ska ske följande helgdag vardag klockan 11:55 am, i baren ”Le Chat qui Peche”.

Dagens namn är Hervor. Alltså inträffar mötet mellan de två tvetydiga dubbelagenterna på en dag då Ingemund Bengtsson har namnsdag. Fredrik Willstrand skrev år 1986, låten ”Fem i tolv”. Alltså kan klockslaget anges med namnet ”Fredrik”. Detta motsvarar det första namnet i Fruntimmersveckan. Denna manipulativa förespegling ger de två handelsresandena att förlänga tidsfristen med 108 kalenderdagar.

Även en välutbildad i Livets Hårda Skolan (den var betydligt hårdare förr, då adjunkten Caligula kunde trakassera klassens losers inför steget upp till klassresan) drar den något förhastade slutledningen att informationsutbytet mellan de studentikosa upptågsmakarna som ingick i kamratgänget The Cambridge Four ska ske någonstans i Paris.

För att inte ge bort denna informationsbit i utbyte mot ingenting alls, utnyttjar Agent X tillfället att förse motståndarna med det mer kluriga mansnamnet ”Måns”. ”Fiskar i grumligt vatten” är det än i våra högeffektiviserade tider, många som gör.

Sålunda lyder klartexten, efter att den bearbetats av någon för tillfället ledig associativ steganograf:

”Hervor och Ingemund ska träffa Fredrik där Gösta Knutssons beläte utan dåligt samvete, kommer att utföra sin hobby i algblommande flytande medium”.

Följande citat är säkert redan känt för dem som sökt rätta sig in i ledet: ”Meningsutbytande nonsensmakare”:

“When you have eliminated the impossible, whatever remains, however improbable, must be the truth?”

(Sir Arthur Conan Doyle)

(Googleöversättning: ”När du har eliminerat det omöjliga, måste allt som återstår, hur osannolikt som helst vara sanningen?”)

Att innehållet tycks verka begripligt, betyder inte på något sätt att det också är det.

En sekretessbelagd informationsbit har som främsta syfte att kvarhålla den obehöriga på behörigt avstånd i rumtiden. I diskbänksverklighetens vardagsliv handlar utförandet mer om att kvarhålla den obehöriga i en tillräckligt, för att vinna tid, långtråkig fördröjningseffekt.

Visst kan en a la cartemeny med två alternativa huvudrätter, till exempel ”Biff med lök” eller ”Fläsklägg med rotmos”, användas som förvirringsmoment, men bara om ifall den behöriga verkligen följer sina smaklökars ensidiga kosthållning.

En meningsutbytande uppgiftslämnare, typ nonsensmakare, ställer betydligt högre krav på mottagarens mentala förmåga, psykiska uthållighet samt hur att upptäcka avvikande detaljer där informationsbitarna sticker ut, för att, efter att den normala ordningen är återställd, förlägga bitarna i de luckor som bitarna, långt i förväg, är utstansade till.

Ett första smakprov för den presumtiva utövaren av vad som komma skall. Kanske ett tillräckligt starkt köpargument?

”En lem är en lem är en lem, om än i gyllene boja.”

Dekonstruktionen (ett hastigt hemsnickrat koncept i vilket Deleuze mixat samman ”Destruktion”, med ”Konstruktion”).

I ovan nämnda fall, bygger sentensen på minst tre vitt skilda citat:

”En Ros är en Ros är en Ros”. Gertrude Stein.

”Men strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllene dosor, och rosor i ett sprucket krus, är ändå alltid rosor.”

Gustav Fröding

”Marionett i kedjor” Alistair MacLean

”Gyllene handbojor” hänvisar till lockelser (typ verksamhetens egna optioner) och fördelar (typ egen skyddad verkstad, där ständig privatsekreterare ingår i möblemanget) med syftet att kvarhålla potentiella pokaler, sägen eller hoppjerkor från lusten att röra på sig och vandra vidare.

Nonsensmakeriet kan utsträckas ännu längre:

”En black av järn användes till exempel vid fångtransporter. Att någon är en black om foten betyder att någon utgör tidsödande och förargelseväckande hinder.” Modifierat från Nordiska museet.

Rävsax som fasthåller en av rävens lemmar tills att räven väljer, efter övervägande om hur giltig ”tertium non datur” är i den desperata situationen, (Russells paradox uppstår när vi försöker ta reda på om denna mängd är ett element i sig själv eller inte) friheten och ratar lemmen.

Här, under nästa lösryckta stycke, följer ett annat axplock av hur det associativt utformade ordkonstverket kan arta sig.

Utan att den anonyma gruppen av tyst majoritet (som inte nödvändigtvis innefattar eller omsluter de löst sammansatta, men fortfarande med hög toleranströskel, öppna nätverken av Gemene Man, Crethi och Pleti samt Detektiven Allmänheten) vare sig höjer på ögonbrynen eller slår pannan blodig med en teflonpanna som oöverlagt tillhygge, kan nonsensmakaren tänja ut det kvalitativa innehållet till extremen närmast kanten av periferin:

”ce sera la dorénavant ma musique”

Att jämföra med:

”Hon kom tvärs över mon med ord och inga visor”

Så det återkommande, alltid smaragdgröna, örhänget:

”Säg det i toner och inte med ord”.

I det steganografiska ordkonstverket är det ena vilseledande ordbruket lika gott som ett an. Ute i ett hektiskt vardagsliv medför det att Taube och Sylvain befinner sig på samma våglängd. Då dekonstruktionen är färdig, återstår ett välformulerat bricolage:

Första partiet: ”Hädanefter ska detta blifva min musik”

Andra partiet: ”Det var hon som kom en dag tvärs över mon”

Tredje partiet: ”Ord och inga visor”

Fjärde partiet: ”Säg det i toner och inte med ord”

Ett förslagsvis dugligt och rimligt bricolage kan lyda:

”Musiken som kan avnjutas ute på som picknick på slagfältet vid Poltava, bör antingen uttryckas i toner, men helst inte som visor, typ skillingtryck eller till sådan dryck som kräftor kräfva som avec.”

Naturligtvis ska inte detta hastigt påkomna exempel utgöra en alltför högt liggande målbild för utövaren, för att utföra ett första försök med egen, fritt vald, hand.

Beatles tidigare personliga assistent Neil Aspinall, hörde en gång Lennon stöna om kostnaderna för att driva sitt affärsimperium. ‘Tänk dig inga ägodelar, John,’ sa Aspinall, och syftade på raden i Imagine: ”Imagine no possessions I wonder if you can”.
Lennon stirrade tillbaka. ‘Det är bara en jävla låt’.”