”Kill Your Darlings”. Jepardiska svar på komplexa problem.

Först en första tillämpningen av Associativ Steganografisk Ordkonst i synnerligen skarpt läge:

Verklighetsanknutna ledtrådar kan gå till William Faulkner, William S Burroughs (såsom bokstavstrogen, till punkt och pricka, levde upp till devisen ”Lev som du lär”) och Stephen King.

Den, för utomstående obehöriga, otillfredsställande textmassan kan lämpligtvis i tillräckliga portioner av förhållande till gällande nuläge utfyllas till följande ordbruk.

”En alltför kraftigt symbolbärande beskrivning med hänsyftning till ett glödhett gratistips från den alltid närvarande scenografen Claus Masslove via rörposten oavkortad till rekvisitan rödtoppen Sophia Marloch välkänd bland de närmast stående för kortkort röd stubin som med överdrivna men ändå oanständiga mått av oförsiktighet givit sig i kast med enligt senare dialog med samarbetspartnern muntligt överenskommet samtycke till avbrutet samlag mitt inunder balkongscenen med dekoratören och sol-och-våraren Karl Knutson Liljeörn och då tagits på bar gärning av teaterdirektören Frans van der Ferdinand som med en överdriven frenesi ställt samtliga inblandade mot kulissväggen föreställande klätterställning med tillhörande murgröna där det värnlöst svagare av de båda könen försvarat sitt oöverlagda handlande med hänvisning till från interagerande part i målet en glödhet ledtråd som vid en närmare granskning av skumögd opartisk utomstående mest kunde påminna om en orkeslös tross utkastad om en till för ändamålet angiven men ändå högst förtegen pollare och därmed oavslutades fallet som i befintligt skick varandes bortom all rimlig preskriptionstid.”

En av tidens prövningar erfaren steganografisk nonsensmakare upplever, med en minsta antydan till lillfingervisning, att textmassan i kontexten håller en väl dold klartext utom räckhåll för obehöriga på behörigt avstånd utan skriftligt tillstånd.

Inom intervallen från blott några rödaste sekunder och fram till sista minuten i grevens tid, kan utövaren av traditionell ordkonst förstå hur textramsan lyder: ”Kill Your Darlings”. Så här redan i förväg bör påpekas att i allmänhet råder vitt åtskilda delade meningar om den immateriella upphovsmannarätten till den numera så ofta citerade olidligt spänningsladdade uppmaningen.

Ett ständigt återkommande förslag är den med högsta sannolikhet säkerställd skriftställande ordbehandlaren som under sina levnadsår, ibland föraktad, ibland med verken placerade under disken, den numera legendariske kioskvältaren med litteratur av tvivelaktig karaktär där Marlowe, med en, för utomstående obehöriga, livshotande lördagsspecialare i rockfickan, gång på gång, stöter på informella patruller i vilka de mest uppmärksamma elementen till stor del består av utstötta vars främsta kännetecken utgörs utanpåverk med intatuerade graffittiavbildningar föreställande dolda webbdesignade kameror och de inre mekanismerna av outtalade, så gott som alltid kvävda rop innanför utrymmet mellan tand och tunga vars omedelbara effekt, att uppväcka någon passerande ur dennas dogmatiska slummer, tynar bort som en aromatiskt flyktigt vindpust över ett svart bottenlöst tjärn och alla de komplexa frågor som den inblandade utstötta brottats med både i och utanför den kvadratiska ringen, givit upp, lagt sig frivillig och deltar nu med liv och lust i improviserade burdusa aktioner i, av allmänheten övergivna, skumma, oändligt långa, mardrömslika, återvändsgränder där sluten är förpassade långt bortom synfältets kontaktytor.

I trängande behov av likvida medel kan en obehörig utomstående utan minsta grad av urusla samvetskval, likvidera affektiva värden i mänsklig gestaltning med naturtrogna kvinnoattribut och med känslig hand överföra densamma till en närliggande bekvämlighetsinrättning på ett stenkasts avstånd från, å ena sidan, Strand Hôtel och, å andra sidan, Kungliga hovstallet.

I väntan på ett bättre anpassat ögonblick kan det nyss uppmanande citatet förläggas i en tätt försluten malpåse.

Andra portabla objekt uppvisar från utsidan inte minsta tillstymmelse av synligt tecken på vad som kan dölja sig inunder ytan.

En promenadkäpp, typ spanskrör kan för omvärlden, i en situation av oväntat angrepp, innehålla en oförutsägbar artikel med överraskande effekt, exempelvis repliken av en klassisk fäktvärja där den skyddande utslagna knoppen är avslagen, i syfte att verka mer avskräckande, än bestickande.

Utan detta förtäckta vapen tillgripen av den rätta handen inom armslängds avstånd skulle förbrukaren hellre fly, än illa fäkta.

En annan klassisk variant på staganografiskt hantverk, med trolleributiken som inspirationskälla, är det för ännu icke hädangångna handelsresande symbolladdade attribut och för arbetets utförande livsnödvändigt hjälpmedel, en dubbelbottnad diplomatisk attachéväska, typ Cavalette.

Om ifall brukaren och bäraren flanerar omkring innanför samma Armanikostym på en och samma gång, kan densamma utnyttja objektets övre och undre utrymme under en och samma tidsrymd.

Här följer för utomstående lättbegripliga anvisningar om hur föremålets användningsområde kan utnyttjas optimalt.

Inför offentligheten, ofta omtalad som Gemene Man, Crethi och Pleti och Detektiven Allmänheten, kan den i gyllene bojor beslagna agenten förvara dokument med hänvisningar till tryckta källor.

Det steganografiskt anpassade hemliga utrymmet kan med fördel återanpassas till personliga saker av mer privat natur.

Andra goda män kräver andra bekvämligheter. En för tillfället uppgiven handelsresande, typ vintage Willy Loman iklädd en mellangrå vardagskostym med mockaförstärkta armbågar och, av tidens tand illa tilltygade ärmändarna väl synliga, kan återvinna gamla krafter som så gott som nya.

Med ett, även för rookies inom affärslivets utsatthet av stenhård konkurrens, synnerligen enkelt handgrepp lyfts reservlagret av reklamfolders och gratispresenter, typ solskärmar tillverkade i grön eller röd transparent plastic, och massproducerade, men ändå för skrivarhanden ergonomiskt anpassade, bekväma kulpennor samt minnesstickor där virtuella versioner av idiotsäkra bruksanvisningar som utgått från centrallagret, ingår.

Den gemene mannen, näringsidkaren, lossar behändigt på den illusoriska bottnen och finner där till sin tillfredsställelse en termos med nybryggt, robust kaffe typ Arabica, ett norskt smörgåspaket som återuppväcker nostalgiska minnen från de första åren i Livets Hårda Skola, där illegitim kamratuppfostran ingick som en naturlig del av undervisningen och, med den tysta majoritetens outtalade gängse uppfattning, åter borde komma till heders, bestående av tre, av den äkta makan Linda, nybredda sandwichar.

Den översta är laddad med vällagrad raketost samt avhyvlad färsk gurka. Den mellersta är försedd med mesost från Gudbrandsdalen och i den understa ingår retro prickig korv.

Det näringsberikande innehållet ger hökaren en rejäl kick i riktning bort mot betydligt bättre och ljusnande tider.

Efter en hastig affärsförbindelse med en servicemedveten receptionist under artistnamnet ”Belinda”, kan den gemene mannen återuppta färdrutten och förnya tidigare utgångna avtal i vilka avsluten är försedda med silvertejpförstärkta boliner och fagra löften om svunna tider där fortfarande, i en idylliserad tillvaro förlagt till ett förindustriellt framstegsvänligt framtidssamhälle, Far Ror och Mor är Rar.

Det högsta kastet ovanpå översta samhällsskiktets innersta krets av gräddan av gräddan sitter med hög förväntan, trots redan i förväg upplysta om den ödesdigra handlingsutvecklingen i form av en spoiler alert, välinformerade om det bittra slutet, på första parketts första radens numera otidsenliga obekväma säten inklädda i äkta karmosinröd plysch, vrider sig nervöst an och åter samt fram och tillbaka utan att förstå att den icke helt oangenäma, men ändå alltför påträngande odören från den nyss, här för leden, alltför tidigt bortgångna Ives Saint Laurent på Rive Gauche, dagen före den aktuella händelsen, introducerad på den fria marknaden, ”Opium Super Turkish Delight”, härstammar från en övertidsarbetande, på en gång högröstad som lågmäld, sufflös. Den inneslutna damen har dagen till ära, eftersom det är hennes bemärkelsedag, försett sig med några puffar extra.

Hur ska det gå för Willy?

Spänningen inför cliffhangern anses av den tysta majoriteten på uppe på Tredje Radens bänk högst upp och längst bak, bakom en stabil pelare som utgör ett säkert hinder för empatiskt deltagande i dramats huvudpersoners väl och ve, så varandes pinsamt olidligt outhärdligt.

Willys och Lindas son, den hopplöst, sedan födsel och ohejdad vana, oförbätterliga, karaktärssvage Biffen, brodern till den, åtminstone till det yttre mer inrättade i ledet, Lucky, har i försök att erhålla en för tillfället snabbt improviserad herdestund med Belinda, dragit det, i proportion till de övriga återstående, förhållandevis kortaste strået.

I förnekelsen av ett undanträngt självbedrägeri stjäl Biffen, som fortfarande går omkring med ouppfyllda författardrömmar, Belindas reservoarpenna av märket Xtylophone. Innesluten i ett avträde på ett annat ställe, söker Biffen säkerställa att attiraljen uppfyller kraven för användarens ändamål, men upptäcker till sin förtvivlan situationen som gäller kan beskrivas i termen: ”Patron ur!”

För att slippa utstå ytterligare självanklagelser driver han den, åtminstone fram till den avgörande springande punkten, icke i egentlig mening, ouppklarade händelseförloppet ut mot dess yttersta spets.

Åter hemma hos föräldraparet återupptar Biffen det aldrig avslutade ämnet av en ändlös diskussion med fadern i fråga, Willys självuppfyllande, ofrivilliga självförverkligande profetior om huruvida ovan sist nämndas, å huvudets vägnar, ytterst begränsade tillgångar av grandios megalomanisk natur ska förändra familjens predestinerade tillvaro till något betydligt bättre innanför Beverly Hills välbevakade säkerhetszoner.

De orättvist fördelade meningsskiljaktigheterna eskalerar snabbt till ett överdrivet hätskt utbyte av, för motparten, otillgänglig information om vilket nuläge som, med risk för liv och lem, är på språng rakt ut i det praktiska livets diskbänksrealistiska vardagsverklighet.

Med uttrycklig kraft i stämmans djupaste basläger förklarar Biffen för sin biologiska fader om att denna inte alls är avsedd för några tolv herkuliska stordåd, utan både Biffen och Willy är tidigt införlivade i, för helt andra, mer oansenliga, men ändå, i det långa loppet, inte helt betydelselösa, levnadsöden. Allt de behöver göra är att uppleva alldagliga händelser, åtminstone som om de hade någon avgörande funktion, kanske inte i första hand för dem själva, men efter en oförutsägbar tid, betydelsefull för kommande generationer.

Andra dubbelagenter är utrustade med betydligt mer anspråksfulla vanor. I deras händer kan Cavalleportföljen också omfatta en mer invecklad fondportfölj. De mer bekvämt inrättade transportmedlen, kallas av det naturliga urvalet av bärare för ”Läderlappsfåtöljer”.

I Wittgensteins språkspel bör det outtalade ordbruket förbli obrukat och i det tillståndet förpassas till ett annat ställe, typ bekvämlighetsinrättning, på andra sidan Styx.