En favoritställning inom populärmusiken är när typ Lolita möter sin överman Producenten.

Här några försök till lämpligt urval av ”gulliga flickröster” och Någon som inväntar rätt ögonblick:

Ministrarna i Ministralen från rymdhotellet StarStead var tänkta att bli besättningen i rymdstationen och rymdfarkosten SpåRätt 1. Det kom att uppstå en oväntad konkurrens, från en grupp som ingen kunnat förutse.

Ett löst sammanhängande nätverk av unga människor möttes på fester, tävlingar och uteställen. De lärde känna varandra och upptäckte att de hade samma attityd till livet.

Unga hade låtit sig förföras av myten om självförstörelse, destruktivitet och en slags narcissistiskt martyrskap: ”Lev fort och dö ung”. De allra flesta i den här gruppen hade genomskådat det självbedrägeriet. Kanske ett sätt för dem att söka uppmärksamhet, acceptans och förståelse för den man var och ville vara?

Det sammanhängande nätverket växte, utan att någon gjorde något för att sprida det eller göra reklam för det. Det var människor som delade ett intresse, men också en i tiden så ovanlig livsglädje.

Hans namn var Gregor Renqvist och han var son till en av akrobaterna i den gamla underhållningsgruppen Veteranerna.

Gregor hade tänkt sig att tävla, med målet att ta hem guldet från någon av tävlingsgrenarna i Olympiska Spelen. En synskada ledde till att han blev tvungen att ge upp den karriären. Istället började han frekventera det nystartade dansstället 88:an, på Regeringsgatan 88, där han snart träffade andra unga som sysslade med streetdance och street theatre. Det var mycket duktiga och ambitiösa unga män och kvinnor, som också i vardagslivet gillade att ta risker. Framför allt hyllade de en egen form av practical jokes. Flera av dem var elever hos Cirkus Cirkör eller gick och tränade i Kulturama.

Gregor var, trots att han var så ung och knappast kunde tillhöra den generationen, ett stort fan av rockartisten David Bowie. Därför ville han döpa den grupp han kommit att tillhöra för ”Marsspindlarna”, efter Bowies låt om Ziggy Stardust och hans spindlar från Mars.

Nätverket fortsatte att växa, men de hade inga träningslokaler eller ställen där de kunde träffas för att öva tillsammans. Ett annat gäng som anslöt sig, höll på med parcour. De sprang runt som de hade eld i baken, för att hoppa över murar eller upp på tak och andra hinder som fanns ute i verkliga livet.

Vid Stureplan i Stockholm hade det i århundraden pågått ett nöjesliv och ett uteliv. Det var dit som alla drogs, som sökte möten med andra människor, uppmärksamhet och underhållning. Gregor och hans gäng bestämde sig för att göra en happening och ett för ordningsmakten omöjlig demonstration att stoppa.

Stockholms Stad hade fortsatta problem med alla översvämningar och kraftiga regnskurar. Därför hade man för avsikt att bygga en stor glaskupa över Stureplan, för att inte ovädren skulle hindra folk från att sitta utomhus.

Nu stod det byggnadsställningar överallt. Över restauranger och butiker hängde företagsskyltar och digital reklam. Annars fanns det gott om markiser och utskjutande tak.

Gregor och hans närmaste kompisar hade kommit överens om att börja sin happening och demonstration, en lördagseftermiddag, i början på juni. Det var alltså soligt och klart och inga regnmoln i sikte. De hade alla satt på sig digitala utrustningar för att kunna visa bilder och sända ljud direkt ut på nätet. För att få högsta möjliga uppmärksamhet från massmedia, hade de skickat ut länkar till de olika nyhetsredaktionerna, med den enkla texten:

”Kolla här, lördag kl.13.00 så får ni se nåt kul!”

Eftersom Stureplan var en turistattraktion, kom det ständigt nya turistbussar och sightseeingbussar fulla med folk. Från de kaféer och restauranger som hade balkonger ut mot gatan, kunde servitriser sälja öl och andra drycker direkt till turister på bussarna.

Gregor hade tryckt upp tröjor för att alla skulle kunna se att de tillhörde samma grupp och med samma budskap. Han hade först testat med namnet ”Marsspindlarna”, men det kom att likna namnet på en engelsk chokladbit. Det var inte heller månaden mars han ville få människor att associera till. Han fattade sitt beslut snabbt och enväldigt, likt en ledare i ett skarpt läge kan och måste klara av. Därför blev namnet istället: ”Stjärnspindlarna”. På engelska: ”Starspiders”. Det tyckte han också gick i lite stil med Bowie. Handlade inte hans texter mycket om rymden?

Klockan ett samlades alla stjärnspindlarna utanför Kungliga Dramatiska Teatern, vid Nybroplan. Läget såg härligt ut. Fullt av folk, bilar, bussar och grönskande träd.

På en given signal sprang de alla rakt fram mot trafiken. De var säkert över femtio stycken. Alla var klädda i de tröjor som Gregor gjort i ordning, men i övrigt med mycket stor variation i klädsel och utseende. De flesta killarna hade rakade huvuden, medan tjejerna hade bekväma frisyrer och åtsittande kläder eller trikåer. Många av dem bar masker, som i filmen ”V för Vendetta”, eller från någon av de amerikanska superhjältarna. Masken från Spider Man var en annan vanlig mask i gänget.

De sprang upp på bilarnas kylare, hoppade vigt upp på bussarna och sprang fram över busstaken. Fanns de takluckor var de snart inne i bussarna och sprang eller klättrade runt på säten och uppe på hyllorna. Så var de strax ute igen. Turistbussar med öppna tak, där turisterna kunde sitta högt uppe, blev bemötta av springande stjärnspindlar i mittgångarna.

De hoppade över till träden, till utskjutande delar av byggnaderna, till skyltar eller hängde i någon markis, över till taket på Stureplanssvampen och så tillbaka till någon buss eller lastbil. Så snart de kunde hoppade de eller sprang vidare, alla glada och ropandes att nu var stjärnspindlarna i stan.

Från busstaken hoppade de vidare in i kontor och till restauranger och barer. Där gjorde de volter eller andra akrobatiska konster, för att snabbt vara ute igen. Antingen hoppade de vidare till ett annat tak eller träd, eller så till någon ny buss, där de klättrade upp och ner, eller gjorde gester eller grimaser åt chauffören och passagerarna.

Människor som såg dem skrattade och applåderade. Polisen var snart på plats, men på grund av trafikstockningar och trängseln, gjorde de tappra men tafatta försök att få tag i något byxben eller kalufs som svischade förbi. Det såg enbart roligt ut, så polisen som insett dessa, drog sig tillbaka. Istället kom det fotografer och andra som skulle försöka identifiera de som störde ordningen.

Med webbkameror och actionkameror filmade de medverkande ungdomarna och deras kompisar allt som hände och lade ut det på nätet. Det fanns hela sidor där man kunde följa enskilda unga artister på deras färder i och utanför bussar och butiker.

När Gregor gjorde ett tecken, försvann alla de unga glada åt var sitt håll, omöjliga att spåra eller leta upp. De hade kommit överens om att återses någon helt annanstans, för att inte bli anhållna av polisen.

En och annan medborgare och vän av ordning försökte också ingripa för att få tag i någon av dem, men för säkerhets skull hade de flesta av dem smort in sin hud med fett, för att vara svåra att hålla fast.

Sophie letade och fann efter en stund en liten hemsida med koppling till ”stjärnspindlarna”. Men där stod det istället ”marsspindlarna”. Hon sökte på båda, för att se om hon kunde finna någon förklaring. Var det samma gäng? Så fann hon en liten text på en sida om att: ”Gregor har bytt namn, från ”Marsspindlarna” till ”Stjärnspindlarna”.

Det var som om neoluddisterna fastnat i Tiden. De var Tidens gisslan. De mest radikala förespråkade ett helt igenom anakronistiskt synsätt, likt de ursprungliga naturfolken. I deras traditioner och kulturer fanns varken några år eller klockslag. I Västerlandet fanns historieböckerna, som beskrev var människorna hade befunnit sig, hur de hade levt och vad de hade ägt. De egendomslösa var också historielösa, när de inte hade något konkret att hänvisa till, av mark, hus, byar eller släktled. De kom från ingenstans och tillhörde ingenting. Därför fruktade de framtiden. Om de inte ägde någonting idag, så vad skulle de då ha, i morgon. Ännu mindre?

Benedictus Brightman, Edie Freewah, robotbröderna Anders Petter Askeland och Andreas Peder Askelund och deras verkställande direktör: Baltazar Vaduvill. Sophie och Jojje, tillsammans med Stjärnspindlarna, The Star Foundation, och Ministralen, Zahra, Pierre och Maya.

Harriet Backe, A-K L, Stevie Yes och Micke C. Tre Torn bildade Bennegruppen, för att arbeta vidare med Benedict Brightman och Edie Freewah i andrartformatet, i televisionen och på nätet. De var kanske de hittills mest syntetiska, men för den skull inte helt artificiella. De saknade helt detaljer som var av andra material än organiska cellvävnader. Bennegruppens uppgift var inte, likt Adams AndroArt, att arbeta med den fysiska andrarten och andhryben, utan att se andrarten i ett sammanhang, som underhållare, entertainers och glada, käcka goa gubbar.

Jim Legg och Earthstar-gänget försökte belägga att det var sant. Utomjordingar, troligtvis De Andra, ellekarna, hade redan besökt planeten Tellus, för att där förankra hos jordborna en syn på Människans Värdighet, från en text av Pico della Mirandola. En av de tyngsta betraktelserna under hela humanismens historia. Ett frö som skulle gro och växa, fram genom mänsklighetens historia, tills att Jim Legg en dag skulle kalla det för Ådran. Ett viktigt bevis blev det dokument som Kristin funnit med hjälp av Sophie von Dreva, nere i kvarndammen.