Arkiv för kategori: Uncategorized

Skuggan hade helt medvetet och av egen fri vilja fördjupat sig i den mänskliga själens innersta labyrinter.

Det underlättade att han, med en diagnos som i stort överensstämde Eugene Bleulers numera klassiska ”Textbook of Schizofrenia” (1924) förblev en trogen prenumerant på folianterna ”Ideomatiska Artefakter och Explicita, Oförblommerade Arketyper, samt fristående ”Enneagram”, gärna korsbefruktade och samkörd med astrologisk alkemi, och senaste uppgraderingarna (typ GSM 5 remixad till loop med DSM 5) från ”Genetik & Memetik” kunde han ohämmat, vid förfrågan, uppvisa pass, Tullverkets varuersättningscertifikat, identifikationskort som auktoriserad mäklare, rörmokare med dispens för grävande journalistik och därtill mer eller mindre imponerande referenser som numera bortgångna personer utan närmaste anhöriga, i all hast nedtecknat på ett kladdpapper.

För att inte förglömma påminnelser om tvärvetenskapliga V.I.P-kort som kunde användas som dörröppnare till gammaldags portlås, eller mer etablerade ställen som Cèsars och Hilton Paris.

De fyra, plötsligt ansvarsbefriade, kanaljerna tar sig snabbt som ögat bort från cellens, av nyss ut ur de fysiska kropparna utpressade svettsodörer, drypande väggar.

De slår sina kloka skallar samman och, då ingen uttalar någon välformulerad protest, utför ett rakt slag i saken.

Hänsynslöst och utan minsta antydningar till affektiva störningar av gemensamma värderingar omnämnda på tanke om den obetalbart outbildades väl och ve som hårt arbetande idealist, uppsöker gruppen, som även i fortsättningen önskar förbli anonym, det mest ökända speakeasyt ”Jumpin’ Black Jack” där svarthattade marknadstraiders obehindrat umgås och samspråkar med lösmynta sladdertackor och svarta marknadsstrebers.

Allt som de behöver är ett antal, från en butelj vars etikett föreställer dem av Buchanan själv utvalda, med möjliga förnamnen svart ”Scottie” och vit ”Westie”, en och annan innanför västen, som dagen efter medför ihållande och återkommande besök av en, fortfarande påstruken, förslagen och uthållig kopparslagare.

De fyra hantlangarna går från den ena, mer idealistiskt inställda cellen, till en i den mer krassa verkligheten, realistiskt utformad cell.

I det här fallet kan den fysiskt närvarande cellen påminna om Livsmedelsverkets indelning av tallriksmodellen. I omedelbar anslutning till varje tårtbit finns en för den inhystes psykiska, fysiska och andliga behov, en fullt otillräcklig rastgård inom säkert förvar för obehöriga utomstående.

Tallriken som helhet är indelad i förhållande till tre kategorier.

Den mest populära formen är den tallrik som är mest lämpligt anpassad för tallrikar som rör sig mycket.

Den mindre populära är tillägnad sådana ekonomiskt lagda, som heller rör sig för lite, än för mycket.

Den i särklass minst populära är speciellt anpassad för sådana tallrikar som hellre gör sig gällande på gående bord.

Morgonrutinerna var väl utstuderade och inrepeterade.

Kö till kaffeautomaten.

Återvinningsmuggen som fylls av nyss malt, nybryggt, svart utan socker.

Blickar som möts.

Några trötta, men andra näst intill skamligt, alltför tidigt, glittrande, arbetsplatsflörtande.

Mingel med ytlig jargong och glada tillrop.

Påverkad av drycken, uppsökte Tydaren ett annat ställe i en återvändskorridor.

Ännu en dag skulle flyta på som Seine under Paris broar.

Var och en i teamet bidrog med sin pusselbit till den gemensamma arbetsinsatsen.

I ett öppet kontorslandskap, med alla dörrar öppna, tillämpades roterande arbetsplatser.

Tydaren har tilldelats ett kliniskt rent skrivbord i det öppna kontorslandskapet, längst ner i den första radens vänstra hörn.

För att inga misstag ska ske, hade var och en av tydarna ett eget säkerhetsskåp låst med ett elektroniskt kombinationslås inkluderande ögonskanning och godkänt tumavtryck.

Tydaren hämtade sin arbetsdator och valde ut en förlegad skifferkodnyckel från WW2:s inledningsskede.

Bland datorns dokumentfiler fanns ett nytt meddelande från läromästaren, mentorn tillika coachen Steganografen.

Som en ytlig personlighetsbeskrivning av den överordnades nit, befann sig graden på skalan mellan pedant och perfektionism, ungefär på snäppet 9,5.

Ledare

DN Ledare. Andrev Walden: 

”Även en liten utomjording kan låsa upp ett universum.”

Vetenskapens eller ”Scientismens” nihilistiska credo:

Citat ur Andrev Waldens ledarkolumn ovan:

” Det börjar ändå bli rätt uppenbart att ingen mening finns, bara ett hål som var och en av oss behöver fylla med sitt eget svar i kampen mot alltings poänglöshet.”

Hur att få bukt med den alienation, främlingskap som sprider sig runt i världen?

Vår upplevda värld krymper förhoppningsvis inte, men vår gemensamma elektroniska digitala, cybernetiska, upplevelse av Världen, Verkligheten och Vardagen tätnar.

Avstånden vare sig krymper, minskar eller avtar, men, med kommunikationsmedlens hastighet, inte väcker samma intresse som under 1900-talet.

Om ”Livet är tröstlöst” så är meningen att finna tröst och dela med oss av den till allt annat levande i hela Alltet.

Liksom Nornorna väver Livets väv, ingår vi alla som trådar i ett oändligt nätverk.

Ju längre var och en av oss tränger in i Verkligheten, desto större och vidare blir vårt gemensamma ”spindelnät”.

Var gång en utvidgning, ett paradigmskifte, sker, så uppstår alltid nya grandiosa härskarämnen som vill överta titeln: ”The Master of the Reality”.

Det är ju först de senaste århundradena som vi kan se den enskilda människans livsprojekt i ett större perspektiv.

En hunds liv kan vara betydligt mer innehållsrikt, än en ordinär människas.

Förr skulle en skomakare förbli vid sin läst, men idag, år 2020, finns inte många skomakare kvar.

Att söka övertyga var levande varelse att ingå i en större abstrakt idé, har vi nu redan sett ett antal gånger bara leder fram till destruktivitet.

Var generation ska ju ha rätt till att skapa om verkligheten och alltings värde, enligt de egna, senast upplevda och erfarna verkligheterna.

Har hunden i sin vardagsverklighet någon ytterligare, högre, ”meningen med livet”, annat än att tillfredsställa sitt och de sinas grundläggande behov?

Ändå måste det ingå i ”missionen”, ”uppdraget” eller var och ens livsuppgift att också överföra det som varit till gagn för allt liv för jorden, från tidigare kulturer på Tellus.

Det första vi vuxna delar med oss av till nästkommande generation, är ju inte att lära dem överleva ett kärnvapenkrig.

Protektionister idag vill förenkla verkligheten till en ”icke globaliserad värld”.

Efter Andra världskriget, med Atombomben, blev verkligheten, för alla var än de befann sig, global.

Hiroshima remembered: Survivor in Southern California recalls the atomic blast on 75th anniversary

Shigeko Sasamori was 13 when she looked up to the sky over Hiroshima and saw a parachute slowly drifting toward the ground.

Det var ingen idé eller ideologi (varken Stamsamhället, Religionen, Brukssamhället, Kolonialismen, Industrialismen, Kapitalismen, Socialismen, Kommunismen, Nazismen, Fascismen eller Myten om Den Globala Byn) som enade Människan och Mänskligheten så mycket som Atombomben.

Kalla kriget och Terrorbalansen gav alla människor insikten om att en global maktkamp oundvikligen skulle leda till den Människans Liv på planeten Tellus, slutgiltiga förintelsen.

Mänskligheten kom överens om att stifta ett ”Nationernas Förbund”, eller ”UN” eller ”FN”.

Efter 1945 har antalet globala, världsomfattande, frågor, ökat.

Den på Agendan ständigt stående frågan om ”Klimatförändringens konsekvenser”.

Multinationella företag.

Miljöförstöringen.

Tillverkningsindustrier och logistiskt utformade nätverk.

Råvaror, produktion och distribution.

Massmedial nyhetsrapportering samt internationell underhållning.

Turism och upptäckande av nya turistmål och turistfällor.

Var och ens privata och personliga möjligheter att registrera och distribuera sina upplevelser via digitala media.

En global maktkamp om vem som äger en upplevelse.

Vad återstår för ”Meningen med Livet” eller ”Livets Mening”, efter ett globalt kärnvapenkrig?

Att överleva protektionistiskt inom en fästning eller nere i en bunker, eller ute på en alienerad rymdstation?

Om ifall ”Gud är död”, så verkar inte Vetenskapen fungera som tillräckligt ersättningsmedel.

DADA
Dada was an art movement formed during the First World War in Zurich in negative reaction to the horrors and folly of the war. The art, poetry and performance produced by dada artists is often satirical and nonsensical in nature.

ANDY WARHOL

”This one-way route guides you from the Turbine Hall and through the exhibition. There will be access to toilets, a shop and an opportunity to buy food and drink during your visit.

Andy Warhol was the son of immigrants who became an American icon. A shy gay man who became the hub of New York’s social scene. An artist who embraced consumerism, celebrity and the counter culture – and changed modern art in the process.

He was born in 1928 as Andrew Warhola to working-class parents from present day Slovakia. In 1949 he moved from Pittsburgh to New York. Initially working as a commercial illustrator, his skill at transforming the imagery of American culture soon found its realisation in his ground-breaking pop art.

This major retrospective is the first Warhol exhibition at Tate Modern for almost 20 years. As well as his iconic pop images of Marilyn Monroe, Coca-Cola and Campbell’s soup cans, it includes works never seen before in the UK. Twenty-five works from his Ladies and Gentlemen series – portraits of black and Latinx drag queens and trans women – are shown for the first time in 30 years.

Popularly radical and radically popular, Warhol was an artist who reimagined what art could be in an age of immense social, political and technological change.​”

” I Stjärnbruket förhöll man sig istället till det egna projektet som en estetisk och konstnärlig version och vision. Det var som att lik men ändå med olika funktioner. Mer av Blixt Gordon och Stålmannen, än Einstein och Bohr.

Hjärngänget och Stjärngänget vid SpåRätt hade många bollar i luften och järn i elden. De ville ta över där samtiden, likt en gammal vagn, fastnat i snö, is och sörja.

Trots att de i mycket anknöt till neoidealismen, ville de fortsätta oberoende. Sol

itärer som ingick i ett kollektivt nätverk.
Det fanns de, upprorsmakare och uppviglare, som inget hellre önskade än ökad oro och fler konflikter bland människorna. Kaoset ho

k, Breda Hjärnbruk och SpåRätt blev allt hetare och intensivare. Samtal, diskussioner och debatter kunde över

nåldern, uteblev. Hembygden blev för allt fler det man en gång för alla lämnat bakom sig.
I varje rike hade man drömt om en härskare eller en kung som enat riket. Det må ha varit Julius Caesar, Kung Arthur eller Stiftelsen, i Isaac Asimovs Stiftelse-romaner.
Hade inte makten i alla tider kallat sina allra mest fruktade fiender för lagbrytare och upprorsmän? Var inte kättarna för kyrkan och inkvisi

de erfarenheter? Varför i stort sett kasta pengarna i sjön, med att använda sig av amatörer, istället att vända sig till de som kunde sina saker?
Men utomjordingarna hade inte ställt upp några ekonomiska villkor, utan hänvisade till att allt handlade om rätt engagemang.
Man försökte påskina att rymdstyrelsen och ISS också hade kontakt med utomjordingar, men at

t det var hemligt och sekretessbelagt. Av vad Sophie fått veta från De Andra, fanns ingen sådan kontakt.
Sophie kunde bara svara att de ansåg att de redan hade färdiga förbindelser, av tredje, fjärde också kanske till och med femte graden. Något som d

e inte kunde bevisa, så längde De Andra inte var med på att offentliggöra det.

Därför var det heller inte ovanligt att det dök upp skumma figurer som utgav sig för att vara allt möjligt, men som var spioner, ute efter att söka information om Stjärnbrukets kontakt med De Andra.
Neoluddisterna kritiserade Stjärnbruket därför att de var så naiva och godtrogna att de endast

amer. Resurser som familjen Frånlandsvind och deras protegéer ändå bara skulle slösa bort på oväsentligheter som design, kläder och utseende.
Det gamla Hjärngänget och det nya Stjärngänget ville behålla sin självständighet

självutnämnda småpåvar och kungar, ute efter att stärka sin egen maktposition.
Ju populärare de blev, desto ytligare och kortsiktigare var deras verklighetsbeskrivningar. De som kunde konsten att skapa en buzz, men inte att hålla intresset brinnande.

Inte heller neoluddisterna var så samspelta som de först kunde verka. I de allra strängaste formerna kunde de påminna om religiösa sek

t så teknikfientliga. De kunde till och med acceptera ber där abstraktionsnivån var låg och det var lätt att själv reparera och skaffa fram reservdelar till maskinerna.
En sådan uppfattning kunde man bland neoluddisterna verkligen inte hålla med om.
Baltazar, med robotarna Anders och Andreas, var då och då ute på kortare turn

öreträda neoidealismen eller neoluddismen. Som vanligt utförde de sitt hattrick, för att roa och förvirra.

Från Dreva Stjärnbruk hade idéerna spridit sig vidare till konstskolor och utställ

ärnspindlarna som utsatte sig själv för rymdens ensas roman ”Humboldts gåta”. Vad är mer hemlighetsfullt än en eremitkräfta, tänkte Birgitta när hon döpte Humboldt.
Birgitta skulle simulera astronaut i ett laboratorium i Star City, strax intill den forna Lill-Janss

kogen.

Birgitta fick gott om tid på sig att förbereda sin nya lya. Hon kallade den faktiskt, eftersom hon var en vän av vilda djur, för ”Varglyan”. Med siatt laga mat och hämta inspiration till nya rätter. Zahras mor Maya var ju specialist på mat från Bangladesh.


En hel del av maten och maträtterna kunde de förlaga. Visst kunde Birgitta ifall hone i rymden.
Väl förberedd skulle hon spara tid och energi. Med minskade risker för att något skulle gå fel, behövde hon heller inte bli arg eller ledsen om ifall n

rtister gestalta, förtydliga och förmedla sådant som kunde upplevas som diffust och som, ännu så länge, fanns avlägset borta i upplevelsens horisont. Det var just sådant som Rudolfs fru och Johans och Turids mor Kristin utfört som arbeten som bokdesigner och illustratör.
Bibliotekarien i SpåRätt, Björn Ìsbjörnsson visade Sophie på en bok om Denis Diderot och Encyklopedisterna. Den franska Encyklopedien som blev fde att de visste, men som anade att andra visste mer och bättre.


Det pågick under upplysningstiden i Frankrike och andra länder i Europa en klappjakt på de filosofer och andra som ifrågasatte Kristendomen o och förverkligas, med att utgå från språket, svenska språket.
Det var Björns idé. Han föreslog att de skulle kunna ha som inspirationskälla Svenska Akademiens Ordlista, SA

OL, från år 2015. För att inventera bbruket kom att handla om vad som var hemma och vad som utmärkte ett hem, mer än bara en bostad, eller en adress, närdningen.
I SpåRätt arbetade man från många olika h

åll, samtidigt. Det var ingen tillfällighet att man också valde en inkörsväg också via språket.
Då, på 1600-talet under upplysningstiden, liksom i nutiden, åren 2030 till 2041, var man orolig för hur arten Sapiens och människorna skulle utvecklas.
Sverige hade varit i symbios med Frankrike, och senare Tyskland. För att bevara ”Det Gamla Sv

erige”, sökte man i Manhemsförbundet och Götiska Förbundet efter det svenska och svenskarna som särart. Naturen var fortfarande, ännu så länge, runt stugknuten. Vnvända som handbok Svenska Akademiens Ordlista. Det var genom en språklig visualisering, tänkte Sophie, som SpåRätt 1 skulle formas och gestaltas.

”Omväxling Förnöjer. Förväxling Fördröjer”.

Doktor Monsieur Bonjour använder uttrycket med måtta. Mitt under pågående eftersökande av steganografiskt formulerat material, söker denna att förleda utåtagerande Bokstavstroende till praktiskt tillämpade undersökningar av tillhåll i grannskapet som lämpliga för hedonistisk förströelse.

Det är ju så gott som alltid smaken som styr. Hungern kommer medan en går.

Under upprättandet av sin steganografiskt välutvecklade, välunderrättade samt välinformerade honungskälla, har den förutseende Tydaren iscensatt en föredömlig, intill förväxling lik, replik av tillmötesgående omväxling. Var och en som kan se detta framför sig, håller nog med om att udda går före jämnt. Var och en av Tydare inser säkert sambandet mellan ”Vem älskar…” och Ynglingasagans Yngve-Frej av Snorre.

Omväxlingen kan utföras på många olika sätt. Ett av dem är nyss förskjutna tidsmarkörer. Livets rörelser förbigår i jämna strömmar, eller doserade hopp.

Också Tydare kan begå de mest graverande misstag. Sådana att allt förhastat anta Bokstavstroende som lätta att transparent i flera skikt, genomskåda.

Den erfarne Steganografen vet råd om detta. Livet inrutat i regelbundet exekutiva rutinhandlingar kan minsta ansats till fräsch och uppfriskande omväxling ge önskvärt resultat.

Tillgången minskar efterfrågan. Då antalet tänkbara alternativ ökar till över tusende, blir Bokstavstroende uttolkare ståendes utan ett enda egentligt svar. De mest högeffektiva upplever det första svaret i raden som en ren transportsträcka. Det är en anledning till att detta är att föredra, framför de efterkommande.

Vilket som lämpar sig bäst som lösning, förblir en vild gissning.

Talspråket har egna begränsningar och talparen andras.

Skriftspråkets Ordbok står på stadiga rötter med grenarna upp mot skyn. Dagens Steganografer rekommenderar ett fritt svävande bildspråk, där, liksom Bokstavstroende brukar hålla för sant, var ord står för sig, som: ”Ordet-i-Sig”. En förutfattad mening, en ogräsliknande mem, framhåller att Bokstavstroende-i-Sig sällan vare sig öppnat en den av Ezra Pound fullbordade ”Hyllning till Sextus Propertius, eller avlyssnat ”Finnigans Wake” i E-typformat, redigerat av Allvetande Storytellern.

Då Tydaren lägger mer tyngd och kraft på Ordets, Verbum eller Logos, intrinsikala värde, avtar i samma grad eller utsträckning, dess instrumentella värde.

Ren nonsenstext uttrycker egentligen ingenting, men som utfyllnadsmaterial, eller komposit, är det explicit utvikbart. ”Lorem ipsum” är, till ett överkomligt pris som hittat, lättillgängligt.

(Hämtat från Website Planet Lorem ipsum-generator. Den 5 juli 2020):

”Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua. Nisl tincidunt eget nullam non. Quis hendrerit dolor magna eget est lorem ipsum dolor sit. Volutpat odio facilisis mauris sit amet massa. Commodo odio aenean sed adipiscing diam donec adipiscing tristique. /…/”

Googles översättning från latinet till ren och skär svenska (den 5 juli 2020):

”Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed temporär och vitalitet, så att arbetet och sorg, några viktiga saker att göra eiusmod. Nisl tincidunt eget inte det är det inte. Vad är lorem ipsum dolor sit hendrerit dolor ett stort utlägg. Antioxidanter för helgens hat utformar den vanliga massan. Men bekvämligheten hatar jasmin grundutbildning diameter noll et. /…/”

Förväxlingen (om ej önskvärt inte att förväxla med ”ta miste”) är betydligt mer krävande än Omväxlingen. Vilken Omväxling som helst kan duga som ersättning för det nuvarande. Förväxlingen medför för allt och alla, ett visst obehag. Den kan uppenbara sig som en antiklimax, eller kräva en kännbar men fullt tillräcklig ursäkt.

I fallen är den för Bokstavstroende, utsvulten på färdigmixade samband i sammanhang, otjänlig som andlig spis.

Tydaren kan igångsätta textmassans terminologi med en summarisk introduktion:

”Känn dig själv” (grekiska ΓΝΩΘΙ ΣΑΥΤΟΝ Gnothi seauton eller latin Nosce te ipsum):

”videatur in tertiam excluduntur”

Begreppsförklaringar:

Sedan En’Heduannas sumeriska skrifter om Inanna, har härolder fört vidare upplevelserna i lämpliga former av medialt betydelsebärande kilar.

Mitt ibland de försummade tecknen, besitter en hel del önskvärda egenskaper. Med heltäckande utskott i åtskilda sammanhang, kan en utanförstående uppfatta inskriften som ett piktogram, en bokstav, symbol, eller signal.

Utan att sentensen verkar tjatig, sliten eller kan avlyssnas av döva öron, bör den upprepas ett åtskilligt antal gånger:

”Steganografen/Tydaren anstränger sig fysiskt, till skillnad från psykiskt, mentalt, med design”. Diverse material är givna förslag samt tillgängliga, men till vardagen hör stenar och lertavlor.”

En från den tiden ofta använd ramsa gick från mun till mun och generation till generation:

”Uruk var simug och tibera. Larsa engar samt väntar envetet på fikapausen med ulušin som törstsläckare. Nukarib plockar frukterna från nimbar. Taskarin växer obehindrat.”

Konceptens reliefer uttryckta i verb bringar Tydaren en uppfattning om, från textmassans första stavelses inledande serif till sista bokstaven ”P” anslutande, ansvällande hängmage.

Monsieur Bonjour som Tydaren har som oregelbunden princip att bortse från kontextens behov att växa exponentiellt över textmassans givna breddar. Inom tvärvetenskapen ”Steganografisk Etymologi” brukas uttrycket ”Tillbaka till de ursprungliga källorna”. Steganografen förhåller sig till antingen den obearbetade textmassan, eller den slutgiltiga klartexten i kontexten, med samma fokuserade apati.

Om resan är målet, stannar Flowet-i-Sig, mitt i det parkourska språnget.

Klartexten är i dess innersta kärna, kall och stabil. Utanpåverket, Textmassan, i ständig metamorfosisk rörelse.

Ur en myras perspektiv är A4-arkets utrymme mellan fram- och baksida jämförbar med avståndet från Mount Everests högsta topp och ända ner till Marianergravens djupast liggande botten.

(Att här omnämna Corona och Klimatförändringen kommer inte, vare sig för Gemene Man eller Crethi och Plethi, göra händelseförloppet på något sätt begripligare.)

Rutinhandlingen som inte får upprepas alltför ofta, innebär att transportera föremålet via väletablerade kanaler. Provisoriskt improviserade avloppstunnlar, inspirerade av rörpostledningar fördelar flytetyget till cellens terminal.

Handhavandets elasticitet bör uttänjas till det yttersta och lite till.

Sjömännen anförtroddes i ett tidigt skede att förse cellen med osäkrade säkerhetständstickor av märket ”Swan Westas”.

Ett konkret bevis på att ”sailorn”, för en obestämd tid framöver, övergivit ”brevlådan” Mary Strand’s tobaksbutik ”Tiger Brand” på vänster hand av Dock Street.

En outtalad regel säger:

”Oavsett det som går och går och aldrig kommer till dörren är på dygnet, är Gröngölingen, ur arvet och i miljön, ämnad till att utföra de allra mest elementära, outhärdliga, som i det här sammanhanget som, hermeneutiskt, kan tolkas till:

”Urtråkiga samt synnerligen riskfyllda rutinhanteringar.”

Detta kan Tydaren till en början erfara som ett ologiskt misstag, men kombinationen av ”bombbärare” och ”skeppsgosse”, kommer föra upp till bevis, oduglingen har tillräckligt mycket ruter i rågen för att flytta omkvädet fram till sista akt och mening.

Risken finns, beroende på om hur denne är lagd, att ungersvennen önskar ha ett ord med i leken och hålla upp en sylvass ”Pryl-i-Sig” i vädret, vägrar bestämt att åtlyda den baksluga ritual som de, av saltvatten och stormiga vindar, garvade och rödögda sjömännen, stipulerat.

Någon av de närvarande och medverkande aktörerna tar så fram en för egna pengar, på den senaste resan, i ”Tiger Brand”, ur Mary Strands egen hand, inhandlad ask med osäkra svavelstickor.

Aktören, med anor långt tillbaka i tiden, tillhör den mer ekonomisk lagda sorten.

Utan minsta antydan till tveksamhet, bryter den av de andra namngiven som smeknamn respektive öknamn, ”Söndagsseglaren”, ”Snedseglaren”, eller ”Akterseglaren” ett av fyrverkens bakdelar och har på så vis fortfarande kvar fem, till etthundra procent, obegagnade elddon.

Som sig bör, låter de fyra mer världsvana av cellkamrater den nytillkomne dra först.

Var och en av kvartettens kvintett utför samma bedrift. Den ojämförligt unika i cellen, utan att spela över, håller andan när stickan övergivit skyddet av tummen och pekfingrets bredsida, och sekunden efter, pustar ut av lättnad, inser samtliga till sin oväntade överraskning att den nyss anslutna kommit till heders och satt äran på spel.

(Det idiomatiska anspelningarna används för att, genom återkommande, men oregelbundna, upprepningar, säkerställa att var och en, med livet som insats, slutför missionen, passionerat, med besatthet och bravur.)

Plötsligt ansvarsbefriade tar sig kanaljerna tar sig snabbt som ögat bort från cellens, av nyss utpressad svett, av fukt och kroppssvettsodörer, drypande väggar.

De utför ett slag i saken och, utan minsta lilla smula av gemensamma omtanke på den obetalbart outbildades väl och ve som hårt arbetande idealist, uppsöker de det mest ökända tillhåll ”The Black Whale” där svarta marknadsbiträden obehindrat umgås och samspråkar med lösmynta sladdertackor och cellkamraterna.

Allt de behöver är ett antal en och annan innanför västen, som dagen efter medför ihållande och återkommande, ytterst besvärande olåt från en seriöst förslagen och uthållig kopparslagare.

En tidstypisk mix av wienerklassistisk art:

Hårdhänt massage av Pinkertons handplockade män samt ett oregelbundet intagande av (som via omvägar erhållit det heta tipset från Ludwig II av Bayern) Kejsar Frans starkt rekommenderade mirakelmedicinen ”Wunder Cron Essence”.

Undermedicinen sades ha tillverkats av tre skomakare vid namn Johann Peter Menadie, Jacob Böhme samt svensken Hjalmar Ekström.

På ytan lätt begripliga, men på närmast liggande nivå under, angelägna orsaker såsom ekonomiska oangelägenheter och oförenlig personkemi av mer fysiologisk art, uteslöt de två övriga den tredje, nämligen den svenskfödde svensken Hjalmar Ekström, ut ur gemenskapens värme. Som tur var för denna inbitna nordbo utgjorde kylan utanför ingen egentlig hotbild.

Det ryktas om en utesluten tredje, tillika skomakare också han, svensken Hjalmar Ekström, som för att hämnas de två med minsta gemensamma nämnare, anklagat främst Menadie för inkräktande på Bento de Espionosas varumärkesskyddade ”Substancia Plaeceboetiqua” som till största delen består av den mer immateriella och andliga, i överensstämmelse med steganografisk överföring från recepthanteringen in i minsta detalj, till Espinosas uppmaning till den angripnes anhöriga: ”Att behandla de mänskliga handlingarna och begären på samma sätt, som om det vore fråga om linjer, ytor och kroppar”.

Under domstolsförhandlingarna framgick att Ekström erhållit illegal arbetskraft från det mest ljusskygga av undre världar.

Namnlösa, papperslösa samt utan godkänt arbetstillstånd från vare sig Skrået eller AMS godkänt arbetstillstånd, uppträdde nattetid, i skydd av mörkret, två småvuxna, men, erkännas bör till deras fördel, ytterst skickliga inom Skomakeriskrået.

Enligt Ekströms hustru bar de som enda klädesplagg och igenkänningstecken, varsina toppluvor och två par väl utslitna fotbeklädnader.

Samma textmassa i frispråkig, trespråkig version av:

”!FORS vo dr LUEG!

Schwizerdutch: Niene geits so schön u lustig, wie bis üs im Ämmitau,

Schweizerdutch-Svenska: Var aldrig så vacker och rolig, som tills vi i Ämmitau,

Schweizerdutch-Engelska-Svenska: Ingenstans är livet så mysigt och roligt som i vår Emmental,

S: da gits allergattig Ruschtig, schöni Buebe überau.

S-S: för gits allergiska, rostiga, vackra Buebe überau.

S-E-S:det finns massor av olika saker, snygga pojkar överallt.

S: Niene geits so schön u lustig, wie bi üs im Ämmitau,

S-S: Niene är så vacker och rolig, som vi är i Ämmitau,

S-E-S: Ingenstans är livet så mysigt och roligt som i vår Emmental

S: eidgenössisch wird’s in Burgdorf bi de Schwinger im Sägemehl.

S-S: Det kommer att bli federalt i Burgdorf bi de Schwinger i sågspån.

S-E-S: federala (schweiziska) kommer det att vara i Burgdorf bland brottarna i sågspånet.

S: Da da muh, da da muh, da da muh muh muh …

S-S: Da da muh, da da muh, da da muh muh muh …

S-E-S: Da da muh, da da muh, da da muh muh muh …

S: Zum tria tria trullallalla, dr König darf de z Muneli ha,

S-S: Till tria tria trullallalla kan kungen de z Muneli ha,

S-E-S: Zum tria tria trullallalla, kungen får hålla tjuren,

S: FORS vo dr LUEG so heisst das Tier, es isch mi Seel e Pracht.

S-S: FORS vo dr LUEG som är djurets namn är det med stor glans.

S-E-S: „Fors vo dr Lueg“ det heter det, det är min själ, en

gourgesness.

S: Zum tria tria trullallalla, dr König darf de z Muneli ha,

S-S: Till tria tria trullallalla kan kungen de z Muneli ha,

S-E-S: Zum tria tria trullallalla, kungen får behålla tjuren,

S: FORS vo dr LUEG so heisst das Tier, er isch drum o vo hie.

S-S: FORS vo dr LUEG som är djurets namn, så han är o vo hie.

S-E-S: „Fors vo dr Lueg“ är det namnet, det är en lokal.

S: Wenn eine tannegi Hose het u hagebuechig Strümpf,

S-S: Om en tannegibyxa het u hagebuechig strumpor,

S-E-S: Om någon bär gran-trädbyxor och stråstrå,

S: de chaner schwinge wiener wott, es git ihm keini Rümpf …

S-S: de chaner swing wiener wott, det finns inget flygkropp för honom …

S-E-S: då kan han brottas men han tänker, hans outfit blir inte skrynklig …

S: Niene geits so schön u lustig, wie bis üs im Ämmitau,

S-S: Niene är så vacker och rolig, som tills vi i Ämmitau,

S-E-S: Ingenstans är livet så mysigt och roligt som i vår Emmental,

S: da gits allergattig Ruschtig, schöni Buebe überau.

S-S: för gits allergiska, rostiga, vackra Buebe überau.

S-E-S: det finns massor av olika saker, snygga pojkar överallt,

S: Niene geits so schön u lustig, wie bi üs im Ämmitau,

S-S: Niene är så vacker och rolig, som vi är i Ämmitau,

S-E-S: Ingenstans är livet så mysigt och roligt som i vår Emmental

S: Churz u Lätz wird da no gschwunge, bis dr eint am Bode isch.

S-S: Churz och Lätz kommer inte att svängas förrän du når botten.

S-E-S: Kort och kort brottas det här tills en är på botten.

!FORS vo dr LUEG!”

Informationen innehåller allt från vad som är riktigt, sant och äkta, till desinformation samt ”FAKE NEWS”.

Informationen innehåller inget objektivt eller subjektivt värde som ger ordet någon i betydelse, anspråk på något av ontologiskt, metafysiskt eller mer abstrakt, någon mätbar entitet.

(Just detta konstaterande om förhållandet i en oavslutad relation med (om det var Penny Lane och Fanny Hill, är ganska så ovidkommande) utgjorde inledningen till Ralph ”Rifph” Alberts debut som medieaktör och utgivare av coutidiennen ”FAKE NEWS”, mest känd för den egna tolkningen av hyllningsdikten till wrestling- och bondefestivalen i Bern, i Schweiz):

”DA DA MUH

!FORS vo dr LUEG!

Niene geits so schön u lustig, wie bis üs im Ämmitau,

da gits allergattig Ruschtig, schöni Buebe überau.

Niene geits so schön u lustig, wie bi üs im Ämmitau,

eidgenössisch wird’s in Burgdorf bi de Schwinger im Sägemehl.

Da da muh, da da muh, da da muh muh muh …

Zum tria tria trullallalla, dr König darf de z Muneli ha,

FORS vo dr LUEG so heisst das Tier, es isch mi Seel e Pracht.

Zum tria tria trullallalla, dr König darf de z Muneli ha,

FORS vo dr LUEG so heisst das Tier, er isch drum o vo hie.

Wenn eine tannegi Hose het u hagebuechig Strümpf,

de chaner schwinge wiener wott, es git ihm keini Rümpf …

Niene geits so schön u lustig, wie bis üs im Ämmitau,

da gits allergattig Ruschtig, schöni Buebe überau.

Niene geits so schön u lustig, wie bi üs im Ämmitau,

Churz u Lätz wird da no gschwunge, bis dr eint am Bode isch.

!FORS vo dr LUEG!”

Ralph ”Rifph” Alberts lyriska översättning (över engelska till svenska):

”!FORS vo dr LUEG!

Ingenstans är livet så mysigt och roligt som i vår Emmental,

det finns massor av olika saker, snygga pojkar överallt.

Ingenstans är livet så mysigt och roligt som i vår Emmental

federala (schweiziska) kommer det att vara i Burgdorf bland

brottarna i sågspånet.

Da da muh, da da muh, da da muh muh muh

Zum tria tria trullallalla, kungen får hålla tjuren,

„Fors vo dr Lueg“ det heter det, det är min själ, en

gourgesness.

Zum tria tria trullallalla, kungen får behålla tjuren,

„Fors vo dr Lueg“ är det namnet, det är en lokal.

 Om någon bär gran-trädbyxor och stråstrå,

då kan han brottas men han tänker, hans outfit blir inte

skrynklig …

Ingenstans är livet så mysigt och roligt som i vår Emmental,

det finns massor av olika saker, snygga pojkar överallt,

Ingenstans är livet så mysigt och roligt som i vår Emmental

Kort och kort brottas det här tills en är på botten.

!FORS vo dr LUEG!”

Skuggan som ett fristående kapitel för sig.

(Till var och en av dem själva tilltänkta kopiatorer, återställare, epigoner, plagiatörer, efterapare eller andra som plöjer med andras tomtar som inte är hemmahöriga på samma loft eller i samma stall, bör tilläggas att motsvarande, densamma och identiskt lika textmassan är utformade i tre, helt olika och unika, numrerade samt onumrerade lyxutgåvor på glättat papper. Ipso facto och därmed jämnt.)

Skuggan föddes först på en okänd landtunga av icke bekräftade föräldrar. Som en väl utmärkt orphan växte den otilltänkte upp i ett orphanage och blev med tiden ett riktigt duktigt lagerbiträde i ett numera nedlagt skalbolag och zoombieföretag.

Som idel och ovanligt företagsam för sin ringa, men ändå aktningsvärda, med hänsyftande åtanke till oömma prövningar i livets hårda skola, ålder, steg han i graderna till en oberoende butiklyftare.

För dem vars kunskaper om denna lite ovanliga profession förblivit ytterst begränsade, kräver prestationen mer av de grå cellerna, än cellulitbehandlade muskelbildningar påverkade av faktoider av mixen Rodtjenkos Cocktail som till tjugo delar bestod av Ryssfemmor.

Som vanligt så ledde ovillkorligen det ena snart till det andra. Lagrets artefakter avtog i volymer, medan Skuggan ökade sitt kulturella kapital genom en trogen kundkrets av både Crethi och Plethi.

Skuggans eget initiativ till uppsökande av obestämda affärsförbindelser, gav den dolde aktören kunskaper, erfarenheter samt ett löst sammanfogat, men ändå ej föraktligt, nätverk av resursomfördelningar av immateriell information.

Den största fördelen med hanteringen av plötsligt uppdykande åsikter, påståenden som vilade på lösan kvicksand, faktabaserade, men ändå frigörande fantasier, kunde, då kunden för det mesta köpte grisen i säcken, ge betydligt mer klirr i kassan, än i plånboken för sådana brännvinsadvokater samt icke så jämställda gulaschbaroner, än dagtraiders vars brandväggar havererat efter återkommande vibrationer från r&b-sångerskan med det numera bortglömda örhänget och sommarplågan ”We are The Children of The Night”. Stående rader direkt realterade till vardagens gråskaliga diskbänksrealism…

Ingen ska förse sig med mer än en Gud, åtminstone inte som delaktig i den närmast anslutande verklighetsillusionen, i taget.

Skuggan, fortfarande uppåtstigande på karriärstegen, var inte sen att utnyttja varje tillfälligt uppstående incident.

Som tillfälligt inhyrd rörmokare, utan vare sig auktorisering, licens, diplom eller andra mer eller mindre vidlyftiga referenser, kunde Skuggan snart konsten att hålla flera bollar i luften, med en, för de inblandade, icke trovärdig simultankapacitet, verka som rörmokare, durkslagare, förslagen dyngspridare och, medelst färsk erfarenhet av det sist nämnda, upptäckte underhållningen såsom undergrävande eurosinolog.

Mellan bortglömda rörförbindelser, hemliga orter, tunnlar utan ljus i vare sig den ena eller andra riktningen samt sedan långt tillbaka nedlagda terminaler, ägde Skuggan revir, marker, områden, territorier, ingenmansländer och diverse mer eller mindre upplysta, ännu så länge, grå zoner.

Som var streetsmart, fritt oberoende och ambulerande bettlare, eller en gatpojke eller dito av det svagare könet, försåg sig Skuggan med en sådan punkt som Arkimedes en gång efterfrågat.

Där, någonstans mellan tummen och pekfingret, kunde Skuggan sköta sina välansade, kreativt uppbyggda utbyte av varor, tjänster, gåvor och gengåvor, men, vid de enstaka tillfällen då inget annat stod till buds, väl smidda komplotter av försänkta hållhakar.

Bilden såg inte ut annat än som förväntat. Turister och andra förbipasserande sökte genom linser, objektiva förhållningssätt samt kryphål under lagens finstilta efter sådana, i spekulativt syfte, plötsliga uppenbarelser av främmande element.

Skuggan skötte sitt spel utomordentligt. Trots känningar inom de största modehusen, förhöll sig den agerande agenten och aktören, passivt inför sådana återhållna påminnelser som krav om, till ytan, naturligt beteende.

Bakgrunden och kulisserna överensstämde med Gemene Mans föreställningar om hur den undre världen kunde emancipera sig inför stående publik.

Skuggan i sin ursprungliga, ekologiska, biosfärs närmiljö utgick alltid från en melodramatisk och kulturberikande sinnesförnimmelse.

Löst folk önskade som regel trygga och säkra återkommande upplevelser av den skuggliknande spegelvärldens irrationella endagsföreteelser.

Skuggan som, inte helt oväntat, stod lutade mot en otidsenlig vägg som med egna ögon bevittnat hur de bästa dagrarna passerat revy.

Muren, än så länge stående, eller rättare sagt, liggande, vilande, med löst och dammigt murbruk som enda förenligt cement, var lika väl representerad som arbetskläderna.

Endast en medkännande, empatiskt lagd person, kunde ögonblickligen igenkänna den, troligtvis från Salvation Army’s second-handbutik, nere vid hörnet intill puben Half Way Inn,, en ganska så eleganta, bredbrättade, av italiensk snitt och stuk, stetsonhatten, för tidpunkten på dagen, uppseendeväckande solglasögon av märket Ray Man, konfektionssydda byxor med rakbladsvasst pressveck, en aningen för vid raglan- eller trenchcoatrock, samt, samma misstag var gång, polisens lätt igenkänningsbara, ergonomiskt utformade, retro vintage nostalgiska patrulleringsfotbeklädnader med tåförstärkning av rostfritt stål från Skultuna, men som inte ens i deras vildaste fantasier kunde föreställa sig hur att beträda marken med handgjorda, halvfranska eller helgarvade, randsydda, sömmar.

Deras främsta kännetecken var att det svarta skinnet på ovansidan var, egenhändigt, putsat av den statsanställde, dess värre i avsaknad av kvällskurs i Fritidspedagogik, händelsefattiga tryggahemsrörelse.

I denna permadjupfrysta närmiljö kunde Skuggan vidarebefordra sådan information som, för den med tillräckligt av sekiner och piastrar i pungen, före bäst-föredatum var än mer än kattguldet i Fort Knox, värd.

Jim Legg hade trott, efter att noggrant ha studerat de dokument som Kristin funnit i kvarndammen, att Axel och Sophie von Dreva, tillsammans med Magnus Gabriel De La Gardie deltagit i en hemlig rörelse som gick tillbaka  till frimurarna, rosenkorsarna, upplysningstiden, Magna Charta, Occitanien, katarerna, gnostikerna, manikeismen, och vidare tillbaka till Göbekli Tepe. En kontakt som invånarna där haft med De Andra, för över tolvtusen år sedan.

Alla de människor som i alla tider ansett att Människan var Guds avbild och att människorna var skapelsens krona. Något som man inte kunnat hålla med om, ifall man istället ansåg att mänskligheten redan för årtusenden sedan haft kontakt med levande varelser från andra galaxer, solsystem och planeter.

Under hela 1900-talet hade det i Sverige och Europa uppstått ett förakt för det egenhändigt gjorda. Det som blev fint och eftertraktansvärt, var det fabriksgjorda och masstillverkade. Allt som var grovt och motspänstigt, sågs som av sämre kvalitet.

Därför åt man hellre luftiga fabriksbakade långfranskan, än gammaldags hembakat grovt bröd med fullkornsmjöl. Det nya skulle vara strömlinjeformat, finfördelat, lättuggat och lättsmält. De fina människorna sökte efter det bekväma livet. Just det att man hade det bekvämt, var beviset på att man hade lyckats i sitt liv.

Framtiden kunde man föreställa sig, i förhållande till det som redan fanns.

Bland  neoluddister och neoidealister hade det uppstått extrema rörelser som förespråkade ekologisk diktatur mot de ledare och stater som förorsakade flyktingströmmar och klimatförändringens konsekvenser.

När robotar, automater och andra digitala maskiner tog jobb efter jobb från unga outbildade människor, höjdes protesterna mot de företag som enbart använde maskiner som arbetskraft. Men hur att tvinga dem till att förändra sitt system?

Vad fanns det för värde i att varorna och tjänsterna utfördes av ofullkomliga och imperfekta människor, istället för de maskiner som kunde producera dygnet runt och året runt?

Det fanns fortfarande de som kallade sig för ”humanister” som ville kräva ansvar från allt i samhället där man ersatt människor med maskiner, men alla visste ändå att varorna, tjänsterna och produktionen kunde ge de bästa produkterna, samtidigt som de kunde hålla de lägsta priserna för konsumenterna.

Alla sådana problem blev avgörande för makthavarna att försöka få ut så många människor som möjligt ut till rymdstationerna.

Liksom i alla tider sökte sig även nutidens människor tillbaka i historien, till legender, myter och mer eller mindre trovärdiga hjältar och deras berättare.

På den tiden fanns varken någon arkeologi eller andra vetenskaper, för att mäta åldern i föremål, eller när fornlämningar blivit kvar från en förhistorisk tid.

Då kände man inte till någon istid. Man trodde att jättar förr, kastat stora stenblock mot kyrkorna, för att få slut på oljudet från kyrkklockorna.

Man trodde, kort sagt, att människor i det förflutna varit mycket bättre organiserade än de var. Det var talets gåva, inte skriften, som hade gällt.

Neoluddisterna kunde inte som på legenden Ned Ludds tid, slå sönder allt mekaniskt som kunde hota deras försörjning, men de kunde förstöra allt som de upplevde som ett hot, oavsett värde eller funktioner.

Det var en språklig överenskommelse som också utestängde dem som inte kunde förstå och tala som de. Diktaren och författaren Viktor Rydberg ville driva språkbruket så långt, att man bytte ut ett utländskt, latinskt ord som ”pessimism”, till ”svartmod”.

Den avgörande skillnaden var att neoluddisterna förr kunde ha kallats för nationalister, konservativa, reaktionära eller traditionalister. Men inga av dessa benämningar stämde överens med de som ville hålla kvar vid det gamla, kända och, i brist på bättre ord, hembygden.

 neoluddisterna och neoidealisterna utgick från varsin andliga gemenskap. Det var bara det att man lade olika betydelser i ordet ”andlighet”.

Inom neoluddismen var andligheten synonymt med det folkliga.

Den neoluddistiska andligheten fanns i upplevelsen av gemenskap i ursprunget. Det som en gång, i ett avlägset förflutet, var svenskt, skandinaviskt och nordiskt.

Där var och en kunde finna sina egna rötter tillbaka till en alldeles särskild och unik plats i det svenska landskapet.

Neoluddisterna såg framtiden som en händelseutveckling, där människorna skulle bli kvar på jorden och planeten Tellus. Neoidealisterna var istället inställda på att emigrera bort och ut från det som var mänsklighetens födelseort. Det kunde motsvara det andliga steg som de religiösa förr kallat för himmelriket.

Liksom i alla tider sökte sig även nutidens människor tillbaka i historien, till legender, myter och mer eller mindre trovärdiga hjältar och deras berättare.

Enligt Olof Rydbeck den Äldre var Sverige identiskt med det sjunkna Atlantis, eller världens äldsta land och rike. Det var ett argument man även använde utomlands, då man ville få bekräftat från andra stater Sveriges betydelse i historien. Det var detta folk som man kom att kalla för ”göterna” och som blev till en myt och en verklighet, för göticismen och Götiska Förbundet.

För att kunna undvika inbördes krig i framtiden, sökte man ena länderna Finland, Norge, Danmark, Sverige och Island, till en större enhet, Norden. Därför uppfann, hittade man på, en germansk folkgrupp, göterna, som man antog funnits i hela Norden, från tidernas begynnelse och fram in i 1800-talet.

Då kände man inte till någon istid. Man trodde att jättar förr, kastat stora stenblock mot kyrkorna, för att få slut på oljudet från kyrkklockorna.

På den tiden fanns varken någon arkeologi eller andra vetenskaper, för att mäta åldern i föremål, eller när fornlämningar blivit kvar från en förhistorisk tid.

Eftersom neoidealisterna skröt om att de var intelligenta, logiska och rationella, kunde neoluddisterna bara svara med att de gärna klarade av att se sig själva som enfaldiga, dumma, men med sunt förnuft och bondförnuft. Ingen skulle ändå kunna tala om för dem vad de skulle tänka och tycka. Ingen skulle därför ha rätt till att förklara dem för vara utanför, misslyckade, akterseglade eller ”levande fornminnen”.

Det var flera människor, då som nu, som upplevde industrialismen, ångmaskinerna, klockorna, järnvägen och senare bilarna som ett hot mot inte bara naturen, men också kulturen. Fler och fler av de som tidigare bott ute på den svenska landsbygden flyttade in till städerna för att arbeta i fabrikerna och bo i stadsbygden, istället för i hembygden, på landsbygden.

Det var sådant som flera svenska författare skrivit om,  August Strindberg, Selma Lagerlöf, Harry Martinsson, Per Anders Fogelström, Sara Lidman, Stig Claesson och Kerstin Ekman.

Genom världsutställningarna i Paris 1867 och Wien 1873, vaknade intresset för det främmande och annorlunda. I Sverige var  Dalarna och den samiska befolkningen i dåtidens Lappland, exotiska. Det var det som var värt att visa upp, inte det alldagliga och tråkiga, i den blivande industrinationen Sverige.

Järnet, stålet, kopparen, den svenska skogen och vattenkraften blev det som gjorde Sverige till ett exportland. Efter trettioåriga kriget och Sveriges stormaktstid, med den världsberömde kungen Karl XII, fanns ett självförhärligande, men också en nostalgisk längtan tillbaka till ”fornstora dar”.

Den tidens förespråkare för att ”rädda det svenska kulturarvet”, blev föregångare till Neoluddismen, då man antog att något väsentligt för alla svenskar var på väg att försvinna för alltid.

Men, undrade de som skulle bli till Neoidealismens ideologer och tänkare; kunde man bevara och hålla vid liv sådant som inte längre användes och brukades? Till vilken nytta?

Det var neoidealisterna som döpt deras antagonister och motståndare till neoluddisterna. De samtyckte, efter en kort tids betänketid.

Det var inte så konstigt att neoluddismen var så mycket mer omfattande än neoidealismen, då neoluddisterna kunde hänvisa tillbaka till ”förr”, som kunde sträcka sig tillbaka till 1800-talet, men också till Sveriges stormaktstid, eller vikingatiden, Vendeltidens, Järnåldern, Bronsåldern, Stenåldern, urminnes tider eller världens skapelse.

Neoluddisterna kunde  hänvisa tillbaka till det hedniska, asatron, Snorre Sturlasson och fornlämningar och fornminnen. Men de kunde också följa tillbaka i tiden till bibeln och Gamla Testamentet, då svenskarna skulle vara ättlingar till en av gubben Noas söner.

Snorre Sturlasson hade också skrivit om att guden Oden kommit med sitt folk, hit upp till Skandinavien och Norden, från Turkiet. Över hela Micklagård flög Hugin och Munin som mytologiska drönare och informationssamlare.

Dessa tänkesätt kunde användas som argument mot neoluddisterna, men det hade ingen betydelse, då det som var av vikt, var att svenskarna, eller göterna, här i Sverige och Norden, blivit till detta säregna och storslagna folk av hjältar. Drömmen om det storslagna och önskningarna om hur världen borde se ut, tog över.

Den neoluddistiska andligheten fanns i upplevelsen av gemenskap i det gemensamma ursprunget. Det som en gång, i ett avlägset förflutet, var svenskt, skandinaviskt och nordiskt. Där var och en kunde finna sina egna rötter tillbaka till en naturnära plats i det svenska landskapet.

Den neoidealistiska andligheten gick tillbaka till upplysningstiden och filosofer som Platon och Aristoteles. Men också en nyfikenhet och ett intresse för någonting kommande, i Det Nya, i framtiden. Mötet med andra levande varelser, på andra planeter, i galaxer långt borta, ute i universum, var också det en andlig upplevelse. Det som enligt neoluddisterna bara var påhitt eller i värsta fall hallucinationer.

Neoidealisterna, även om det också fanns de som var religiösa och kristna, använde sig av beteckningar som från vår tideräknings början, eller från Big Bang.

Neoluddister och neoidealister kunde i början vara eniga om det gemensamma ursprunget. Samtidigt var det som om det uppstått en spricka, mellan Det Gamla och Det Nya. Sprickan blev till en klyfta, som blev allt vidare och djupare, när den tredje maskinåldern tog över allt mer av arbetena.

Neoidealisterna gjorde inte saken bättre, då de förklarade att Det Nya kunde man bara förstå, om man var  intelligent och intellektuell. Det fick många bland neoluddisterna att känna sig enfaldiga och förminskade.

Neoluddisterna ville även i framtiden bo och leva kvar på planeten Tellus, som de kallade för deras hembygd.

Neoidealisterna, som kunde sägas tillhöra etablissemanget, var inriktade på att söka sig ut i världsrymden, för att, förr eller senare, möta levande varelser från andra galaxer, solsystem och planeter. Enligt deras synsätt var mänsklighetens tid på planeten på väg att ta slut.

Det hade även uppstått religiösa sekter, som på fullt allvar trodde att människorna kunde komma i kontakt med utomjordingar, genom astralresor i en riktning.

Resenärerna, utvandrarna och emigranterna klev ner i kistliknande kapslar. Där skulle de, enligt sektledare som Adam Moses Jesus, kunna resa iväg i deras astralkroppar. Kvar skulle bli endast skalet, den kropp de levt i på planeten Tellus. Men eftersom den förra ägaren inte längre behövde sitt tillfälliga jordskal, gick resterna och kvarlevorna till återvinningen. Sekterna var också noga med att all egendom skulle testamenteras till dem.

De flesta av sektens kritiker ansåg att detta var båg och bedrägerier, men var och en hade ändå rätt till att få tro som den ville.

Det hade även hänt vid Dreva Bruk att stjärngänget tidigt en morgon vaknat av oljud. Evert och Anneli hade varit först på plats och sett hur mörka skepnader i gryningsljuset försökt förstöra SpåRätt kunskaps- och informationscenter. Det som skulle utgöra basen till SpåRätt rymdstation.

I sådana projekt fanns det alltid underförstått att man skulle återvända till det trygga livet på jorden och på marken.

Stjärngänget i stjärnbruket ville skapa och förändra. Därför arbetade de  med skisser och modeller, men också i full skala, ute i verkligheten.

Men, vilka var De Andra?

De Andra som Sophie lite på skoj liknat med hattifnattarna i Tove Janssons böcker om Mumintrollet. Kristin som trott att De Andra var älvor som visat sig i närheten av kvarndammen, vid kvarnen, i närheten av Dreva Bruk.

Men kunde inte älvorna också vara alver, eller ljusgestalter som änglar? Eller de så ofta omtalade släktingarna och vännerna i slutet av den tunnel som många som varit i nära-döden-upplevelser berättat om?

Familjen Flinta och Familjen Jetson.

Den generationen som Rudolf, Kristin, Siv och Sven tillhörde, hade vuxit upp med den nya världshändelsen televisionen, där de som barn hade kunnat titta på  Familjen Flinta och Familjen Jetson. De tecknade teveserierna var tillverkade av William Hannah och Joseph Barbera. I de  underhållningsserierna för barn, levde Familjen Flinta i en fyndig version av Stenåldern och Familjen Jetson i en lika fyndig version av Rymdåldern.

I Familjen Flinta var de flesta bruksföremål hand- eller fotdrivna, eller med aktiva detaljer av verksamma urtidsödlor, urtidsfåglar eller sabeltandade tigrar. En hackspettliknande fågel fungerade som pick-up på grammofonen, som antagligen spelade gamla ”stenkakor”. Så avbröt den spelandet för att fälla en lite ironisk kommentar.

Hemma hos Familjen Jetson åt man sina måltider i form av ett piller, övervakades av chefen i sin privata bostad, i något som liknade den glättiga framtidsvisionen från George Orwells 1984.

Med facit i handen, år 2035, skulle säkert alla föredra att leva i Familjen Flintas värld, hellre än i Familjen Jetsons sterila och fantasilösa rymdstationsmiljö. Den tydliga skillnaden var att allt i framtiden skulle bli mer automatiserat och mer bekvämt.

Det som skiljde Familjen Jetson mest från Familjen Flinta, var de andra sakernas tillstånd.

I Familjen Jetsons värld var alla och allting uppkopplat till en automatiserad och digitaliserad värld. Familjen Flinta bodde i stenhus, som i en stenålderns villaområde. Familjen Jetson bodde i en lägenhet, någonstans i en stadsliknande miljö. Någon natur kunde man inte ens ana.

Men var det så enkelt att Neoluddisterna ville leva som Familjen Flinta och Neoidealisterna som Familjen Jetson?

I ett hem likt Familjen Jetsons bostad, där allt skötte sig själv. Framtidens människor skulle kunna använda hela sin vakna tid på dygnet, till relationer och att umgås med varandra.

När neoidealisterna höjde blicken mot himlen, vände neoluddisterna ögonen ner mot marken och jorden. För de ena var hemlängtan till en stjärna långt borta. För de andra var hemmet en numera övergiven plats någonstans i den svenska kulturlandskapet.

Med de senaste experimenten inom genetiken kunde man återskapa inte bara människor från förr som funnits och levt tidigare. Man skulle till och med kunna skapa en eller flera parallella artificiella evolutioner, utanför och bortom den som Charles Darwin beskrivit i sin bok ”Om Arternas Uppkomst”.

Ljuset gav människorna förmågan till att se och upptäcka avvikelser, kontraster och felsignaler. Det var sådant som ledde människorna vidare i verkligheten och i livet.

De religiösa bland neoidealisterna hade som slogan:

”Låt Intet gå åt spillo.”

Appendix:

Tydarens eklektiska synergieffekt.

Tydaren, iklädd Odysseus toga, for med sina mannar till ön Ajaja. Där stod June Carter, Nick Carters tilltänka, i Jenny Greenteeth paranta behag.

Sjöhäxans amazoner var vilda av åtrå. Tydaren, tätt följd av sjöbusarna från skeppet Largot, såg fram mot en het natt i Liliths Bordello of Human Blood.

Odysseus och June Carter byter looks snabbare än Madame Mim och Merlin. Då June Carter fortfarande ligger i blomstersängen likt en sovande Törnrosa, skyndar sig Odysseus ut på Arkadiens himmelska ängder, ägnar Olympos en stund av hängiven förundran, väcker sjöbusarna och, med Odysseus i spetsen, rustar åstad ner mot Largot.

Jenny Greenteeth, åter innanför Lynda Carters objektifierade venusgestalt, upplever sig befinna sig i ett välsignat tillstånd. Vem som är den biologiska fadern är mer än uppenbart.

Lilith framkastar en kliniskt ren förbannelse mot änglamakaren.

Strax nedanför Scillas höga klippa, slår förbannelsen till och, sjöbusarna, som inte alls förvandlats till saltstoder, möter en osynlig vägg av vidskepelse.

Lynda Carter, som har ett sjuhelvetes humör, får skylla sig själv. I känslosvängningar mellan eufori över den kommande tilldragelsen och dystopiska föreställningar om hämnden mot Tydaren, alias Odysseus, utmanar honom i en metamorfosisk kamp.

Odysseus och hans, intill döden, trogna sjöbusar, ställs inför faktum. En andlig hinderbana bestående av de vanliga bastionerna, vattenpassen och skeppsbrottsfällorna, återstår efter strapatserna, en försåtminerad doserkurva. Den är lurig på så vis att om löparen utropar rätt ord, förblir den i förväg konstruerade effekten, outlöst.

Med ständigt rätt ord utslungad från tungan, kan Largots largonauter återinta sina traditionella positioner på fartygets olika stationer.

Ingen kan förutse sitt förutbestämda öde. Det går som det måste gå. De som inte är försedda med ett tillräckligt ordförråd, finner sig, i en Burridans åsnedräkt, vela mellan Fru Dygd och Fröken Lust. Den mer än perplexa situationen ger dem utrymme till eftertanke om vilken huvudattraktion som lockar mest; hetärena eller sirennymferna.

De övriga, men långt ifrån alla, förstår hur hela paradoxens kodlåsliknande rebuskostruktion, inser att nyckeln är en restituerad version av Publius Ovidius Nasos ”Metamophoseon libri”, med speciell hänsyftning på likheten mellan Pieter den Äldres hisnande ”Landskap med Icarus flykt”, där endast Icarus ändalykt syns över vattenytan, och den excentriske Salvator Rosas ”Empedocles Död” där en hybriskt övermodig söndagsfilosof utför ett svanhopp ner i vulkanens Etnas glödande svalghål.

Andra källor uppger att Empedocles, klarat fallet och, i tillstånd växlandes mellan stoisk apatia och epikureisk ataraxia, med dagg som huvudsakligt kosttillskott, tillbringar sina återstående dagar på satelliten Månen.

Drygt, på dagen, nio månader senare, uppstår en obekräftad ryktesspridning där Informationsmemen låter omtala att Nick och Lynda Carters oäkta avkomma till yrket valt kultivator av sådana bönor som Gemene man samt Crethi och Plethi till vardags förväxlar med underjordiska nötter. Resten av Aisopos pastischfabeln förblir fördold under postmodernismens historiska vingslag…