Uttrycket kom till stånd då Bokstavstroende på allvar hävdade att jorden är platt. Eftersom ingen insåg att upplevelsen av en tvådimensionell verklighet uppstår först då en tredje är i uppgående.

Utan risk för anklagelser om förtal, stämmer illusionen överens med Euklides formella beskrivning där denna hedersman av oerhörd vikt och tyngd, betonar ytan som otvetydigt ensidig.

Inte långt senare myntade någon något avvikande Bokstavstroende uttrycket att som yta betraktad borde den vara utrustad med någon slags ramverkstad. Besatta etymologer har i bortglömd information från Gemene Mans allmoge funnit berättelser om traditioner där folket, då ingen utomstående funnits närvarande, i milda ordalag påstod, kanske helt utan grund, att jordytan besatt egenskaper som avgränsad inom fyra hörn (eller, dialektalt; ”hörnor”).

Bokstavstroende från världens alla hörn och kanter slog hellre sina kloka skallar ihop, än in i väggen. En yta med fyra hörn borde väl rimligtvis också vara beskaffad med fyra sidor.

Där gick gränsen för Bokstavstroendes uppfattningar om tolkningar och vinklingar av steget från den andra dimensionen och över till den tredje.

Var tolkning kräver ett speciellt ordval och en motsvarande grammatik.

Människor av olika natur och från andra kulturer har självmotsägande uppfattningar om A4-arkets dimensioner. Därav uttrycket om ”Den Endimensionella Människan”.

Bokstavstroende är ingen ”Betingelse-i-Sig”. Även bland dem finns sådana som vågar ta hela steget ända ut till en tvådimensionell verklighetsuppfattning.

De övriga, mer bekväma av sig, upplever, erfar, erkänner och förstår arkets tvådimensionalitet ut till dess avgränsande extremer.

Väl informerad om sakernas tillstånd har Tydaren från koltålderns barnsben insett att ett objekt med framsida också har en baksida. En insida och en utsida kan endast existera i minst ännu en fysiskt konkret dimension.

Sett ur en grodas perspektiv är arkets egenskapers inbördes relationer mer lik en mycket lång och mycket tunn rektangel. En yta utan vare sig innehåll eller baksida. Det till synes enkelt sagda, föregås av en hel del dunkla associationer.

För Tydaren är det helt och fullt möjligt att vidare problem uppstår ur tomma luften. Dylik information inhämtad som bör ge tydliga bevis på något som inte kan överensstämma med den verkligheten som gäller här och nu.

Albert, den allra första av hittills kända Steganografer, utförde det allra tankesprånget mer slumpmässigt, än trosvisst. Allt annat fanns inte ens med på kartan.

Det okända som inte medför vissa oförutsedda utgifter är varken värt resan, kost och logi, eller tiden det tar att vända på varje sten.

Alberts fråga har på så vis blivit ett livs levande citat:

”Det som är rimligt i teorins abstrakta värld har, likt bollarnas sammanstötningar på biljardbordet, en konkret inverkan på diskbänksrealismens vardagsslit.”

I senaste laget, i grevens tid, eller dagen före uppdraget ens var påtänkt, upplystes fantasiskapelsen Albert om framtidsprognosens utslag uttryckta i procent.

Den här illustrativa, illusoriska, informella informationen tillkännagavs av Allrahögstainstans via den Allvetande Storytellern.

Om ifall att Euklides ägnat saken en tanke, hade denne säkerligen kommit fram till slutsatsen om den Endimensionella verkligheten som, med gott om plats över, ryms på ett knappnålshuvud.

Incidenten inträffade långt före den hypotetiska uppdelningen av Allmänheten i Crethi och Plethi med Gemene Man hack i häl. Å ena sidan; Steganografer och Tydare och, å den andra sidan, Enkelriktade och Bokstavstroende.

Vem som ledde in Euklides på spåren är, för oss som lever idag, ett verkligt mysterium. Kanske att passagen över från enkel dimensionalitet till dubbel dimensionalitet kunde ha varit, om inte om hade varit, än mer häpnadsväckande?

Liksom föregångaren Columbus till Västindien, sändes Albert iväg från den tvådimensionella ytan över till tredimensionalitetens upplevelsesfär. Efter den prövningen återstod ingen återvändo. Såsom levande varelse i tre dimensioner var återanpassningen till ytligheten helt ogenomförbar.

De endimensionella föregick de tvådimensionella, som i sin tur föregick de tredimenionella, och så vidare…

Var tid har sin verklighetsskildring. Steget var lika långt för de tvådimensionella att anpassa sig till tre dimensioner, som för neanderthalarna att umgås med sapiens.

De tvådimensionella, som inte ens i blotta tanken vågat föreställa sig språnget, hade själva förträngt ner i det kollektivt omedvetna hur de en gång upplevt ett kognitivt och emotionellt sinnesutvidgande rekreation.

Om Albert verkligen lyckats överföra upplevelsen till de återstående tvådimensionella, hade de antagligen ganska så helt säkert anklagat Albert som kättersk, samhällsomstörtande informator.

Majoriteten av Bokstavstroende föredrog traditionella levnadsmönster, än en oviss framtid i ännu en dimension. De höll hellre fast vid den selektiva ordningen där var objekt endast kan motsvara en enda betydelse:

”Vind, i rollen som tolkningsföreträdare, och Grund, som tillträdande innehavare av problemformuleringsprivilegitet kan samstämmigt enas i en oavslutad paradox: ”I saw a saw.” (På ren svenska: ”Jag såg en såg.”)”

Albert, om än inte oäven, kunde inte känna sig bekväm med detta. Marianergraven skulle i en spegelbild överglänsa Mount Everest med flera distansminuter.

Ett skarpslipat argument för Ytlighetsteorin är att batyskafens Triestes skapare Jacques Piccard, samt medpassagerarna Auguste Piccard och Don Walsh, med egna ögon sett hur en plattfisk, längst nere på gravens botten, långsamt simmade iväg. Vad den hade för existensberättigande där nere är inte lätt att gissa.

Albert ställdes inför, betraktade samt begrundade gällande faktum. Även i lekandet med tanken ”Guilt by association”, var möjligt hur Icke-Darwins och Icke-Euklides världar möttes allra först på ett plan och strax där efter en kant i ett hörn. Långt senare skulle ”TOE in MOE” (Theory of Everything in Museum of Everything) för Bokstavstroende inkludera obetydliga, men för Tydare ovärderliga, objekt som kvarkar, bosoner och gravitorer. Finns Solens fläckar och Månens baksida, så varför inte gravitorers löst sammansatta kraftnätverk?

Albert famlade i ett dogmatiskt mörker. Då Allmänheten ställde honom mot väggen och inför fakta, tordes han inget annat än tillerkänna ge för de skeptiska hur Pythagoras sats i själva verket bestod en huvudsats, en avsats, en ansats, en bisats, samt en slutsats. Med det avsåg han:

”Huvudsatsen är själva frågeställningen inklusive inledning, nämligen den att den rätvinkliga triangeln för Allmänheten är en realitet.

Avsatsen är varseblivandet att två helt vitt skilda katetrar med identiskt lika förutsättningar som tillkortakommanden är förenliga.

Ansatsen innebär att söka förena dem i ett hörn, mer professionellt uttryckt: ”En rät vinkel”.

Bisatsen består av själva ”Satsen-i-Sig”. I andra sammanhang omnämnt som: ”Det maskformiga bihanget.”

Resa med Fjodor.

Sitter här på en öde strand och funderar på hur att komma här ifrån. Att en öde strand kan vara så på en gång vacker och kuslig?

Det började med, som det alltid brukar göra, med att jag måste ta ut mina semesterdagar, innan de skulle gå upp i rök.

Min fästmö Isabella arbetade på ett annat företag.

Isabella och jag hade planerat en veckas semester på Birch Island, men så ändrade hon sig plötsligt då en sprudlande och inspirerande livskonstscouchen Kalle Kulligula inbjöd alla på Isabellas avdelning till en Boot Camp ute på kryssningsfartyget Castellet.

Dock skulle det visa sig att skeppet låg i docka och av alla på Isadoras avdelning, var det bara Isadora som kunde resa. Kalle Kulligula, som initiativtagare, hade förstås inget annat val, än att följa med henne som sällskap.

Ensam såg jag mig om efter en alternativ lösning. Min högst personliga natur passar mig som handen i handsken. Av det fåtal som känner mig beskrivs jag som förnöjsam och saktmodig. I mitt eget tycke upplever jag mig också vara godmodig och frimodig.

I Parlamentet hände för tillfället ingenting. Framstegspopulisterna hade vunnit det demokratiska riksdagsvalet och, som så många gånger tidigare, utlovat till Folket att, enligt parollen: ”Söndra och Härska”.

Den första delen av vallöftet utgjorde inget problem, men så långt som till slutet av det andra, kom de aldrig. De söndrade, söndrades och försvann som bortblåsta.

Vad återstod för Folket att bidra med, annat än att rasa sönder det lilla av konstruktiv ingenjörskonst, som stått kvar?

Några skottsalvor här. Några upplopp där. Konspirationsteorier om allt och ingenting uppstod som draktänder ur bördig jord. Undersåtar, medborgare, kreti och pleti som haft turen att utstå obehaget, kunde i stort sett klara av de enahanda vardagsrutinerna som förut. Bland den ytterst lilla majoriteten fanns jag och Isabella. Tills att Kula och hon stack iväg i Sparres och Madigans anda.

Vad göra, resonerade jag, annat än att ta det med ro?

Tidigt en lördag när jag var ute och flanerade runt bland stadens ruiner, råkade jag passera skyltfönstret till resebutiken Odysseus Irrfärder.

Jag arbetade som lagerchef i Folkets Försäkringskassas Personalbutik. I fikarummet var det alltid någon som tog upp samtalet om Odysseus Irrfärder. Desillusionerade på allt vad löften innebar, gick ett envist rykte som sa att det här företaget verkligen höll vad de lovade: ”100% Nöjda Kunder!”

Fri liksom fågeln öppnade jag dörren till det som så småningom skulle bli mitt waterloo.

Charterresor inklusive Grisfester, Kava kava, Hula hula och diverse Hakas, försvann med den senaste pandemin.

Odysseus, som jag för enkelhets skull kallar det, stoltserande med en personlig och privat assistent till varje enskild resenär.

En dag senare satt jag som gjuten i flygplanssätet. Alltid leende servitriser erbjöd allt från ett vanligt glas kranvatten, till Gula Änkan och Doctor Smuggles Heta Droppar.

Jag, som ville förbli vid mina sinnens fulla bruk och uppleva verkligheten som den var i sig, avstod från krävande drycker och satt förnöjsam med en Virgin Mary.

Resan, som tog den tiden som den behövde för att komma fram, anlände enligt tidtabellen i G.M.T.

Så fort som jag hunnit passera genom säkerhetskontrollen dök en skranglig och lite nötsliten krumelur upp som från ingenstans:

”Fjodor heter jag. Det är jag som ska bli din ciceron på den här enkla turen.”

”Det låter lovande, minsann.”

Han tog mitt lätta bagage, som i stort sett bara bestod av en träningsväska med en tandborste, min favorittandkräm ”Signal”, tre brokiga kalsonger och, ifall tillfälle gavs, ett par solglasögon jag köpt på en loppmarknad i Vara.

Fjodor gick före och jag, så fort jag hann, efter.

Jag blev inte alls överraskad då jag insåg att Fjodor egentligen var ett utsorterat måndagsexemplar av humanoidmodellen ”Qusual Alien Olympia Galatea”, vanligtvis förkortat till: ”Q.A.O.G.”

Fjodor var en hejare på vattenskoter. Var morgon, efter frukost, iklädd sin arbetskostym frack och chapeau-au-claque, rasade vi ut för hotellets, ”Örnnästet” trapp i en hejdlös takt.

Vi lägrade skotern och for ut över fjärden mellan arkipelagens massiva, brant sluttande rämningar.

Fjodor, bättre än någonsin Passepartout skulle åstadkommit, var försedd med allt mellan himmel och jord. I picknickkorgen av flätad näver fanns nybryggt kaffe från Colombias höjder, äkta fårmjölk från Arkadiens slätter, piroger från Sibiriens stäpper, äkta härsket jaksmör från Himalayas sluttningar samt, sist men inte minst, stekt sill med löksås.

Vad annat att dricka till, än Algerie i intimt sällskap med den söta Anisette?

Det var tydligt att Fjodor inte bara räknade dagarna, utan till och med timmarna. Han trodde sig vara ohörd, då det ena ”-Säg det…” åtföljdes av ännu ett ”-Säg det…”

Vi passerade de vanliga vallfärdsorterna Polyphemos öga, Kirkes Svinalängor, den ytterst obehagligt integritetskränkande Gamle från Havet samt allt mellan Soria Moria Slott och Öster om Väster.

Plötsligt snurrade allt runt för mig och mitt liv passerade revy non-stop.

Med svetten lackandes och håret på ända, vaknade jag här, ensam och allena, på en öde strand och kan nu ingenting annat göra än att än en gång beundra det gotiskt uttrycksfulla landskapet…

(Bearbetning följer senare samma dag.)

Rationalister befinner sig i samma intermezzo som dogmatiska logiker besatta av burleska algoritmer. Så länge som någon av dem säger ”A”, kommer densamma, bara för att ingen annan ska hinna före, göra anspråk på att också uttala det följande ”B:et”.

Intoleransen bland Bokstavstroende följer mer eller mindre ett förutsägbart mönster. Endast tillräcklig fördomsfria Tydare tar sig tiden i anspråk och sätter in det besvärande omaket i sitt rätta sammanhang.

Erfarenheten säger att Intoleransen inte alls befinner sig på ett lutande plan.

I Descartes numera så lättillgängliga koordinatsystem inskriver Tydaren ”In-” i X-axeln och ”-Tolerans”, i Y-axeln. Medelvärdet av In- och -Tolerans finns, helt i överensstämmelse med den aristoteliska logikens stränga lagar, i Origo.

Även en mer avancerad lagt Tydare kan infångas i lyxfällan att någon av katetrarna endast består av entydig ”Tolerans”. Men lägg på minnet att hela nätverket är slutresultatet av kartläggande studier angående ”Intolerans”.

Då rigida och stelbenta Bokstavstroende sätter sig i ett flygplan, modell Messerschmitt, anklagas de mer ofta än gärna för ”besserwisseri”.

Intet tu tvivel om att denna inställning också kan drabba virila, på den senaste tiden, frigida Tydare.

Allrahögstainstans, inkluderad språkröret Den Allvetande Storytellern rekommenderar så gott som dagligen en väl genomförd meios.

Trots återkommande uppmaningar föredrar i stort sett  delar av Tydare och Bokstavstroende, hellre meningsåtskiljande mitoser.

Den vanliga holmgången brukar se ut ungefär så här:

 Grupperna-i-Sig utstöter sådana individer som, högt och tydligt, påstår sig tillhöra den uteslutna gruppen av frivilligt ensamstående solitärer.

”Men också drängen hade en dräng…”

Övergången från envis och trosviss Bokstavstroende till enveten Tydare genomgår fler eller flera diffust, på en gång, indelta, men, i betydelsen ”komplext” sammansatta faser.

Oavsett om spörsmålet gäller den ena gruppen eller den andra börjar allt i en gråzon som består av till hälften vitmössor eller svarthattar.

Passagen kan närmast liknas vid en insatskateter som, i en viss mängd tidigare fastställd droppdosering, överför nyss friskförklarade, före detta Bokstavstroende, genom infusionsslangen och in i det så omtalade, men ofta överdrivet, glada sällskapet av Tydare.

Liksom Bygemenskapen, Kyrkans syförening och andra socialt ambitiösa grupper förväntar man sig av de medlemmar som står på tröskeln till utkastning, att hotet om uteslutning med omedelbar verkan kommer att locka fram flockmentaliteten i var och en.

Som en vän av ordning tar avfällingen av sig sin svarta fårfäll och återgår med sakta steg in i den forna hemmahörigheten.

Den förlorade sonen, som sig bör, bannas först och därpå, efter välformulerade ursäkter och böner om förlåtelse, återupptas i familjegemenskapen och, tillsammans med sina forna vänner och kamrater, dela på honungskakan.

Den önskade effekten uteblir så gott som alltid.

Ändå uppstår en nytillbliven grupp av ”Den Uteslutna Tredje”. Allmänheten, inklusive Allmogen och Gemene Man, hoppas förstås innerligt att detta nyuppståndna, löst sammansvetsande nätverk, har lärt sig av de redan tidigare begångna misstagen. Ändå dröjer det inte länge förrän också denna gruppering genomgår samma fotosyntes som deras ursprungliga rötter.

”Den Uteslutna Tredje” återfaller ner i samma ingrodda vanemönster och, då denna nya fraktion via en egen hybridisering, indelar sig i hemligt gifta kryptogamer eller polygama postbryophyter.

Generellt innehar stridens segrare rätten till att formulera skolbarnens framtida historieböcker. Genom tiderna har ödets lott, om rätt ska vara rätt, fallit ner på murens ömse sidor.

Var och en som, klockan två på natten, väcks och yrvaket kan Allmänhetens och hembygdens traditioner som ett rinnande vatten, vet att hellre följa de upptrampade spåren, än se sig vilsegången och borttappad långt ute i den okända verklighetens tassemarker.

Gränssättandet kan också uppfattas som ett ovärderligt och därmed odelbart mynt.

Myntets beskaffenhet kan jämföras med en högst ordinär cirkelrund skiva med två sidor. På den ena avbildas en numera bortglömd gubbe i profil och på den andra, i ett mer andligt andligt spektrum, en nyss avskjuten mistelkvist.

Nu levande, myndigförklarade, medborgare har rätt till sin personliga version av historiens gång.

Principfasta Bokstavstroende eller de mer toleranta oregelbundna Bokstavstroende har bland annat det gemensamt att uppleva själva skarven eller kanten på myntet till förmån för kategorin ”Den Uteslutna Tredje”. Även om utslaget, i antalet frekvenser, är obefintligt, kan det ändå inverka på den ödesmättade vinsten.

Sålunda kan ”Den Uteslutna Tredje” själv inordna sig enligt statuterna för en Grupp-i-Sig.

För vadhållare förblir den gällande verkligheten antingen svart eller vit, rätt eller fel, Bortglömd Gubbe eller Mistelpil.

Kanske förklaringen till att föredömligt förutseende spelare i så många fall som möjligt håller tand för tunga. Myntets utfall äger flera egenskaper gemensamt med roulettbordets gröna nolla.

För den nyfikne Tydaren kan toleransen vara minst lika avgörande som Tystnadskulturen. I fallet gäller det att se vad som händer och hur det går. Varje form av störande påverkan kan utgöra ett möjligt hinder till medkännande förståelse.

Toleransens och Intoleransens funktioner är till omvärldsinställningen av mer instrumentellt slag. En ökad tolerans mot ohälsosamma medel kan ebba ut i likgiltighet och apati. Intoleransen kan framkalla helt andra motsättningar. En oerfaren Tydare kan inför uppgiften uppleva sig som passiv alienerad utomstående och av det skälet inte vill dela sin torra brödkant med sin nästa olycksbroder.

Den nyfikne Tydaren kan själv med ett hårnålskors, inhandlat på Blocket, utforska Intoleransens vagt antydda utsträckningar. Artefakten, vars härkomst är okänt, erkänns vara utan vare sig politisk, religiös eller genetisk hemhörighet. Idéhistoriker, etymologer och arkeologer i samarbete har lagt fram ett gemensamt förslag om att hårnålskorsets tillblivelse hänt efter bruket av hårnålar. Detta bör ha inträffat då någon person med en lovande framtid som designer upptäckt att fyra hårnålar upplagda i ett taktisk-fokuserat innehåller ett faktum, inte en värdering.

Hårnålskorsets fyra benliknande katetrar kan utan allvarligare ingrepp överföras till kompassrosens väderstreck.  

En första preliminär tolkning kan i Allmänhetens öron låta så här:

Intoleransens koordinatsystem överförs till en mer förenklad version, föreställande ett hårkors.

Denna framställning tål vidare utvikningar.

Extremen av Axel X, horisontellt liggande, utsträckt i ett plan, i väst-östlig riktning, kan förstås ur perspektivet som resolut, oresonlig Intolerans. Hårnålen i motsatta riktningen går mot en alltmer utvidgande, mer resonabel, Tolerans.

Jämfört med Axel X, handlar Axel Y mer om Känsla, än Förnuft.

Extremen av Axel Y, vertikalt uppåtsträvande i nord-sydlig riktning, vars temperatur av känslosam Intolerans överstiger Origo, påverkas av samma energi som finns i Axel X.

När det gäller att interagera kan Axel X vara extremt oresonlig. Allmogen vill gärna extra betona hur Axel Y påverkar Axel X. Den akademiska världen hänvisar till citat nedtecknade av stoikern Alexander. Förnuftets oresonlighet och Känslans mer sentimentalt labila samverkar till den kompromiss som uppstår då reflexen av Nord-Väst överskuggas av emulsionen i Syd-Ost.

Teorin överensstämmer med de riktlinjer som Austen, Auden, och Auster drog upp i slutet av förra seklet. Den gick ut på att Förnuftet i Intoleransens tjänst endast erkände Empatin, att rätt ska vara rätt, som motpol, medan Sympatin i Intoleransens tecken, lät Nåd gå före Rätt.

Austen, Auden och Auster var i tiden helt osynkroniserade. Austen satte ner foten 1811. Auden öppnade världens ögon år 1930. Auster slog densamma med häpnad 1987. Det vill inte säga lite att Austen var mer än ett sekel före Auster.

På Austens tid relaterade fortfarande Tiden och Rummet. Handlingen kunde motsvara hur tidsintervallen från då aktören övergivit rummets fokus, tills när densamma stängt dörren bakom sig.

Ett tecken på hur Tiden och Rummet var som sammanlänkade vid varandra.

Symbiosen sträckte sig ända fram till Audens tidevarv (à jour eller annuellt). Då ryckte sig Tiden ut ur Rummets slutenhet och fortsatte i sin egen takt.

Auster visste hur att anlägga en anakronistisk slagfälla för Tidens vingslag. Rummet, också utanför Tiden, förblev permanent stabiliserat.

Rummet, nu utan Tidens tidigare inblandning, föll in i stadiet såsom ett säkert skyddsklassat, lönnrum.

Till skillnad från Wells tidsmaskin övergav Tiden, Rummet och inte vice versa. Rummets existens utanför tidsflödet är värt att begrunda i en resa, volta och runda.

De tre A:na var vidare överens om att Rummet skulle förbli intakt. Låset utgjorde själva kronan på verket. Cylindrar, haspar och lösa skruvar fungerade utan jämförelse bäst som delar i ett större, cybernetisk, maskineri.

Van vid mer outtalade, men diskret insinuerande ordval, uteslöt Austen sådana närstående som aldrig ens blivit tillfrågade. Andra, alltför närgångna, hölls på behörigt avstånd. Hänvisandet föranledde ett spontant besök till den andra sidans andra ställe.

Inför mer självvalt invalda eller utdraget indragna i storstilade konspirationsteorier, maskopier, ränksmiderier, intrig- samt hemlighetsmakerier, förklarade Austen uteblivandet med en ”tupplur i absiden”. De mest intima i sällskapslivet förstod att uttrycket uppstått i en alkov med tillhörande, så gott som obegagnad, divan.

Auden, till naturen mer tillbakadragen, beskrev den hinsides om planket, som ett ”krypin”; en krypta i nygotisk anda. Ett virrvarr av ingenstans ledande hålrum, i stil med Doré, Piranesi och M.C.Escher. Till det yttre skulle orten motsvara turisternas förväntningar inför den guidade turen runt i Highgate.

Någon mer burdus ville med egna ögon genast, eller helst redan igår, se prånget från insidan. Auden förklarade att visst vore denna högst orimliga begäran möjlig att tillmötesgå, men endast om den enträgne var beredd att betala en ansenlig förmögenhet till mediet ”Rachel Sphinx den Tredje”. Därmed lät  parterna frågan förfalla.

Låsets mysterium var minst lika otillgängligt som rummet. Säkerheten säljer bäst då omvärlden åter upplevs som otrygg. Försiktighetsmåttet kan tyckas vara mer än rågat tilltaget, men inseglets utsida är anpassat och reglerat till minst tre åtskilda tidsintervaller.

På den tiden då Austen fortfarande svängde sina lurviga ovanför markens yta, innehöll mästerverket diverse tillgängliga gängor, muttrar samt motsols åtdragna skruvar. Kugghjul med snäpp, nabbar och spiralfjädrar hade inte förvånat någon det minsta om de förklarats befinna sig inuti ett Stjärnsundsur.

Den Goethiska Andan kan uppstå inom de allra mest otillgängliga av främmande arbetsfält.

Spörsmålet om Intoleransens spridningseffekt hängde fortfarande på tapeten. Omslutna av Rummets sju väggar konstaterade A:na enhälligt objektet A, i kompassens riktning Nordnordväst, omedelbart kunde avskrivas såsom intolerant, men innanför etikettens råmärken.

Information som Produkt och Vara är klibbig. Objektet-i-Sig (återkommer till detta i ett senare stycke), dra till sig dammråttor, hägringar, desinformation samt lagom svårbegripliga faktoider.

Textmassan i orätta händer, förlitar sig inte Bokstavstroende på högst mer än hälften. På så vis också utgöra en kraftig försening av förståelsen för informationen.

All text skapad av antropocena människor innehåller, trots allt mot bättre vetande, något uns av sanning.

Detta tungt vägande skäl av sådan vikt är avgörande för att den mer uppmärksamma procenten av Allmänheten, Allmogen, Gemene Man samt Chreti och Plethi varseblir en tydligt avgränsad form.

Oberoende skriftställare har framställt det färdiga resultatet. ”Innehållet” utgör en icke helt betydelselös detalj. Efter diverse interna uppgörelser har Tydarna uppnått en samstämmighet angående Steganografens förmåga till att, bildligt talat, sväva på målet.

Funktionen omfattas av en motsvarande fysisk replik. En slev ser ut som en slev. En gryta ser ut som en gryta. Var och en som hört sagan om den överkokande grytan förstår sambandet.

En trivialitet kan tyckas, men under varje sådan yta döljer sig en murvlande mullvad. Majoriteten hamnar mer än ofta i osäkert läge.

Steganografin som hantverk kan ge sken åt i stort sett vilket föremål som helst. Lönnrum, lönngångar och lönnfack, från rätt håll betraktat, skiljer sig inte särskilt mycket från andra dagrum, lobbykorridorer eller fattigmunkens skrivpulpeter.

Det ytligaste av ytliga är bra nog:

”En ren bordsyta är kreatörens bästa vän.”

”Dagsljuset sveper in över den nybonade parketten. Under samlas skuggorna. I Varat finns något fladdrande lurt.”

Den springande punkten avgör allt. Immanuel Kants hypotes om den intrisikala ”i-Sig”-naturen, kan för den kanske hågade, inspirera till rätt handhavande. Om ”Das-Ding-an-Sich” existerar, bör ju hela verkligheten projiceras utifrån en ”Verkligheten-i-Sig”.

Kant tycks mena att, den som tar tillfället i akt, i flykten, själv kommer att uppnå stadiet av ”Sig Själv-i-Sig”. Långt före Gynts ”Sig-Själv-Nog”, måste ”i-Sig”-tillvaron uppvisa Guntrips ”Det Tjänstlediga Jagets rätta ansikte”. Tingen-i-Sig förmedlar en minnesvärd upplevelse av hur de verkligen är i sitt plötsligt uppstående varseblivande.

Föreställningen om mig övergår som en metamorfos till, inte helt oproblematiskt: ”Föreställningen-i-Sig”.

Andliga muskelsenor är inte helt olika de fysiskt anatomiska, fysiologiska, ergonomiska.

Under resans gång, gäller giltigt färdbevis. Det erhåller ingen nämnd och ingen glömd, i en handvändning.

Det intrinsikala ”Målet-i-Sig”, med en själv som kursledare och styrman ger tillräckligt utrymme för nya ansträngningar inför varje instrumentellt värde.

Ju fler instrument, desto mindre ansträngning. Sådana som sjökort, geografer, sextanter, kronometrar, kompasser, barometrar, kikare, barlast och utombordare förkortar resesträckan i distansminuter räknat.

”Sleven-i-Grytan”-exemplet är näst intill övertydligt och barnsligt enkelt. Gemene Man med minsta gnutta fantasi kan, men inte bör eller måste, iscensätta ett helt universum av ”Världen-i-Sig”.

Illusionen upplevs som regel i minimalistiska termer. Dagens astronomer, teoretiska fysiker samt de närvarande vid acceleratorn i CERN, förstår uttrycket: ”Så där uppe. Så där nere”.

Var kreativt skapad individ vet att uppslagen inte uppstår av sig själva, under en lupp eller från en överflygande örns ansträngande blick. De allra bästa tankesmedjorna har sina utskott vid kaffeautomater och i kön som pyser av desperation, utanför det andra stället.

Litteraturhistoriens giganter visar att en obegriplig textmassa överlever längre än en tidsanpassad dito.

de Bonos ”PRO” kan väcka irritation i samtliga av slutna kretsar, men allra mest uppe i de översta och innersta. En sådan ”PRO” inleder en oöverlagd korsbefruktning i tvärvetenskapen ”Eskatologisk Epistemologi”. Då debatterna är som hetast, kan arrangörerna utan problem bli av med de mest exklusiva platserna där även AC ingår i priset före skatt.

Var föreställnings instrumentella yta överbeskyddar ett intrinsikalt objekt.

Ett återkommande problem råder. Varje enskild föreställning som ett tänkbart objekt har i den andra meta- eller kvasi-tillvaron, en förtydligande ”Iscensättning-i-Sig”. Tanken består av ett oändligt antal av ”Allting-i-Sig, ”Någonting-i-Sig” och, följdriktigt, ”Ingenting-i-Sig”.

Det sist nämnda kan verka svårast att föreställa sig, men det först nämnda kräver en otrolig kapacitet av tänkbara föremål. Önsketänkandet kan av de mest hängivna, besatta, entusiasterna upplevas som rent förföriskt.

Även om den passiva åskådaren kan förhålla sig inaktiv inför flödet av enskilda och allmänna ”Ting-i-Sig” i en högre ordning av ”Ordning-i-Sig”, kommer densamma att uppleva anti-materian ”Kaos-i-Sig”.

Tillvaron-i-Sig är en ständigt virvlande malström av cirkelbevis. Liksom cellerna i ett förstadium till meios dras vissa mer till varandra, än andra. Tydaren kan inte utesluta att attraktionernas energier påverkar varandra med en tilldragande inverkan.

Hypotesen påminner, med eterisk rumtid och flytande virvelrörelser, om Descartes conatusprincip.

Korpusklar har ett betydligt större sammanhang i relation till Allrahögstainstans kursavvikelser. Sentimentala attribut som också överensstämmer med Spinozas Essens och Liebniz Monader.

Under nedstigandet tilltar övertrycket uppifrån och kapillärkraftens tryck, utifrån. På ett och ett halvt smaragdgrönt ljusårs avstånd har den tvetydiga kvarken övergått i stadiet ”korpuskel”. De euklidiskt definierade punkterna framkallar en mellanvåglängd av tsunamiska mått.

Stjärnans kärnmassa pressas samman. En kraftig implosion inträffar. I nuläget befinner sig Den Lyckliga Stjärnan mellan ett Svart hål och en Vit dvärg. Metamorfosens avgörande fas är nu oåterkalleligen till ända.

Och så säger Forskningsrådet att Vetenskapen saknar fantasi.

Samma utveckling leder till samma resultat. Bokstavstroende som Tydare utrustar sig med en Samlares tålamod. Samlandet föregås av sökandet och fortsätter livstid efter livstid, tills att också denna själ har uppnått densiteten till målbilden av ”Den Dansande Stjärnan-i-Sig”.

Allt fortsätter i samma kretslopp. Cirkulationen genomgår en ständig växling mellan konvex Kreation och konkav Destruktion. Labyrinten har endast ett inträde, men utgångarna är betydligt fler än vad Gemene Man kan ana. Det kan vara en fysisk anledning till att skräddarna började meditera.

Korpuskeln är så obehaglig att den inte ens måste gå två gånger framför en automatisk dörröppnare. Likt två enäggulor innanför samma slutna skal, här gestaltade i två identiska kvarkar, följer flödet genom Schrödingers kattlåda, evolutionen från återfödsel till återfödsel, sett från ett positivt perspektiv, solipsistiskt bättre jag i Någon-i-Själv.

Allrahöstainstans går var dag i lustgården, ansar, ser om och påtar runt de heliga örterna. På andra sidan om den omgivande muren finns negationen av ingenting (Horror vacui kan omöjligt påverkat George Kucors tolkning av hur benzedrinet, i Kukelés reverie, uppenbarat Ouroberos navelskåderi.)

Inte heller Tydaren går fri från tillrättavisande ansträngningar. Alienerande kraftfält influerar och manipulerar dennas upplevelse ut ur angränsande fokus.

Enskilda energierna i grupper av löst sammansvetsade nätverk strävar efter ökad rörelsefrihet. Den energi som lyckas slita sig bort från ett nätverk, hamnar oundvikligen i ett annat närstående.

Steganografen är väl förfaren med sakernas, tingens och artefakternas impulsiva tillstånd. En urgammal metod brukar fungera. Då ytan nu kan jämföras med avståndet uppifrån Mount Everests högsta topp och ner Marianergravens djupaste djup, finns oanade möjligheter att röra sig med.

Minimalismens kärna har lika mycket gemensamt med Reduktionismen som Reduktionismen har med Revisionismen.

Det efterlysta, eftertraktade och efterfrågade skenet uppstår då något närliggande till Textmassan, inklusive Kontexten och Klartexten, sticker ut. Detta, som i stort sett kan vara vad som helst eller finns till hands, bör dra  blickarna och öronen åt sig. Grannlåt framkallar berättigad avundsjuka. Ögonfägnad har nackdelen att mana den tysta majoritetens minsta gemensamma nämnare till utåtagerande likgiltighet.

Hur att forma situationen där något oväntat sticker ut?

Det som kan finnas till hands, är en tom konservburk med locket kvar. Den fyller Steganografen med havregrynsgröt som, helst från kvällen innan, men från morgonmålet samma dag går också an kallnat i en svart järngryta.

Där inne, inne i grötens mitt, placeras meddelandet som är avsett ska förbli hermetiskt.

Om ifall Steganografen inte har tillgång till ett fulladdat svetsaggregat, kan i nödfall silvertejp av bästa kvalitet motsvara kraven på förslutenhet. När förseglingen väl är avslutad fäster Steganografen runt burken en lite avskrämmande etikett. Om tiden så tillåter bör omslaget ha ett passande produktnamn (t ex ”Gammaldags Folkhemsgröt”, en oaptitlig bild föreställande grå sörja, samt innehållsdeklaration där förslagsvis orden: ”Vatten, havregryn, salt samt konserveringsmedlet pektin” förekommer.

Objektet placeras därpå ner i en container med obegagnade varor som passerat bäst-före-datum. Containerråttor avstår hellre än gärna från konserverad gröt. Där emot återstår risken att mer aktiva och engagerade av förbipasserande ensamstående mödrar som lever under lägsta levnadsstandard (mätt i Basbelopp i BNP per invånare) inte orkar hålla fingrarna i styr. För att inte frestelsen ska uppstå, kan etiketten förbehandlas med uppblött svavellever.

Med en sådan teoretisk förespegling kan Steganografen hysa gott om hopp angående informationsbehandlingen mellan avsändare och adressat.

Resten är en annan historia…

Tinget-i-Sig kan för utomstående förefalla vara både ett subjekt och ett objektifierat objekt.

Steganografen och Tydaren är båda införstådda i att varje enskilt ord kan betraktas utifrån detta tredimensionella mönster.

”Bokstavstroende”, såsom benämningen används av Crethi och Plethi i vardagstal, har som främsta studieobjekt, ”Ordet”, det vill säga, bokstavligen, visuellt-symboliskt och, vid mera högtidliga tillfällen, fonetiskt.

Den klassiskt skolade Steganografen har in i minsta detalj studerat hur Bokstavstroendes reaktioner inför:

Den Första språkförbistringen (under byggandet av Babels torn)

Den Andra språkförbistringen (Trettioåriga kriget) och, som ett impulsivt svar på dessa provokationer inför en förstående:

Tredje språkförbistring (Digitaliseringen samt det Binära tänkandet indelat i antingen en Etta, eller en Nolla).

Bokstavstroendes Förbundstavlor, valda delar ur Allrahögstainstans, med tolkning av den Allvetande Storytellern som, remixat den till mer eller mindre inaktuell informationsbitar, i ett trosvisst, men då och då, kryptiskt ”Tungomålstalande”.

Tungomålstalandet, som ursprungligen är genom simuleringar formulerade ljudbilder av subliminala transmittorsubstanser, skapar en trovärdig metatext.

 En förutsättning för automatiserad metod för en direktansluten inre kontakt med Bokstavstrons direktöversättningar. Det kan ibland härledas tillbaka till en expanderande uppenbarelse om konflikten mellan Sveriges enväldige konung Gustaf den Tredje och hans kusin, Tsarinnan Katarina II av Ryssland. Då och då förekommer också retoriska knep som ”Talande tystnad” eller, med avsikt att förvirra antagonisten, plötsliga ”Konstpauser”.

Steganografer med årsringar (omöjliga att bevisa utan kroppsskanning) av bitterljuva erfarenheter innanför ekbarken, vet att ha överseende med sådana steganografiliknande subliminala problemformuleringsprivilegier och kontraproduktiva anakronismer.

Den återkommande frågan som så gott som alla nu levande aktörer ställer sig är följande:

”- Har Sapiens överlämnat problemformuleringsprivilegiet till Digitaliseringens demoner, Cybernetikens faraoner, Automatismens elitnivå, Artificiell Intelligens och därmed också till Stephen Hawkings varning för Singularitetens kaotiska subentropiska mullvadsgångar?”

Ras – Ras – Ras – Putin:

The Lady is a Trump:

Friggeboden och We Shall Overcome Some Day:

Motsättningen har funnits sedan länge.

Ta bara sådana enkla frågor som om alkohol och andra droger kan inaktualisera psykisk, negativ, stress?

Antingen dricka mer alkohol och fortsätta som förut, eller börja fundera över varför den negativa stressen, hos både den enskilde medborgaren och samhällets nuläge, tilltar.

Vad kan det bero på att försäljningen och bruket av allehanda ”medel för hälsa och mot ohälsa” ständigt ökar?

Från ”naturmedel”, ”super fruits”, ”följa kosttallriken”, söka mer av Vitamin D, Olivolja, Bikarbonat, Äppelcidervinäger, Ion Silver, Nötter, Havremjölk, till mer syntetiska och artificiella ”droger från Naturens eget skafferi”.

Från ”kosttillskott” till ”boosters” av alla möjliga slag brukar steget eller ”klicket” inte vara längre än från den ena webbsidan till den andra.

”Hälsan tiger still”, ända tills den med ett Munchianskt Skri, ger mer decibel från sig än ett sonarlarm.

Corona/covid-19 har bevisat att Människan faktiskt, visserligen inför ett illegalt hot, kan förändra existensen i vardagsmiljön.

Moderata Samlingspartiet hade en gång (Carl Bildt?) slogan:

”Om bara viljan finns.”

Det ligger mycket i det.

En annan slogan från (Carl Bildt?):

”I Kina är tecknet för kris detsamma som för möjlighet” (faktoidvarning).

I den nuvarande mediala världen är det tydligen ”klicken” som räknas.

https://www.dn.se/kultur/catia-hultquist-boken-om-kalle-klick-ar-en-skrattspegel-av-medievarlden/

Gemene Man har genomgått stadierna: ”Myndighetsförakt”, ”Byråkratiförakt” (eller ”Ämbetsmannaförakt”, ”Politikerförakt”, ”Vetenskapsförakt” (Vad är farligt, eller inte, om allt möjligt), ”Medie- och Journalistförakt”, ”Kulturförakt” och nu, kanske det senaste; ”Prognosförakt”.

Gemene Man instämmer med senaste talare, följer med strömmen och glömmer snart bort den nyss avrättade ”Kung Domalde”.

Medan dagsfjärilarna på storbildsskärmen debatterar huruvida Corona/covid-19, och-eller Klimatförändringen finns på riktigt, eller är ett påfund av konspirationsteoretiskt lagda, retoriskt förslagna demagogers genom utbasunerande megafoner, icke källgranskade desinformationer, återkommer ett ständigt behov av ökad trygghet hos de breda folklagren.

Som om ”Trygghet och Säkerhet” är ett för alla levande varelser, naturligt och normalt tillstånd?

Negativ stress påverkar medborgaren till ökat behov av eskapism och flykt från vardagslivets tristess i en överdrivet strukturerad verklighet.

Medborgarens öde är att för evigt pendla mellan ”Ikonoklasm” (Bildstorm), ”Tabula Rasa” (Ett oskrivet blad) och ”Horror vacui” (Skräck för tomheten).

Ett tydligt tecken på att något är på gång, är det allt ökande intresset i YouTube för ”Stoicismen” och ”Diogenes Cynism”.

En upplevelse av Intighetens Ingenmansland och Frizonen mellan Arrogans och Apati (Stoicismens motsvarighet till Epikuréernas Ataraxis).

Fortsättning följer…

Visst var det så. Curlingföräldrarna och curlingsamhället hade sina för- och nackdelar. Var alltför tillrättalagt, hamnade man snart i samma problem som för ”neoluddisterna”. Skillnaden var att, de hade redan allt, men till vad och varför?

Vi behöver nog inte oroa oss för det, sa Holger. Har människor levt här i världen i över hundratusen år, så kommer det nog att finnas kvar några problem, åt dem som lever i framtiden, också. Det tror i alla fall jag.

Javisst, sa Evert och skrattade. Vi har ju klimatförändringen. Det har vi ju just lärt oss, här på Dreva Bruk:

”Uti stallet ligga ett oskyldigt lindebarn på ett nyinstallerat, provisoriskt improviserat foderbord.

Med Staffans valkiga men varsamma händer har den nyss till jordelivet anlände ungersvennen utsatts för draghålet under ekluten och därpå avtvagats i fålen apelgrås vattenho.”

(Textmassan ingår som en fotnot i ”De Aldrig Godkända Apokryfiska Tilläggen”.)”

Tydaren hanterar abstrakta informationsbitar mer radikalt fragmentariskt, än lugubert formellt.

Allmänheten, Gemene Man samt Crethi och Plethi kan av en obildbar Tydare uppfattas som avgörande molor. En försiktig antydan om hur, även inför den allenarådande vågmästaren, väl textmassan i sin helhet ska behandlas.

De två direkt kopierade ur Bibelns Gamla Testamentet, Första Mosebok, Genesis, om hur Människan i dess nuvarande existens kom till.

Tydaren kan använda exemplen som en första, lite mer frimodigt experimenterande, övning i det steganografiska hantverket.

(Citaten hämtade från Bibeln.se

I citaten betyder tecknen /…/ att stycken uteslutits, utestängts, utlämnats eller utelåsts.)

Första Moseboks första kapitel.

”/…/ Gud sade: »Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.« Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: »Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.

«Gud sade: »Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta. Åt markens djur, åt himlens fåglar och åt dem som krälar på jorden, allt som har liv i sig, ger jag alla gröna örter att äta.« Och det blev så. Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den sjätte dagen. /…/”

För Tydaren är innehållet mellan raderna inte lika tvärsäkert förutbestämt som för en ohämmad bokstavstroende.

Till att börja med (citat): ” Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss.” (slut citat)

Jämfört med hur den framkallade visionen kan uppfattas av någon, vilken som helst, av Bokstavstroende, måste Tydaren anta att påståendet antingen är alltför vagt formulerat, kanske misstolkat, eller mer i överensstämmelse med von Dänikens våghalsiga spekulationer.

”Avbild”, eller ”lika oss” kan i vår egen samtids nuläge uppfattas som motsvarande en grafiskt, i två dimensioner, avtryck, i tre dimensioner, modell, i fyra dimensioner (Rumtiden) mannekäng( första, andra och tredje dimensionen, samt tiden, rörelsen och anspråken på ett, förhållandevis, rikt, inre liv) android (alla de tidigare nämnda, men med hänsynstagande till elementarpartiklar, permeabla växelvis med semipermeabla elektrolyser mellan organiska celler respektive syntetiska mokrobiks (med utgångna pacemakers som förebilder) som samverkar synergiskt och cybernetiskt med alla informationsanslutna nätverk i närmiljön), eller, det just nu pågående projektet om ”Andhrypen” (arbetsnamnet ”Andhryp”

Jämför med:

I Första Moseboks andra kapitel har Allrahögstainstans begränsat Människobarnens livsutrymme till att endast gälla innanför Edens lustgårds höga och välbevakade mur:

”/…/Herren Gud tog människan och satte henne i Edens trädgård att bruka och vårda den. Herren Gud gav detta bud: »Du får äta av alla träd i trädgården utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö.

«Herren Gud sade: »Det är inte bra att mannen är ensam. Jag skall ge honom någon som kan vara honom till hjälp.« Så formade Herren Gud av jord alla markens djur och alla himlens fåglar och förde fram dem till mannen för att se vad han skulle kalla dem. Varje levande varelse fick det namn som mannen gav den. Mannen gav namn åt all boskap, alla himlens fåglar och alla vilda djur. Men han fann inte någon som kunde vara honom till hjälp. Då försänkte Herren Gud mannen i dvala, och när han sov tog Gud ett av hans revben och fyllde igen hålet med kött. Av revbenet som han hade tagit från mannen byggde Herren Gud en kvinna och förde fram henne till mannen. Då sade mannen: »Den här gången är det ben av mina ben, kött av mitt kött. Kvinna skall hon heta, av man är hon tagen.«  Det är därför en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett.”

Tydare och kanske till och med även tvehågsna Bokstavstroende kan uppleva formuleringar såsom antingen irriterande, underhållande, eller -och.

Även om impulsen befinner sig i ett rått stadium, har sådana uttryck samma funktioner som alla dem i den närliggande miljön.

Tydarens eklektiska synergieffekt.

Tydaren, iklädd Odysseus toga, for med sina mannar till ön Ajaja. Där stod June Carter, Nick Carters tilltänka, i Jenny Greenteeth paranta behag.

Sjöhäxans amazoner var vilda av åtrå. Tydaren, tätt följd av sjöbusarna från skeppet Largot, såg fram mot en het natt i Liliths Bordello of Human Blood.

Odysseus och June Carter byter looks snabbare än Madame Mim och Merlin. Då June Carter fortfarande ligger i blomstersängen likt en sovande Törnrosa, skyndar sig Odysseus ut på Arkadiens himmelska ängder, ägnar Olympos en stund av hängiven förundran, väcker sjöbusarna och, med Odysseus i spetsen, rustar åstad ner mot Largot.

Jenny Greenteeth, åter innanför June Carters objektifierade venusgestalt, upplever sig befinna sig i ett välsignat tillstånd. Vem som är den biologiska fadern är mer än uppenbart.

Lilith framkastar en kliniskt ren förbannelse mot änglamakaren.

Strax nedanför Scillas höga klippa, slår förbannelsen till och, sjöbusarna, som inte alls förvandlats till saltstoder, möter en osynlig vägg av vidskepelse.

June Carter, som har ett sjuhelvetes humör, får skylla sig själv. I känslosvängningar mellan eufori över den kommande tilldragelsen och dystopiska föreställningar om hämnden mot Tydaren, alias Odysseus, utmanar honom i en metamorfosisk kamp.

Odysseus och hans, intill döden, trogna sjöbusar, ställs inför faktum. En andlig hinderbana bestående av de vanliga bastionerna, vattenpassen och skeppsbrottsfällorna, återstår efter strapatserna, en försåtminerad doserkurva. Den är lurig på så vis att om löparen utropar rätt ord, förblir den i förväg konstruerade effekten, outlöst.

Med ständigt rätt ord utslungad från tungan, kan Largots largonauter återinta sina traditionella positioner på fartygets olika stationer.

Ingen kan förutse sitt förutbestämda öde. Det går som det måste gå. De som inte är försedda med ett tillräckligt ordförråd, finner sig, i en Burridans åsnedräkt, vela mellan Fru Dygd och Fröken Lust. Den mer än perplexa situationen ger dem utrymme till eftertanke om vilken huvudattraktion som lockar mest; hetärena eller sirennymferna.

De övriga, men långt ifrån alla, förstår hur hela paradoxens kodlåsliknande rebuskostruktion, inser att nyckeln är en restituerad version av Publius Ovidius Nasos ”Metamophoseon libri”, med speciell hänsyftning på likheten mellan Pieter den Äldres hisnande ”Landskap med Icarus flykt”, där endast Icarus ändalykt syns över vattenytan, och den excentriske Salvator Rosas ”Empedocles Död” där en hybriskt övermodig söndagsfilosof utför ett svanhopp ner i vulkanens Etnas glödande svalghål.

Andra, änn så länge obekräftade, källor uppger att Empedocles, klarat fallet och, i tillstånd växlandes mellan stoisk apatia och epikureisk ataraxia, med dagg som huvudsakligt kosttillskott, tillbringar sina återstående dagar på satelliten Månen.

Drygt, på dagen, nio månader senare, uppstår en ”ingen-rök-utan-eld”- ryktesspridning där Informationsmemen låter omtala att Nick och June Carters oäkta avkomma till yrket valt kultivator av sådana bönor som Gemene man samt Crethi och Plethi till vardags förväxlar med underjordiska nötter. Resten av Aisopos pastischfabeln förblir fördold under postmodernismens Fågel Rocks vingslag…

Andra valde att resa ut i världen för att sig omkring och kanske till och med emigrera.

Det var så som neoidealisterna valt att göra.

Såsom svenskarna gjort i början av 1880-talet, då 325000 svenskar övergav fäderneslandet Sverige för att sätta ner sina bopålar i USA.

På den tiden motsvarande antalet invånare som bodde och levde i Stockholms innerstad, emigrerade till kontinenten där andra närstånde, levde på mjölk och honung. Då de inte fördrev tiden med att skära guld med svensk Morakniv, drack de ett helt glas Bourbon och beskådade från saloonens terrass en av otalet duellstrider som på den tiden tillhört vardagen i de flesta av Vilda Västerns gudsförgätna kulisstäder.

Alltför många böcker och filmer handlade i huvudsak om ett ungt par som inte längre kunde överleva ute i landsbygdens övergivna svältkatastrofer, någonstans i världen.

Där kunde de stå med två tomma händer och frågade varandra:

Erk, du?

Maja, du?

Hur ska vi haet?

Vi får allt ta’t som vi haret…

Så kan vi inte ha’et!

Maja, du! Det har du så rätt i!

Erk, du! Vi får allt taet nået annorstädes fra!

Maja, du! Ta steget i all hast mot Amerrkabåten, så drar jag det tyngsta lasset, med min arma kropp!

Erk, du. Så ska vi fået!

Lösningen på gåtan, den enda som de kunde finna, var att bege sig in till staden eller flytta till ett annat land där de trodde av möjligheten till ett bättre liv fortfarande fanns att finna.

Det blev allt vanligare att människor skaffade sig en eller flera robotar, att ta hand om de tråkiga och enformiga sysslorna hemma i bostaden. Det fanns robotgräsklippare och robotdammsugare, samtidigt som man ofta pratade om ”smarta hem”.

Tiden den gick och klockan den slog. Många solar skulle runda Tellus samtliga fyra hörn.

Allmogen med Chreti och Plethi samt Gemen Man övergav Brukssamhället, upptäckte Moderniteten, överlevde med livet i behåll i Industrialismens smoggrika luft, skuttade och skrattade sig från Wall Streets Speak Easy’s svarta röktyngda lokaliteter, genom efterdyningarna från WW1

Robotarna blev till sällskapsdjur och som skötte markservicen i bostäderna. En robot var för många människor fortfarande en plåtnicklas, en R2D2 eller C-3PO i StarWars-filmerna, eller en liten Wall-E, i Walt Disneys och Pixars dataanimerade familjefilm.

En robot kunde i framtiden vara en självorganiserande cybernetisk simuläcker gynoid, med förmågan att kunna styra och programmera sig själv, i rutinhandlingar eller i nya händelser. En maskin som till och med skulle kunna plocka sönder och reparera delar av sig själv, likt cyborgen i Terminatorfilmen.

Människor som led av olika fysiska eller psykiska handikapp blev friare och mer oberoende när de inte längre var tvungna att förlita sig till människors bistånd och hjälp.

I rymdstationen SpåRätt 1, fanns robotarna inordnade i rymdstationens eget elektroniska, digitala datasystem, likt datorn HAL 9000, i filmen ”År 2001 – Ett rymdäventyr”.

I SpåRätt 1 fanns till och med möjligheten till att höra datorn tänka och resonera med sig själv, om olika metoder och lösningar. För den intresserade fanns också tillfälle att samtala med datorn, för att göra egna logiska analyser eller ge mer detaljerade order.

Man hade fruktat att robotarna skulle kunna bli helt oberoende och självständiga i förhållande till människorna och därefter kunna förse sig själva av det som de behövde. Att robotar skulle kunna konstruera robotar som var intelligentare, mer kreativa och konstruktiva, än människorna. Vad hade en robot för egen motivation, till att bli bättre, än vad då?

Då allt fler människor blivit arbetslösa och sysslolösa i samhället, var det också fler som hade som enda försörjning sin medborgarlön. En lön som de fick ut varje månad, till att betala sin bostad för, köpa mat och kläder och lite pengar över till distraktion och förströelser.

De valde att stänga in sig med sina närmaste, i rena och sterila miljöer, av rädsla för att bli sjuka eller skadade, av sådant som var främmande och okänt. När de inte själva höll kontakten med omvärlden, visste heller inga andra om att de fanns där inne, inneslutna i sin egen bostad.

Andra blev exalterade i att jobba med konstruktioner av rymdstationer, antingen för att tillverka maskiner, eller för att tänka ut praktiska och funktionella lösningar. Rymdstationerna skulle bli till framtidens hembygd.

Människornas förmåga till att förstå förändrades, då förståelsen inte längre enbart handlade om manualer, beskrivningar och instruktioner. Förståelsen blev också till en djupare upplevelse.

Annars blev det allt vanligare med förarlösa taxibilar, eller att man ett bostadskvarter delade på flera bilar. Istället för att kvarteret ägde sina bilar, kunde man leasa dem från något bilföretag.

Efter en tid frångick man bussar och tåg, för att ersätta dem med förarlösa bilar. Bilen blev på så vis också en ny social mötesplats, där man, medan man reste tillsammans, kunde ta en fika och sitta och prata under färden.

Det var nödvändigt, som med de elektriska, förarlösa och flygande bilarna, reglerade i trafiken från satelliter ute i rymden. Som människorna i kontrolltornen höll ordning på,  på vägarna och i luften. Tack vare gps och ständiga uppdateringar och uppgraderingar kunde man undvika krockar, köer och liknande trafikproblem. Man kunde till och med, i god tid innan man hann fram, boka in sig på en parkeringsplats dit man skulle åka.

Det fanns inget skäl att resa någonstans, annat än för att ses och ta en fika tillsammans, då och då. Eftersom de flesta arbetsuppgifter ändå sköttes hemifrån, var man inte längre så beroende av att passa tider, eller att ses på bestämda dagar eller klockslag. Det var också sådana erfarenheter som man återskapade i rymdstationerna.

Cheferna hade numera regelbundna samtal med sina anställa, så att alla arbetade med samma mål. Annars fanns det gott om rutiner till hur man skulle lösa återkommande problem och frågor.

För att ge SpåRätt 1 lite av hembygdskänsla, tillverkade man med gamla verktyg, i ett träliknande material utskrivet av 3D-skrivare, invändigt och utvändigt drakslingor och drakhuvuden, likt en gammal norsk stavkyrka.

Företagen började också anpassa sina verksamheter till rymdstationsliknande miljöer och byggnader. En fördel med det var att, oavsett i vilket företag eller verksamhet man befann sig, var det lätt för alla att hitta och att kunna arbeta. Det behövdes därför sällan någon längre inskolningstid, eller att arbeta i alltför strikta arbetsgrupper.

Detta kunde tyckas vara perfekt, men för de som arbetat länge med samma arbetsuppgifter kunde det också upplevas som enformigt, tråkigt och andefattigt. Det fanns ingenting som var inspirerande eller som lockade till nya lösningar i fantasin.

När någon upptäckte en sådan rutin och meddelade det till ledningen, fick personen en belöning eller förmån, som tack för hjälpen. Så arbetade man i ledningen genast fram instruktioner och logaritmer till en robot, som kunde utföra handlingen istället för en människa.

Det upplevdes i början som något positivt hos människorna, men allt fler av neoluddisterna såg detta som ett hot mot mänskligt utförda arbetsuppgifter.

”IOOIIOOI IOOIOOI STURE”, med vilket menas:

”Vägen från Ystad till Haparanda är betydligt längre än den i motsatt riktning.

Även om det är en fredagseftermiddag före helg, så gäller för alla och envar att rappa på. Tidspillan är för ingen, ingen tillfredsställande lösning.

Paradoxen om reseförhållandena mellan Ystad och Haparanda kan, med några få utvalda ord, tolkas så här:

”Sinsemellan talar Latituderna sitt lokaldialektala språk, men sett från Longitudens förväntanshorisont, består anpassningssvårigheterna mellan graderna av en rumslig diagonal som sträcker ut sig från Antarktis till Arktis. Denna misshällighet sägs bero på att Tellus yta är mer tredimensionell, än platt. Att Gravitationskraften inte styrs inifrån Tellus centrum, utan från Antarktis lägsta fryspunkt (Zero Kelvin).”

Ifall verksamheten uppfyller samtliga krav på återvinningsbara för-, om- och kretslopp, kan Beställaren, Steganografen och Kuriren inneslutas och omslutas av en och samma fysiska hud.

Textmassans resa från A till Ö.

Den gällande turordningen:

Beställare är den som mer än gärna verbalt, från mun till mun, formulerar budskapet i klartext. Som ett hängivet åtagande önskar personen i fråga att informationsbiten når fram till adressaten i god tid före anslaget träder i laga kraft.

Varje motståndskraftigt resistent immunförsvar under ytan består av ett otal delbara eller odelbara cellkonstruktioner.

En av cellen ”Ellens” verbalt begåvade ((med arbetsinstruktionen: ”Skriv som du talar”) nedtecknar ordalydelsen i stora hela som den verkar.

Ärendet överlåtes till en för tillfället friställd steganograf. Ifall det till äventyrs inte skulle finnas någon sådan närvarande och tillgänglig, kan skuldbördan läggas närmast stående Tydare.

Denna intill besatthetens extrempunkt förhärdade ordjonglör är betydligt bättre utrustad som hantverkare, än med språkekvilibristens medfödda begåvning för perfektion.

Utan uteblivet, tilltagande mankemang, visualiserar Tydaren/Steganografen det icke verbaliserade uttrycket till, varken mer eller mindre, tiotusen tomma och intetsägande ord.

Turordningen fortsätter i given tågordning:

Precis som i Schack, Dam och Go, förblir Svart, svart och Vitt, vitt. Gråa nyanser och färgrika kontraster bör upplevas som hund och katt.

Tydaren bör som initiativtagare undvika förväxlingen mellan det Ena och det Andra.

Den besvärade kuriren är försedd med en väl inrepeterad försvarsmekanism. Om ifall objektets komprometterande innehåll upptäcks, kan logistikern ställa sig helt frågandes, inför kalla fakta.

Ut ur lingvistikens semantiska organiska apparat hämtar samt överför Budbäraren, ärkeängeln ”Joe Does”, förslagsvis i ett mekaniskt piano eller ett utslitet cellofodral, textmassan, inklusive kontexten och däri klartexten, till en välansluten steganograf på andra sidan.

Joe Does är sedan urminnes tider van vid att högst flexibelt anpassa sina tillbordalagda handlingar till oförberedda omständigheter.

Transportören av textmassan med kontexten i, är informerad om objektets värde. Även om Gemene Man upplever detta som en obegagnad toarulle, bör upplevelsen vara detsamma som om Objektet-i-Sig vore en äkta porslinsvas från Ming.

Helt objektivt är Informationsbiten för alla inblandade, lika klibbig.

Intrigmakaren har till arbetsuppgift att förse händelseutvecklingen med minst en uppenbarligen, olöst, adrenalinframkallande konflikt.

Uttryckt med ungefär samma ord, men för Gemene Man förhoppningsvis mer begripligt:

”Paradoxens otillräckliga inre, lockar hos Gemene Man fram upplevelsen av samma otillfredsställande intrig.”

Bokstavstroende agenters ansats är att verkställa så att klartexten, såsom den är formulerad, inte når fram till adressaten i befintligt skick.

Just vid det här tillfället uppstår ett sådant oväntat arrangemang. Adressatens korrespondent befinner sig antingen på ett annat ställe, eller på ett annat håll.

Joe Does vet att det Ena och det Andra på intet sätt utesluter det Tredje. Självklart kan det andra stället inte bara finnas tillgängligt på ett annat håll, utan till och med, kanske på en okänd, annan ort.

Mottagaren NN uppenbarar sig som en blixt från klar himmel. Den luttrade Joe Does rör varken ett finger eller ens antydningen till en ofrivillig muskelryckning i högra mungipan. I ett huj glider pianot eller cellofodralet ur hand i hand.

Tillbaka inom verksamhetens trygga väggar, lägger NN dossiern i den blivande intressentens in-låda. Om en bild säger mer än tusen ord, så hur många bilder går åt till de, än så länge obekanta och främmande, tiotusen?

Äventyrare av en högre dignitet, tillämpar metoden:

”Tids nog, när tiden är inne, får vi se vad som är på gång…”

Efter ett antal liknande kontroverser når textmassan adressaten.

Adressaten och Steganografen kan, men inte tvunget, vara samma aktör.

Vid sin högra hand, sett ur betraktarens synvinkel, är aktören försedd med en professionellt anpassad Steganograf.

I det senare fallet utgör den mottagande Steganografen ännu en station, en länk i, inpå varandra tätt följande kedjereaktioner.

Steganografens verktygslåda består av ett begränsat otal vitt skilda tekniker att välja emellan. Som sig bör, utesluter inte det ena det andra, men inte alltför sällan hamnar det tredje i ett utsatt undantagsläge.

För Gemene Man kan denna tilldragelse lätt anses vara obekväm, men Steganografen, van vid att ta varje tillfälle i flykten, upplever lasten som en dygd. Undantagsläget, som ett dolt fack, kan ses som en skänk från ovan.

Efter minst tre sköljningar framträder textmassans kontext. Skyddstexten avlägsnats och emulgeringen stelnar till en symbolisk arketypisk-artefaktisk klartext om Idén-i-Sig. Klartexten kan visa sig handla om gudinnan Inanna som ursprunglig, biologisk moder till kaosgudinnan Eris.

Inanna i extas är troligtvis förebilden för Sankta Teresa i extas.

Under en stjärnklar sommarhimmel över Eufrat och Tigris möter hon sig själv i deltats spegelbild.

Mellan skenet från ljuskällan och den återkastande ytan kan Tydaren uppleva kontexten när den fortfarande är i vardande.

Då dokumenthanteringen är väl färdigberedd, sänds klartexten vidare i form av en färdigtuggad informationsbit.

En kompletterande närstudie av händelseförloppet bör ge en ytterligare, förstärkt förståelse av delsträckornas stationer:

Efter att ha tillgodogjort sig textmassan innan och utan, kan Tydaren ha upptäckt, funnit, avslöjat täcktexten, tolkat informationsbiten och uppskattat värdet av dess aktualitet.

Regeln som råder i det specifika sammanhanget är följande:

”Goda Råd är som regel Efterkonstruktioner.

Väl Förberedd är att Göra Detsamma som att Lära”.

Ett sådant praktiskt handlag kan inleda den långa utbildningen till auktoriserad, men, även i fortsättningen, informellt ansluten Steganograf.

Varje otillräcklig paradox, otillfredsställande konflikt eller obearbetad intrig, kräver antagonister av rang.

Motståndarsidan utgörs av Bokstavstroende. Deras främste kännetecken är och förblir att hellre tro på Bokstaven, än att ta någon på Ordet. Ordet i Meningens intention, typ: ”Har man sagt A, så måste man säga B.”

Bokstavstroende tar hellre mer än gärna textmassan för given. Upplevt i den tvådimensionella tidsrymden återstår inget reserverat bagageutrymme åt vare sig hexaedrar eller tesseraktrar.

Bokstavstroende förlitar sig hellre på Enigma II, än att på fullaste allvar intressera sig för ordbehandlingen. Ett passivt, kanske omedvetet, undandragande av en sådan manöver kan på sikt förleda antagonisten in i hybris som ökar exponentiellt med ljuset på kvadraten, eller i det gällande nuläget, lumen i tessarakten.

När informationsbitarna har fyllt sin funktion, sänds de oavkortat vidare till en diskret anlagd, i dunklet förlagd, slutförvaringsort.

Uppsamlandet av arkivhandlingar per hyllmeter går över förväntan alltför bra.

Detta kan i vissa öron låta överdrivet optimistiskt, men betänk hur arten Skapelsens Kronas, från begynnelsen, lätta bagage sedan dess, från dag till dag, bara har tilltagit i omfång och viktklass.

Ett luftsprång genom tidens vingslag:

Sapiens, eller den uppblandade bastarden mellan Neanderthalare och Sapiens, levde på jorden som kringvandrande nomader. Utan vare sig gryta eller recept, åt de, med livet som insats, det som fanns ur hand i mun.

Långt efter tiden för Göbekli Tebe och Enheduanna.

Med denna något okomfortabla anordning kunde nomaden alltmer övergå i rollen som samlare av naturalier samt fram till dess, obearbetade artefakter.

Arbetsminnet var bra att ha när det gällde. Till vardagens bestyr hade det visat sig vara helt bortom all kritik, otillfredsställande. Då processorns kapacitet krävde alltmer handlingsutrymme, uppstod obehagliga minnesluckor.

Sedan vår tideräknings upprinnelse har mänskligheten prioriterat förmågan till anpassning i nya miljöer.

Dagens kognitiva beteendevetare följer mallen att: ”Intelligens är att kunna kritiskt granska och ifrågasätta egenskapens pragmatiskt anpassade resultat”.

Vid det här laget kanske Tydare undrar hur en obearbetad textmassa kan fungera ute i det verkliga livets skarpa nuläge.

Bokstavstroende äger ofta högre förväntningar än vad som krävs. En finansiellt anpassad regissör börjar av fullt begripliga skäl, med slutscenen.

Då inspelningens allra första ögonblick inträder, står aktörerna, agenterna och andra handelsresande inför ofullbordat faktum. De är förhoppningsvis nyvakna, nyfikna och, än så länge, pekuniärt oberoende. Producentens tillika arrangörens bittra erfarenhet säger att missnöjet växer med tiden. Alltså bör aktörerna fortfarande befinna sig i en, än så länge orörd och oskuldsfull, stämning av harmoni, positiva förväntningar och en framtidstro utan dess like.

Steganografen som redan sedan barnsbenen i koltåldern är väl förtrogen med isärplockandet av lösa stycken.

Bokstavstroende, som hellre rör sig innanför vardagens eländiga tillkortakommanden, har inga högre förväntningar på omvärlden än att var och en som ytterst motvilligt drar sitt strå till stacken, föredrar att utföra uppdraget utan minsta antydan till ansträngning utöver vardagens jämna plågor.

En upplysning vars stringens inger Steganografen impulsen till initial irrationalitet. Talesättet om ”Det som böjt ska bli, måste böjas i tid” stämmer väl överens med tillvägagångssättet i tillverkningsprocessen.

Från Textmassa till Klartext. Ett väl förberett utkast till Textmassan, ger stor chans till utdelning i form av Klartextens innebörd.

I den gällande ordningen ingår att börja med innehållets egentliga, ursprungliga, innebörd. Den mer skapande av nu levande Steganografer finner mer av spontan arbetsglädje med utgångspunkten i slutresultatet.

Sålunda lyder Textmassan så här:

”I de primitivt utformade associationsbanorna ökade impulsernas marschhastighet som effekt av återkommande påminnelser.

Neuronerna växte i den riktning där mer avgörande minnen av obearbetade varseblivningar gestaltade som sinnesintryck låg i träda. Moder Natur var, för att undvika härdsmälta, förutseende nog och utformade dammluckor som i huvudsak verkade som delvis uteslutande filter.

På så vis kunde Sapiens använda hjärncellerna till vad som för tillfället dök upp. En sådan lagringsenhet tillskrevs kilskriften. En motsvarande förekommande i vår tid består av sorterade och osorterade oktaver baserade på, bitvis, antingen ettor eller nollor.

Liksom rävens gryt, har också Steganografin-i-Sig flera vitt skilda in- och utgångar.

Det ständigt bedrägliga logisk-matematiskt-rationalistiska påståendet sover aldrig, inte ens i godan ro, i sin linda under bar himmel.

Lekar med otillräckligt av illusioner, magiska tricks, synvillor, världsomspännande bedrägerier, samt i förhållande till en permanent, ständigt pågående, krisartad ekonomi, immateriella, planeringsluckor där Tydare in spe, helt utan annan ersättning än den rent ideella, kan utföra organiserade, psykofysiska manipulationer som ”Kurragömma”, ”Burken”, ”Hallihallå”, eller ifall regnet står som spön i backen, ”Gömma Nyckeln”.

Problem kan uppstå då Bokstavstroende lägger en allt tyngre vikt på tecknens onomatopoetiska ljudbilder. I språkstudion, i korridorsamtalen och framför kaffeautomatens monotont surrande processer kastar de bokstavligt och bildligt talat förbehållslöst ut barn, som stavelser, ord, satser, stycken och meningar, ut genom det öppna fönstret indränkta av omslutande holistisk-cybernetiska badvattnet.

Ett betydelselöst resultat tvingar in alla inblandade i generationer av traditioner vars naturliga ursprung inte längre är att finna. Syftet med denna tvångshandling är att först förespråka och förespegla för dem som orkar invänta marshmellow-effekten, att en avsevärt mycket bättre miljö, likt en uppåtsträvande tornado, kommer att skymta i förväntanshorisontens väl tilltagna underkant.

Nuvarande till 100% arbetsför postiljonen skulle enligt gängse rutiner och gammal vana hellre förlägga de sekretessbelagda, plomberade tubkikarfodralet under en väl utvald eklut kontraproduktiv och betydelsefulla pusselbitar av aktiverad information, istället för att hamna i postiljonens hamnar i byrålådanDet som Bokstavstroende vill ha sagt med en enda bokstav, kan Steganografen brodera ut till en hel harang. Steganografen tar till sådana ”slag-under-bältet”-metoder som bildligt, symboliskt eller abstrakt.

Föregående satte dödsstöten rakt in i den springande punktens akilleshäl. Med bistånd från Loke, avlossade Höder misteltenen mot Balder och detta förorsakade i samtliga läger ett väldans rabalder.

Den Allvetande Storytellern beskriver med äkta inlevelseförmåga vilka konsekvenser detta alexanderhugg oavbrutet kunde leda till.

Ute på kyrkbacken enades de två lagen om hur det ena eller andra inte skulle förstå ett ord av vad motståndarna ville ha sagt. Då en dristig man försedd med munkavle tillät yttra sig om överenskommelsen: ”Hela Milky Way kan ju inte omvandlas till ett enda kolossalt friluftsmuseum ”Skansen”.

Arkivarier har i samtliga av historiskt kända tidsperioder utsprunget från ett segt släkte. Det sägs ligga i  blodet och ryggmärgen att, oavsett hur blod sprutar, svetten lackar; kunde de inte avstå från driften att samla på sig allt möjligt av varierande värde.

Objekten, relikerna, replikerna samt artefakterna ledde obönhörligt fram till sortering, kategorisering, registernummer och äkta, tillförlitliga, dokument.

Tydare med historia som ryggstöd känner säkert till vad en ringa knapp kan förorsaka någonstans längst in och bak i kulvertar kantade med grågrönblå arkivskåp.

Blotta minnen hämtade år 1849, då upplopp uppstod vid Aston Place om vilken skådespelare som bäst kunde tolka och framföra William Shakespeares ”MacBeth”. Så visst kunde arten Sapiens beröras på djupet av historiens vingslag.

I dokumentens tvådimensionella världar kan flera liknande debatter vara bra mycket mer engagerande för Gemene Man ur Huse och offentligt tillsatta Kulturberikare utsatta i hemmets lugna vrå.

Försigkomna teaterrecensenter i ropet hyr hellre in överaktiva fotbollshuliganer som i icke tillräckligt välorganiserade mobbar utagerande tillskriver antagonisternas pelarhelgon löst sammansvetsade mixar av skamlösa begrepp och ogrundade tillmälen.

Med en sådan enkel, strategisk och taktisk fokusering på den oförberedda teaterrecensentens hejdlösa förtvivlan, skyndar sig den tilltalade, men nu undflyende, osentimentala influensern undan och ner inunder maktens korridorer för att där, i en tankesmedja, tillsammans med retoriskt tilltalande lobbyister och somnambula mullvadar, lägga upp planen för ett bakhåll. Hellre skjuta en oskyldig postiljon, än sig själv i foten.

Före digitaliseringens informationshantering var det särdeles vanligt att professionens handlag och tumregler överfördes från generation till generation. Då ingen avkomma av manligt kön fanns till handa, kunde till och med en försigkommen dotter, begåvad med läshuvudet på skaft, överta kvarlåtenskapen.

Arkivarierna från den tidigaste koltåldern och upp till sista sekunden av livets slutskede, såg under livets gång dagens ljus ett fåtal, enstaka ögonblick. Ljusskygga var det på något sätt inte. Dock fanns det sådana bokmalar och kalenderbitare vars tappar och stavar blivit så avtrubbade i skenet från energisparande lampor, att de hellre blundade, än insåg hur mycket de gått miste om.

Då och då uppstod sällsamma ljuspunkter. Tillvaron var nog egentligen inte tillräckligt dyster, men informationssamlandet pågick dygnet runt i ett obskyrt dunkel.

Den tysta kunskapen om registreringens traditioner, sedvänjor och kontinuitet fortsatte oförtrutet.

Om någon ung arkivarie av någon ytterst ovanlig slump, mellan skåp och lådor, råkade stöta på en kontorsflicka eller sekreterare av motsatt kön, kunde Amors bevingade sändebud dyka som en objuden gäst.

Amorinerna, eller ”puttisarna” var för konststycket bättre lämpade än den bästa av kyodoskyttar.

Också ovan himlens skyar kan gradantalet skilja sig som mellan dag och natt. Alla bågspännare var inte Amors barn. Sådana lättingar till intrigmakare som hellre föredrog att lyss till den ljuva tonen från en bristande sträng, kunde få sina nyrökta ålar serverade på ett guldfat.

Ett oväntat möte mellan två eldiga ungdomar, kunde sätta fyr på hela den alfabetiska ordningen från A till Ö. Kronologin och med konungalängderna från Hedenhös och fram till Drottning Victoria drog ihop sig i hettan.

Även uppflammandet har en tidsbegränsad livslängd. Förälskelsen kunde försvinna i skenet från en ljungeld. Övervakningskontrollens exekutive handläggare kastade sig huvudstupa över uppgiften.

För att motverka att den nyss levande flamman skulle falna till glöd och aska överilade Övervakningskontrollens främste företagsamme ögontjänare och arrivist till den rubinröda knappen för undantagstillstånd och pågående nödläge.

En hyperaktiv och överkvalificerad ersättare med sin evigt brinnande olymposfackla med texten ”Liberty enlightening the World” som enda verktyg kunde Allrahögsainstans och den Allvetande Storytellern bedöma läget som blott historia.

Nu var det ingen fara på taket. De av Ödet förutbestämda kände omedelbart hur attraktionskraften och lagen om sympati åter förenade dem i en hög låga.

Vad som sedan hänt med den spjuveraktige lättingen, var det ingen som visste. Hälsan tiger still. De som anade hur det egentligen stod till, var tystare än muren. Ett envist rykte vandrade runt att hjärtekrossaren degraderades till tillsyningsman över Frysrummet. Där låg brustna organ i köordning, i väntan på att åter inlemmas i frånstötande, men inte alltför hårt censurerade organtransplantationer.

De monomana mullvadar som stod utanför utbudet av monogama motsatser fann en sista återstående mening i närläsandet av handskrivna postitlappar, aldrig ivägsända brev, alltför utdragna artiklar, blåkopior och stenciler.

Samtliga informationshanterare har någon gång i karriären uppför själva erfarit detaljrikedomens sällsamma klibbighet.

Om i-Sighetens tautologiska fortsatta utsatta rörelse i återvinningen.

Uttrycket ”-i-Sig” är utrustad med en avgörande betydelse. Allt kan vara ”-i-Sig”, men föreställningskonsten är ändå ytterst beroende av Tydarens förmåga till upplevelser utöver de i vardagen vanligast förekommande.

Täcktexten har för den professionelle, men ofta underbetalde, Tydaren/Steganografen något av en förförisk svävande, odalistisk förvändning. 

På en och samma gång innefattar, innesluter, omsluter, omfamnar, omfattar formen summa summarum. Med hänsyn till närstående efterkommande borde intressenten uppleva dess värde mer än bara som en ytlig replik från brasklappen som sufflösen, i samband med kostymbytet i mellanakten, glömt bort.

Om ”i-Sig”-värdets funktion:

”-i-Sig”-värdet har i den västerländska idéhistorien, från Platon (Idévärlden), Immanuel Kant (”Das-Ding-an-Sich”) ”Tingen-i-Sig” fram till dolda budskap i artefakter och arketyper, en given roll och betydelse. (Tvekande, tvivlande skepticister kan med varm hand hänvisas till avhandlingar av Pierce och de Saussure).

Formen-i-Sig har ett problem som Innehållet-i-Sig, saknar.

Utvecklingen ledde till en exponentiellt tilltagande alienation mellan producent, konsument och produkt. Ytan ersatte en alltför utdragen och långrandig, tidsbunden verklighetsförankring. Förpackningen, omslutningen, formen, kostade mer än varan smakade.