En favoritställning inom populärmusiken är när typ Lolita möter sin överman Producenten.

Här några försök till lämpligt urval av ”gulliga flickröster” och Någon som inväntar rätt ögonblick:

Ministrarna i Ministralen från rymdhotellet StarStead var tänkta att bli besättningen i rymdstationen och rymdfarkosten SpåRätt 1. Det kom att uppstå en oväntad konkurrens, från en grupp som ingen kunnat förutse.

Ett löst sammanhängande nätverk av unga människor möttes på fester, tävlingar och uteställen. De lärde känna varandra och upptäckte att de hade samma attityd till livet.

Unga hade låtit sig förföras av myten om självförstörelse, destruktivitet och en slags narcissistiskt martyrskap: ”Lev fort och dö ung”. De allra flesta i den här gruppen hade genomskådat det självbedrägeriet. Kanske ett sätt för dem att söka uppmärksamhet, acceptans och förståelse för den man var och ville vara?

Det sammanhängande nätverket växte, utan att någon gjorde något för att sprida det eller göra reklam för det. Det var människor som delade ett intresse, men också en i tiden så ovanlig livsglädje.

Hans namn var Gregor Renqvist och han var son till en av akrobaterna i den gamla underhållningsgruppen Veteranerna.

Gregor hade tänkt sig att tävla, med målet att ta hem guldet från någon av tävlingsgrenarna i Olympiska Spelen. En synskada ledde till att han blev tvungen att ge upp den karriären. Istället började han frekventera det nystartade dansstället 88:an, på Regeringsgatan 88, där han snart träffade andra unga som sysslade med streetdance och street theatre. Det var mycket duktiga och ambitiösa unga män och kvinnor, som också i vardagslivet gillade att ta risker. Framför allt hyllade de en egen form av practical jokes. Flera av dem var elever hos Cirkus Cirkör eller gick och tränade i Kulturama.

Gregor var, trots att han var så ung och knappast kunde tillhöra den generationen, ett stort fan av rockartisten David Bowie. Därför ville han döpa den grupp han kommit att tillhöra för ”Marsspindlarna”, efter Bowies låt om Ziggy Stardust och hans spindlar från Mars.

Nätverket fortsatte att växa, men de hade inga träningslokaler eller ställen där de kunde träffas för att öva tillsammans. Ett annat gäng som anslöt sig, höll på med parcour. De sprang runt som de hade eld i baken, för att hoppa över murar eller upp på tak och andra hinder som fanns ute i verkliga livet.

Vid Stureplan i Stockholm hade det i århundraden pågått ett nöjesliv och ett uteliv. Det var dit som alla drogs, som sökte möten med andra människor, uppmärksamhet och underhållning. Gregor och hans gäng bestämde sig för att göra en happening och ett för ordningsmakten omöjlig demonstration att stoppa.

Stockholms Stad hade fortsatta problem med alla översvämningar och kraftiga regnskurar. Därför hade man för avsikt att bygga en stor glaskupa över Stureplan, för att inte ovädren skulle hindra folk från att sitta utomhus.

Nu stod det byggnadsställningar överallt. Över restauranger och butiker hängde företagsskyltar och digital reklam. Annars fanns det gott om markiser och utskjutande tak.

Gregor och hans närmaste kompisar hade kommit överens om att börja sin happening och demonstration, en lördagseftermiddag, i början på juni. Det var alltså soligt och klart och inga regnmoln i sikte. De hade alla satt på sig digitala utrustningar för att kunna visa bilder och sända ljud direkt ut på nätet. För att få högsta möjliga uppmärksamhet från massmedia, hade de skickat ut länkar till de olika nyhetsredaktionerna, med den enkla texten:

”Kolla här, lördag kl.13.00 så får ni se nåt kul!”

Eftersom Stureplan var en turistattraktion, kom det ständigt nya turistbussar och sightseeingbussar fulla med folk. Från de kaféer och restauranger som hade balkonger ut mot gatan, kunde servitriser sälja öl och andra drycker direkt till turister på bussarna.

Gregor hade tryckt upp tröjor för att alla skulle kunna se att de tillhörde samma grupp och med samma budskap. Han hade först testat med namnet ”Marsspindlarna”, men det kom att likna namnet på en engelsk chokladbit. Det var inte heller månaden mars han ville få människor att associera till. Han fattade sitt beslut snabbt och enväldigt, likt en ledare i ett skarpt läge kan och måste klara av. Därför blev namnet istället: ”Stjärnspindlarna”. På engelska: ”Starspiders”. Det tyckte han också gick i lite stil med Bowie. Handlade inte hans texter mycket om rymden?

Klockan ett samlades alla stjärnspindlarna utanför Kungliga Dramatiska Teatern, vid Nybroplan. Läget såg härligt ut. Fullt av folk, bilar, bussar och grönskande träd.

På en given signal sprang de alla rakt fram mot trafiken. De var säkert över femtio stycken. Alla var klädda i de tröjor som Gregor gjort i ordning, men i övrigt med mycket stor variation i klädsel och utseende. De flesta killarna hade rakade huvuden, medan tjejerna hade bekväma frisyrer och åtsittande kläder eller trikåer. Många av dem bar masker, som i filmen ”V för Vendetta”, eller från någon av de amerikanska superhjältarna. Masken från Spider Man var en annan vanlig mask i gänget.

De sprang upp på bilarnas kylare, hoppade vigt upp på bussarna och sprang fram över busstaken. Fanns de takluckor var de snart inne i bussarna och sprang eller klättrade runt på säten och uppe på hyllorna. Så var de strax ute igen. Turistbussar med öppna tak, där turisterna kunde sitta högt uppe, blev bemötta av springande stjärnspindlar i mittgångarna.

De hoppade över till träden, till utskjutande delar av byggnaderna, till skyltar eller hängde i någon markis, över till taket på Stureplanssvampen och så tillbaka till någon buss eller lastbil. Så snart de kunde hoppade de eller sprang vidare, alla glada och ropandes att nu var stjärnspindlarna i stan.

Från busstaken hoppade de vidare in i kontor och till restauranger och barer. Där gjorde de volter eller andra akrobatiska konster, för att snabbt vara ute igen. Antingen hoppade de vidare till ett annat tak eller träd, eller så till någon ny buss, där de klättrade upp och ner, eller gjorde gester eller grimaser åt chauffören och passagerarna.

Människor som såg dem skrattade och applåderade. Polisen var snart på plats, men på grund av trafikstockningar och trängseln, gjorde de tappra men tafatta försök att få tag i något byxben eller kalufs som svischade förbi. Det såg enbart roligt ut, så polisen som insett dessa, drog sig tillbaka. Istället kom det fotografer och andra som skulle försöka identifiera de som störde ordningen.

Med webbkameror och actionkameror filmade de medverkande ungdomarna och deras kompisar allt som hände och lade ut det på nätet. Det fanns hela sidor där man kunde följa enskilda unga artister på deras färder i och utanför bussar och butiker.

När Gregor gjorde ett tecken, försvann alla de unga glada åt var sitt håll, omöjliga att spåra eller leta upp. De hade kommit överens om att återses någon helt annanstans, för att inte bli anhållna av polisen.

En och annan medborgare och vän av ordning försökte också ingripa för att få tag i någon av dem, men för säkerhets skull hade de flesta av dem smort in sin hud med fett, för att vara svåra att hålla fast.

Sophie letade och fann efter en stund en liten hemsida med koppling till ”stjärnspindlarna”. Men där stod det istället ”marsspindlarna”. Hon sökte på båda, för att se om hon kunde finna någon förklaring. Var det samma gäng? Så fann hon en liten text på en sida om att: ”Gregor har bytt namn, från ”Marsspindlarna” till ”Stjärnspindlarna”.

Det var som om neoluddisterna fastnat i Tiden. De var Tidens gisslan. De mest radikala förespråkade ett helt igenom anakronistiskt synsätt, likt de ursprungliga naturfolken. I deras traditioner och kulturer fanns varken några år eller klockslag. I Västerlandet fanns historieböckerna, som beskrev var människorna hade befunnit sig, hur de hade levt och vad de hade ägt. De egendomslösa var också historielösa, när de inte hade något konkret att hänvisa till, av mark, hus, byar eller släktled. De kom från ingenstans och tillhörde ingenting. Därför fruktade de framtiden. Om de inte ägde någonting idag, så vad skulle de då ha, i morgon. Ännu mindre?

Benedictus Brightman, Edie Freewah, robotbröderna Anders Petter Askeland och Andreas Peder Askelund och deras verkställande direktör: Baltazar Vaduvill. Sophie och Jojje, tillsammans med Stjärnspindlarna, The Star Foundation, och Ministralen, Zahra, Pierre och Maya.

Harriet Backe, A-K L, Stevie Yes och Micke C. Tre Torn bildade Bennegruppen, för att arbeta vidare med Benedict Brightman och Edie Freewah i andrartformatet, i televisionen och på nätet. De var kanske de hittills mest syntetiska, men för den skull inte helt artificiella. De saknade helt detaljer som var av andra material än organiska cellvävnader. Bennegruppens uppgift var inte, likt Adams AndroArt, att arbeta med den fysiska andrarten och andhryben, utan att se andrarten i ett sammanhang, som underhållare, entertainers och glada, käcka goa gubbar.

Jim Legg och Earthstar-gänget försökte belägga att det var sant. Utomjordingar, troligtvis De Andra, ellekarna, hade redan besökt planeten Tellus, för att där förankra hos jordborna en syn på Människans Värdighet, från en text av Pico della Mirandola. En av de tyngsta betraktelserna under hela humanismens historia. Ett frö som skulle gro och växa, fram genom mänsklighetens historia, tills att Jim Legg en dag skulle kalla det för Ådran. Ett viktigt bevis blev det dokument som Kristin funnit med hjälp av Sophie von Dreva, nere i kvarndammen.

”357 Magnum 8-Balls” är ett uttryck med flera olika etymologiska härkomster.

”357 Magnum” syftar på ”Magnum Force” med Clintan Eastwood som applåddragande uppvärmare.


”Magnum” kan också syfta på en glasspinne där den intrinsikala Glassen-i-Sig kan duga som sinnebild för Steganografins tre lager ”Svåröppnad förpackning”, ”Lättsmält choklad, ibland med inblandad mandel, ibland med nostalgiserad vit choklad”, samt, innerst inne, klartexten inlindad i krämig vaniljglass.


”8 Balls” kan associeras till vitt skilda fritidsintressen.

”Eight Balls” är en variant av poolspel, utan vare sig häst eller vattenpass.

Vidare en mullvads information om att fyra män finns inom ett stenkasts avstånd.

Seriefiguren ”Jeff Hagees”, som in sin roll som kriminell kallar sig för ”8-Balls”.

Läsare/Tydare som antingen är födda i farstun, igår eller i en taxi med den gullysande skylten på taket med en förare som, genom åren, på fritiden studerat kursen ”Barnmorskans Andnings- och Förlossningsteknik”, på distans, vet hur mycket en segerhuva, födelsedag på en söndag och, som dopgåva, ett livslångt medlemskap i Mensa kan inverka på ens levnads bana.

De som tillägnat sig kursmaterialets summa summarum före examinationsdagen, erbjuds en gratis bonuskurs i ”Kejsarsnittets hänsynstagande till bikinilinjen”.

Fördelen med till exempel ”A” och ”Ett”, är att de är ställföreträdande abstraktioner för något helt annat.

I ett vanligt förekommande chiffer, kan till exempel heltalet Ett motsvara bokstaven A.

Nu när bruket av smartphones ökar exponentiellt, försvinner mer och mer bruket av det gamla systemet med tre bokstäver på varje tangent. Antingen att utövaren har den mer vintage mobilmodellen fysiska tangentbord framför sig, eller kan visualisera det som en sinnebild. Så här kan dechiffreringen av ordet ”HEJ” se ut: ”44 33 5”.

patinerar om gasten, som utstått alltifrån gå på plankan, kölhalning till upphängning i rånocken, försätter hela ensemblen upptäcker hur primadonnan, byxlös  försigkomna pundare och förlägger dem i ett passande utrymme mellan Prologen och Epilogen.

 en gast som kämpat för livet vid rånocken men nu av okända orsaker befordrat upp till en eftersökt plats på 

ute på odlingslotterna bör se sig om mer än en gång, kanske flera, efter en mindre begagnad försörjningsbasis.

När efterfrågan faller, ökar tillgången. Detta löser man vanligtvis med att italienska överbetalade räknenissar utnyttjar kreativ bokföring till personaladministrativa åtgärdspaket.

Skönlitterära tårtor-på-tårtor väntar ödesmättat på sin tur till återvinning i magasinens tuggmaskiner. Hemlösa bokmalar lidande av existentiell och intellektuellt progressiv ångest, uttrycker sina innersta affekter i regelbundet återkommande spasmer och peristaltiska motståndsrörelser.

En första nyckel består av huruvida den presumtiva Läsaren/Tydaren empatiskt, i betydelsen förförståelse, kan designa och därpå retuschera en föreställning som in i minsta detalj överensstämmer med Första person singularis direktiv om hur det Associativa Steganografiska Ordkonstverket, direkt från sinnebilden, ska gestaltas såsom möjlig representativ replik.

Ett första tips:

Koncentrera fokuseringen på sådant som vid en första anblick kan uppfattas såsom trivialt, truistiskt.

Ett andra, i relation till det första likvärdigt, tips:

Den utmätta tiden bör ägnas åt minst lika mycket uppmärksamhet till oanade möjligheter, som till möjliga risktaganden.

För att en presumtiv Läsaren/Tydaren, inom den utmätta tiden mellan förströelse och underhållning, ska hinna med annat inom diskbänksrealismens vardagsverklighet, bör den rådande beslutsfattaren (alias Andra person singularis) lägga på minnet att den Associativa Steganografins främsta signum består av, att i god tid före arbetets utförande, upptäcka klartextens innebörd i textmassans felsäkra oförutsägbarhet.

Oförutsägbarhet, i betydelsen att kontentan, med den utomstående obehöriga

(som i stort sett är synonymt med, längre fram i den tilltagande komplexa kontexten angivna kategorin ”Legaliserade bokstavstroende” som för att behålla utforskarens oavbrutna uppmärksamhet (sic!) kan reduceras till ”Bokstavstroende”)

uppfattningsförmåga, förblir att betrakta mer som ”att gå över ån efter vatten”, då den förespeglade transportsträckan bättre begrips i ordalydelsen ”stämma i bäcken”, förutsatt att ”många bäckar små, blir till en stor å”.

Redan här kan Läsaren/Tydaren skapa sig en objektiv, i betydelsen ”förutsättningslös” kreativ visualisering av det som komma skall.

En förenklad anvisning till Läsaren/Tydaren om hur textmassan bäst kan bearbetas, kan sålunda formuleras:

”Omväxling förnöjer. Förväxling fördröjer.”

Med hänsyntagande till den nuvarande ordbehandlarens ytterst begränsade verktygslåda inom Ordkonsten, består för Läsaren/Tydaren att empatiskt handlöst kasta sig ut i det associativa steganografiska territoriet fördomsfritt i nöd och lust.

En ledande retorisk fråga:

Vad gäller i det aktuella nuläget; implicerar den symboliskt laddade förvillelsen, omväxling eller förväxling?

Då gällande normer för framställningar av associativa steganografisk ordkonstverk än så länge förblivit utanför för de akademiskt skolade inom ämnesområdena Semiotik, Lingvistik samt Semantik, upplevelsehorisont, kan första person singularis, alias alter ego, avatar, ordkonstnären, skriftställaren, den associativa steganografen, nonsensmakaren och liknande deskriptiva epitet, exploatera t ex yrkesrollen  Nonsensmakarens subjektiva problemformuleringsprivilegium om hur Ordkonsten Associativ Stegangorafi kan tillämpas antingen, exteriört, ute i offentlighetens skenbara rampljus, eller, interiört, inne i den personligt privata diskbänksrealistens dystraste vrå.

Att spela gitarr med David Bowie – intervju med Carlos Alomar

Citat från Carlos Alomar:

”Jag kunde inte spela igenom en enda låt utan att börja gråta. Men nu känner jag att det var ett bra liv han levde. Uppdrag slutfört.”

Joseph Campbell: ”Follow your bliss”. (Översatt till: ”Bejaka din glädje”).

För att tillägna sig följande material bör Läsaren/Tydaren träna upp sin förmåga till kreativ visualisering:

Hypotesen lyder: Anta att vi alla människor här på planeten Tellus kan uppnå status quo-läget: ”Änglaskap”.

Vilket borde bevisas. Steganografiskt anpassad associationsbana med väldoserade steady state-kurvor enligt idealmåtten:

”Marilyn Monroe, som anses vara en av världens sexigaste kvinnor, sägs ha haft måtten 90 över brösten, 60 i midjan och sedan 90 runt rumpan. Det skulle ge henne ett mått på 0,66 i WHR.” (Källa: WHR – vetenskapligt mått på sexighet och fertilitet.)

Ordet ”Ängel” kommer från grekiskans ”Angelo”, som ursprungligen betyder: ”Budbärare”.

Som enkla människor som utstår diskbänksrealismens vardagsverklighet med allt vad där ingår, finns sällan tid över till reflektioner över ett, in över besatthetens gräns, hängivet åtagande.

Hur märkligt detta än kan tyckas för utomstående obehöriga och, i en snävare mening, utomstående behöriga, som med ännu ett steg längre in närmare Pudels kärna eller Oxens öga, också kan inbegripa innestående obehöriga och innevarande behöriga (som oftast, men inte alltid, trängt in från kylan).

Ur askan i elden tur och retur.

Från aska till aska (from dust to dust).

Den Associativa Stegangrafin anvisar riktningen fram till kartans än så länge blinda fläckar.

Det parkourska språnget skiljer sig inte nämnvärt mycket från Kirkegaards:

”From Stardust to Angeldust”.

Retorisk fråga (typ ”Skiter björnen i skogen?”, eller ”Hemma i poolen föredrar Dolly Parton bröstsim, eller ryggsim?”):

Består inte samtliga härvarande av nu levande varelser på Tellus i en begränsad form av komplexa entiteter, som i Periodiska systemet kallas för grundämnen, men av mer poetiskt romantiskt sinnade, typ Carmichael (quickstep) organiserad massa av stjärndamm?

För Mannen på Plattan kan Ängladamm syfta på helt olika, vitt skilda pulver:

PCP, PWO, eller det som Tinker Bell förser Nana med, så att hon som ett lätt moln svävar upp mot natthimlen (men fortfarande fast förankrad med en några meter lång tamp, i den diskbänksrealistiska vardagsverkligheten).

Det vill säga alla, inklusive både Gemene Man, Crethi och Plethi, Allmänheten Detektiven, Kontrollpanelen (alias Allrahögstainstans och Den Allvetande Storytellern) samt, ej att förglömma, Den Uteslutna Tredje, kan med handboken ”Operant Betingning” som vägröjare, följa den Maslowska behovstrappan upp till Jakobs Stege. När sista pinnen är avklarad till allas förnöjelse, kan den numera behöriga tillhöra budfirman Angel Delivery Service Unltd.

Numera är Wittgensteins citat nästan lika utslitet som konceptet ”LOVE”. Vid det här laget kan helt säkert minsta skolgosse, typ Matz, om så denna väcks så tidigt som klockan två, söndag eftermiddag, rabbla upp som ett rinnande vatten:

”Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen.”
Tractatus logico-philosophicus, sats 7.

Ett lämpligt randomiserat valt uttryck låter så här:

”Stor i orden och liten på jorden.”

Här kan alltså finnas ett konspiratoriskt dolt samband mellan förhållandet ”Stor” och ”Ord”.

Detta kan utgöra en första hypotes om hur Hitler och Wittgenstein, var och en för sig, påverkade Världens gång.

Något passande citat från Hitler kan vara betydligt mycket svårare att finna, men kanske ett annat, från diskbänksrealismens vardagsverklighet, stammande:

”Så här blir inga barn gjorda!”

Wittgenstein, som inte var den som var den, uppnådde ändå på sitt högst egensinniga sätt, den dagen då han, helt och hållet med intentionen att inte undanhålla minsta korn av sanning, med gott samvete, kunde undvika uttalandet av de bevingade klassiska orden från ”Vem älskar Yngve Frej?” (För en icke övernitisk bokmal, kan förklaras att den underförstådda betydelsen syftar på citatet från Skomakare Gustafsson själv):

”Nu har jag gjort mitt.”

Vilket ganska så på pricken motsvarar:

”Uppdrag slutfört”.

Brev till förläggare där Wittgenstein förklarar innehållet i Tractatus logico-philosophicus:

”Mitt verk består av två delar: det som jag har skrivit och det som jag inte har skrivit, och det är det senare som är det viktiga.”

Väl värt att påminna sig om är hur nära Hitler och Wittgenstein kunde befinna sig samtidigt inom samma klassrum och inom samma skolas väggar.

För att göra en lång historia kort, kan Läsaren/Tydaren här genom en väl vald spoiler alert, avgöra sanningshalten i de två subjektiva logiska satserna:

Wittgenstein förmedlade budskapet om webbaserade språkspel.

(Ett sådant som i det rådande nuläget har uppnått en näst intill oförklarlig popularitet , speciellt inom Dungeons&Dragons, är The Thieve’s Cant.)

Hitler, med devisen ”Show, don’t Tell” i bröstfickan närmast hjärtat (här återstår svaret på frågan om han där också, i kroppsorganets omedelbara närhet, förvarade en Artificial Cardiac Pacemaker, eller Peacemaker, typ Colt Single-Action Army Revolver, serial no. 4519), visst ju helt säkert om att, även om han hade ordet i sin makt, kunde han ändå inte leva efter devisen: ”Lev som Du Lär.”

Med andra ord:

Utan Hitlers retoriskt malande frågor i bakhuvudet, hade den nu kända världsordningen, utan vare sig minsta Little Boy eller Fat Man i bakfickan, stått med byxorna nere och rumpan bar.

I ”The Power of Myths”, förklarar Joseph Campbell för Bill Moyers:

”Campbell: Have you ever read Sinclair Lewis‘ Babbitt?
Moyers: Not in a long time.
Campbell: Remember the last line? ”I have never done a thing that I wanted to do in all my life.” That is a man who never followed his bliss.”

Nu förstår säkert också även de utomstående obehöriga i vilken riktning det barkar hän:

Det kan inte vara en ren tillfällighet att Alomar , Campbell och Skomakare Gustafsson själv kom fram till samma slutsats, synkronicitetiskt, men på helt olika ställen i Tiden och Rummet.

Så, dagens avslutande, retoriska kuggfråga: Föredrar Gentlemen, typ Fred Astaire och J Edgar Hoover, Betty Page eller Amazonernas Drottning?

Vän av Ordning undrar nu förstås:

– Vad har Gaga med detta att göra?

Vän av Oordning svarar lakoniskt:

-Det får du fråga Gaga om.


”Kill Your Darlings”. Jepardiska svar på komplexa problem.

Först en första tillämpningen av Associativ Steganografisk Ordkonst i synnerligen skarpt läge:

Verklighetsanknutna ledtrådar kan gå till William Faulkner, William S Burroughs (såsom bokstavstrogen, till punkt och pricka, levde upp till devisen ”Lev som du lär”) och Stephen King.

Den, för utomstående obehöriga, otillfredsställande textmassan kan lämpligtvis i tillräckliga portioner av förhållande till gällande nuläge utfyllas till följande ordbruk.

”En alltför kraftigt symbolbärande beskrivning med hänsyftning till ett glödhett gratistips från den alltid närvarande scenografen Claus Masslove via rörposten oavkortad till rekvisitan rödtoppen Sophia Marloch välkänd bland de närmast stående för kortkort röd stubin som med överdrivna men ändå oanständiga mått av oförsiktighet givit sig i kast med enligt senare dialog med samarbetspartnern muntligt överenskommet samtycke till avbrutet samlag mitt inunder balkongscenen med dekoratören och sol-och-våraren Karl Knutson Liljeörn och då tagits på bar gärning av teaterdirektören Frans van der Ferdinand som med en överdriven frenesi ställt samtliga inblandade mot kulissväggen föreställande klätterställning med tillhörande murgröna där det värnlöst svagare av de båda könen försvarat sitt oöverlagda handlande med hänvisning till från interagerande part i målet en glödhet ledtråd som vid en närmare granskning av skumögd opartisk utomstående mest kunde påminna om en orkeslös tross utkastad om en till för ändamålet angiven men ändå högst förtegen pollare och därmed oavslutades fallet som i befintligt skick varandes bortom all rimlig preskriptionstid.”

En av tidens prövningar erfaren steganografisk nonsensmakare upplever, med en minsta antydan till lillfingervisning, att textmassan i kontexten håller en väl dold klartext utom räckhåll för obehöriga på behörigt avstånd utan skriftligt tillstånd.

Inom intervallen från blott några rödaste sekunder och fram till sista minuten i grevens tid, kan utövaren av traditionell ordkonst förstå hur textramsan lyder: ”Kill Your Darlings”. Så här redan i förväg bör påpekas att i allmänhet råder vitt åtskilda delade meningar om den immateriella upphovsmannarätten till den numera så ofta citerade olidligt spänningsladdade uppmaningen.

Ett ständigt återkommande förslag är den med högsta sannolikhet säkerställd skriftställande ordbehandlaren som under sina levnadsår, ibland föraktad, ibland med verken placerade under disken, den numera legendariske kioskvältaren med litteratur av tvivelaktig karaktär där Marlowe, med en, för utomstående obehöriga, livshotande lördagsspecialare i rockfickan, gång på gång, stöter på informella patruller i vilka de mest uppmärksamma elementen till stor del består av utstötta vars främsta kännetecken utgörs utanpåverk med intatuerade graffittiavbildningar föreställande dolda webbdesignade kameror och de inre mekanismerna av outtalade, så gott som alltid kvävda rop innanför utrymmet mellan tand och tunga vars omedelbara effekt, att uppväcka någon passerande ur dennas dogmatiska slummer, tynar bort som en aromatiskt flyktigt vindpust över ett svart bottenlöst tjärn och alla de komplexa frågor som den inblandade utstötta brottats med både i och utanför den kvadratiska ringen, givit upp, lagt sig frivillig och deltar nu med liv och lust i improviserade burdusa aktioner i, av allmänheten övergivna, skumma, oändligt långa, mardrömslika, återvändsgränder där sluten är förpassade långt bortom synfältets kontaktytor.

I trängande behov av likvida medel kan en obehörig utomstående utan minsta grad av urusla samvetskval, likvidera affektiva värden i mänsklig gestaltning med naturtrogna kvinnoattribut och med känslig hand överföra densamma till en närliggande bekvämlighetsinrättning på ett stenkasts avstånd från, å ena sidan, Strand Hôtel och, å andra sidan, Kungliga hovstallet.

I väntan på ett bättre anpassat ögonblick kan det nyss uppmanande citatet förläggas i en tätt försluten malpåse.

Andra portabla objekt uppvisar från utsidan inte minsta tillstymmelse av synligt tecken på vad som kan dölja sig inunder ytan.

En promenadkäpp, typ spanskrör kan för omvärlden, i en situation av oväntat angrepp, innehålla en oförutsägbar artikel med överraskande effekt, exempelvis repliken av en klassisk fäktvärja där den skyddande utslagna knoppen är avslagen, i syfte att verka mer avskräckande, än bestickande.

Utan detta förtäckta vapen tillgripen av den rätta handen inom armslängds avstånd skulle förbrukaren hellre fly, än illa fäkta.

En annan klassisk variant på staganografiskt hantverk, med trolleributiken som inspirationskälla, är det för ännu icke hädangångna handelsresande symbolladdade attribut och för arbetets utförande livsnödvändigt hjälpmedel, en dubbelbottnad diplomatisk attachéväska, typ Cavalette.

Om ifall brukaren och bäraren flanerar omkring innanför samma Armanikostym på en och samma gång, kan densamma utnyttja objektets övre och undre utrymme under en och samma tidsrymd.

Här följer för utomstående lättbegripliga anvisningar om hur föremålets användningsområde kan utnyttjas optimalt.

Inför offentligheten, ofta omtalad som Gemene Man, Crethi och Pleti och Detektiven Allmänheten, kan den i gyllene bojor beslagna agenten förvara dokument med hänvisningar till tryckta källor.

Det steganografiskt anpassade hemliga utrymmet kan med fördel återanpassas till personliga saker av mer privat natur.

Andra goda män kräver andra bekvämligheter. En för tillfället uppgiven handelsresande, typ vintage Willy Loman iklädd en mellangrå vardagskostym med mockaförstärkta armbågar och, av tidens tand illa tilltygade ärmändarna väl synliga, kan återvinna gamla krafter som så gott som nya.

Med ett, även för rookies inom affärslivets utsatthet av stenhård konkurrens, synnerligen enkelt handgrepp lyfts reservlagret av reklamfolders och gratispresenter, typ solskärmar tillverkade i grön eller röd transparent plastic, och massproducerade, men ändå för skrivarhanden ergonomiskt anpassade, bekväma kulpennor samt minnesstickor där virtuella versioner av idiotsäkra bruksanvisningar som utgått från centrallagret, ingår.

Den gemene mannen, näringsidkaren, lossar behändigt på den illusoriska bottnen och finner där till sin tillfredsställelse en termos med nybryggt, robust kaffe typ Arabica, ett norskt smörgåspaket som återuppväcker nostalgiska minnen från de första åren i Livets Hårda Skola, där illegitim kamratuppfostran ingick som en naturlig del av undervisningen och, med den tysta majoritetens outtalade gängse uppfattning, åter borde komma till heders, bestående av tre, av den äkta makan Linda, nybredda sandwichar.

Den översta är laddad med vällagrad raketost samt avhyvlad färsk gurka. Den mellersta är försedd med mesost från Gudbrandsdalen och i den understa ingår retro prickig korv.

Det näringsberikande innehållet ger hökaren en rejäl kick i riktning bort mot betydligt bättre och ljusnande tider.

Efter en hastig affärsförbindelse med en servicemedveten receptionist under artistnamnet ”Belinda”, kan den gemene mannen återuppta färdrutten och förnya tidigare utgångna avtal i vilka avsluten är försedda med silvertejpförstärkta boliner och fagra löften om svunna tider där fortfarande, i en idylliserad tillvaro förlagt till ett förindustriellt framstegsvänligt framtidssamhälle, Far Ror och Mor är Rar.

Det högsta kastet ovanpå översta samhällsskiktets innersta krets av gräddan av gräddan sitter med hög förväntan, trots redan i förväg upplysta om den ödesdigra handlingsutvecklingen i form av en spoiler alert, välinformerade om det bittra slutet, på första parketts första radens numera otidsenliga obekväma säten inklädda i äkta karmosinröd plysch, vrider sig nervöst an och åter samt fram och tillbaka utan att förstå att den icke helt oangenäma, men ändå alltför påträngande odören från den nyss, här för leden, alltför tidigt bortgångna Ives Saint Laurent på Rive Gauche, dagen före den aktuella händelsen, introducerad på den fria marknaden, ”Opium Super Turkish Delight”, härstammar från en övertidsarbetande, på en gång högröstad som lågmäld, sufflös. Den inneslutna damen har dagen till ära, eftersom det är hennes bemärkelsedag, försett sig med några puffar extra.

Hur ska det gå för Willy?

Spänningen inför cliffhangern anses av den tysta majoriteten på uppe på Tredje Radens bänk högst upp och längst bak, bakom en stabil pelare som utgör ett säkert hinder för empatiskt deltagande i dramats huvudpersoners väl och ve, så varandes pinsamt olidligt outhärdligt.

Willys och Lindas son, den hopplöst, sedan födsel och ohejdad vana, oförbätterliga, karaktärssvage Biffen, brodern till den, åtminstone till det yttre mer inrättade i ledet, Lucky, har i försök att erhålla en för tillfället snabbt improviserad herdestund med Belinda, dragit det, i proportion till de övriga återstående, förhållandevis kortaste strået.

I förnekelsen av ett undanträngt självbedrägeri stjäl Biffen, som fortfarande går omkring med ouppfyllda författardrömmar, Belindas reservoarpenna av märket Xtylophone. Innesluten i ett avträde på ett annat ställe, söker Biffen säkerställa att attiraljen uppfyller kraven för användarens ändamål, men upptäcker till sin förtvivlan situationen som gäller kan beskrivas i termen: ”Patron ur!”

För att slippa utstå ytterligare självanklagelser driver han den, åtminstone fram till den avgörande springande punkten, icke i egentlig mening, ouppklarade händelseförloppet ut mot dess yttersta spets.

Åter hemma hos föräldraparet återupptar Biffen det aldrig avslutade ämnet av en ändlös diskussion med fadern i fråga, Willys självuppfyllande, ofrivilliga självförverkligande profetior om huruvida ovan sist nämndas, å huvudets vägnar, ytterst begränsade tillgångar av grandios megalomanisk natur ska förändra familjens predestinerade tillvaro till något betydligt bättre innanför Beverly Hills välbevakade säkerhetszoner.

De orättvist fördelade meningsskiljaktigheterna eskalerar snabbt till ett överdrivet hätskt utbyte av, för motparten, otillgänglig information om vilket nuläge som, med risk för liv och lem, är på språng rakt ut i det praktiska livets diskbänksrealistiska vardagsverklighet.

Med uttrycklig kraft i stämmans djupaste basläger förklarar Biffen för sin biologiska fader om att denna inte alls är avsedd för några tolv herkuliska stordåd, utan både Biffen och Willy är tidigt införlivade i, för helt andra, mer oansenliga, men ändå, i det långa loppet, inte helt betydelselösa, levnadsöden. Allt de behöver göra är att uppleva alldagliga händelser, åtminstone som om de hade någon avgörande funktion, kanske inte i första hand för dem själva, men efter en oförutsägbar tid, betydelsefull för kommande generationer.

Andra dubbelagenter är utrustade med betydligt mer anspråksfulla vanor. I deras händer kan Cavalleportföljen också omfatta en mer invecklad fondportfölj. De mer bekvämt inrättade transportmedlen, kallas av det naturliga urvalet av bärare för ”Läderlappsfåtöljer”.

I Wittgensteins språkspel bör det outtalade ordbruket förbli obrukat och i det tillståndet förpassas till ett annat ställe, typ bekvämlighetsinrättning, på andra sidan Styx.

(OBS! Textmassan som följer är en i alla avseenden komplett deskriptiv definition av steganografens handel och vandel.)

”Steganografi” betyder, mycket komprimerat, att gömma information från obehöriga eller andra som, oavsiktligt eller omedvetet, kan sprida den vidare till obehöriga.

”Associativ” (förknippa, förbinda, sammankoppla, kombinera, komma att tänka (på)) syftar i det här sammanhanget på associationer mellan ord, som också kan utsträckas till idéer, begrepp, förställningar, iscensättningar och vilda fantasier. I det senare fallet kallas det, i psykoanalytiska kontexter, för fria associationer.

Associativ Steganografi får då betydelsen:

”Att med hjälp av ett associationsrik verktygslåda innehållande ett rikt ordförråd formulera sådant innehåll att den essentiella informationen undanhålls för den som den inte angår, i de allra flesta fall, den Uteslutna Tredje.

För att den associativa steganografin ska kunna fungera ute i det praktiska livet (den diskbänksrealistiska vardagsverkligheten) bör alla tillgängliga formspråk (lönndörrar, lönngångar och lönnfack) användas för att skapa sådana marginaliserade utrymmen.

I en ordinär steganografisk situation råder fysikens lagar. En promenadkäpp kan innehålla en värja, eller en väska kan vara utrustad med dubbla bottenlager.

I associativ steganografi råder mer lingvistiskt orienterade språkliga regler. Så länge de obehöriga inte anar några misstankar om oegentligheter, kan uttrycken tillämpas som antingen varandes bokstavliga, symbolladdade, bildliga med ikonoklastiskt bildspråk, eller bara rent ut sagt nonsens.

Här kommer ett av volymens inledningscitat till kognitiv användning:

”It is a well known phenomenon that man, as a being edowed with consciousness and memory, cannot imitate chance perfectly, and it is the cryptologist’s task, among other things, to discover and make proper use of these deviations from chance.”

”Det är ett välkänt fenomen att människan, som en varelse begåvad med medvetenhet och minne, inte kan imitera slumpen perfekt, och det är bland annat kryptologens uppgift att upptäcka och använda dessa avvikelser från slumpen på rätt sätt.”

Marian Rejewski

I den associativa steganografin uppstår avvikelserna då den meningsutbytande nonsensmakaren manipulerar fram sådana tolkningar att de obehöriga, som inte är tillräckligt införstådda med hur associationerna hänger samman, kommer att gå miste om informationens innersta väsen.

Den vanligast förekommande abrovinkeln är ett så kallat ”snedsteg”, eller ”vänsterprassel”.

Logiskt följdriktigt är antagandena att efter bokstaven A, följer bokstaven B och efter heltalet Ett, kommer heltalet Två. Inom dechiffreringskonsten medför det att bokstaven A motsvaras av heltalet ETT, etcetera.

I de mer vanligt förekommande chiffren är den steganografiska metoden ersatt med ett avancerat komplex referenssystem, en kod. För att kunna överföra chiffret till klartext, behöver uttydaren en kodnyckel.

En sådan metod är Bokchiffer. En, för obehöriga nästan oknäckbar form av chiffer där de två utövande agenterna är försedda med varsitt exemplar av en boks utgåva med tvivelaktigt, i betydelsen, sedelärande, ursprung typ ”Utan en tråd”, där dokumentskaparen, via något passande media, sänder till den behöriga adressaten en starkt reducerad angivelse där dokumentskaparen för varje ord skriver tre nummer som motsvarar sida, rad och ord på raden.

På sätt och vis är den associativa steganografiska ordkonsten en avknoppning från bokchiffret, men istället för att använda textmassan i en, kanske ibland svåråtkomlig volym i klassiskt snitt, brukar dokumentskaparen associationen som kodnyckel.

Vanliga chiffer med diverse permutationer består så gott som alltid av logisk-matematiska kedjereaktioner. Den logiskt följdriktiga koden kan därför relativt enkelt knäckas med en applikation som har Wehrmacht Enigma M4 från 1942 som grundförutsättning. Forna tidens elektriska mekaniska kodmaskiner är numera ersatta av de betydligt mer avancerade och komplicerade elektroniska digitala upplysningsapparaterna.

Samtliga verk där dokumentskaparen framställer dold information, är föreställningen, eller, kanske mer rätt formulerat, förespeglingen, baserad på intelligenskrävande prestation.

Kort sagt medför det att ju mer välutrustad den obehöriga är å huvudets vägar inklusive grundläggande förståelse av logiska, matematiska rekommendationer, kan denna i preventivt syfte, utföra det kirkegaardianska språnget som krävs för att överföra den obegripliga textmassan till simpel klartext.

Den associativa steganografiska ordkonsten bygger på stämningshöjande referenser till redan kända, muntliga eller skriftliga, källhänvisningar.

Till exempel och stämningen är kall, kan dokumentmakaren via antogoner, homonymer eller kenningar, hänvisa till Kardemummas ”Två år i varje klass”.

Till skillnad från bokchiffret, finns ingen koppling till en särskild publikation, utgåva eller snitt. Även om den tryckta källan är översatt till minoritetsspråk som skinnarmål, knoparmoj eller ekenslang, är den ursprungliga berättelsen densamma. Vidare finns det alltid en enorm fördel i att, om källmaterialet kan påverka adressatens vakenhetsgrad, så orkar denna med att läsa fram till sista styckets sista punkt.

Den associativa steganografins lösningsmetoder är så gott som alltid mer mentalt kreativa, än logiskt rationella. Därför bör utövaren vara väl förtrogen med nonsens och andra intetsägande språksvårigheter.

En första prototyp till stämningsförhöjande förvirringstillstånd i nonsensmakarens hemliga tjänst:

Det spontant impulsiva sammanträffandet ska ske följande helgdag vardag klockan 11:55 am, i baren ”Le Chat qui Peche”.

Dagens namn är Hervor. Alltså inträffar mötet mellan de två tvetydiga dubbelagenterna på en dag då Ingemund Bengtsson har namnsdag. Fredrik Willstrand skrev år 1986, låten ”Fem i tolv”. Alltså kan klockslaget anges med namnet ”Fredrik”. Detta motsvarar det första namnet i Fruntimmersveckan. Denna manipulativa förespegling ger de två handelsresandena att förlänga tidsfristen med 108 kalenderdagar.

Även en välutbildad i Livets Hårda Skolan (den var betydligt hårdare förr, då adjunkten Caligula kunde trakassera klassens losers inför steget upp till klassresan) drar den något förhastade slutledningen att informationsutbytet mellan de studentikosa upptågsmakarna som ingick i kamratgänget The Cambridge Four ska ske någonstans i Paris.

För att inte ge bort denna informationsbit i utbyte mot ingenting alls, utnyttjar Agent X tillfället att förse motståndarna med det mer kluriga mansnamnet ”Måns”. ”Fiskar i grumligt vatten” är det än i våra högeffektiviserade tider, många som gör.

Sålunda lyder klartexten, efter att den bearbetats av någon för tillfället ledig associativ steganograf:

”Hervor och Ingemund ska träffa Fredrik där Gösta Knutssons beläte utan dåligt samvete, kommer att utföra sin hobby i algblommande flytande medium”.

Följande citat är säkert redan känt för dem som sökt rätta sig in i ledet: ”Meningsutbytande nonsensmakare”:

“When you have eliminated the impossible, whatever remains, however improbable, must be the truth?”

(Sir Arthur Conan Doyle)

(Googleöversättning: ”När du har eliminerat det omöjliga, måste allt som återstår, hur osannolikt som helst vara sanningen?”)

Att innehållet tycks verka begripligt, betyder inte på något sätt att det också är det.

En sekretessbelagd informationsbit har som främsta syfte att kvarhålla den obehöriga på behörigt avstånd i rumtiden. I diskbänksverklighetens vardagsliv handlar utförandet mer om att kvarhålla den obehöriga i en tillräckligt, för att vinna tid, långtråkig fördröjningseffekt.

Visst kan en a la cartemeny med två alternativa huvudrätter, till exempel ”Biff med lök” eller ”Fläsklägg med rotmos”, användas som förvirringsmoment, men bara om ifall den behöriga verkligen följer sina smaklökars ensidiga kosthållning.

En meningsutbytande uppgiftslämnare, typ nonsensmakare, ställer betydligt högre krav på mottagarens mentala förmåga, psykiska uthållighet samt hur att upptäcka avvikande detaljer där informationsbitarna sticker ut, för att, efter att den normala ordningen är återställd, förlägga bitarna i de luckor som bitarna, långt i förväg, är utstansade till.

Ett första smakprov för den presumtiva utövaren av vad som komma skall. Kanske ett tillräckligt starkt köpargument?

”En lem är en lem är en lem, om än i gyllene boja.”

Dekonstruktionen (ett hastigt hemsnickrat koncept i vilket Deleuze mixat samman ”Destruktion”, med ”Konstruktion”).

I ovan nämnda fall, bygger sentensen på minst tre vitt skilda citat:

”En Ros är en Ros är en Ros”. Gertrude Stein.

”Men strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllene dosor, och rosor i ett sprucket krus, är ändå alltid rosor.”

Gustav Fröding

”Marionett i kedjor” Alistair MacLean

”Gyllene handbojor” hänvisar till lockelser (typ verksamhetens egna optioner) och fördelar (typ egen skyddad verkstad, där ständig privatsekreterare ingår i möblemanget) med syftet att kvarhålla potentiella pokaler, sägen eller hoppjerkor från lusten att röra på sig och vandra vidare.

Nonsensmakeriet kan utsträckas ännu längre:

”En black av järn användes till exempel vid fångtransporter. Att någon är en black om foten betyder att någon utgör tidsödande och förargelseväckande hinder.” Modifierat från Nordiska museet.

Rävsax som fasthåller en av rävens lemmar tills att räven väljer, efter övervägande om hur giltig ”tertium non datur” är i den desperata situationen, (Russells paradox uppstår när vi försöker ta reda på om denna mängd är ett element i sig själv eller inte) friheten och ratar lemmen.

Här, under nästa lösryckta stycke, följer ett annat axplock av hur det associativt utformade ordkonstverket kan arta sig.

Utan att den anonyma gruppen av tyst majoritet (som inte nödvändigtvis innefattar eller omsluter de löst sammansatta, men fortfarande med hög toleranströskel, öppna nätverken av Gemene Man, Crethi och Pleti samt Detektiven Allmänheten) vare sig höjer på ögonbrynen eller slår pannan blodig med en teflonpanna som oöverlagt tillhygge, kan nonsensmakaren tänja ut det kvalitativa innehållet till extremen närmast kanten av periferin:

”ce sera la dorénavant ma musique”

Att jämföra med:

”Hon kom tvärs över mon med ord och inga visor”

Så det återkommande, alltid smaragdgröna, örhänget:

”Säg det i toner och inte med ord”.

I det steganografiska ordkonstverket är det ena vilseledande ordbruket lika gott som ett an. Ute i ett hektiskt vardagsliv medför det att Taube och Sylvain befinner sig på samma våglängd. Då dekonstruktionen är färdig, återstår ett välformulerat bricolage:

Första partiet: ”Hädanefter ska detta blifva min musik”

Andra partiet: ”Det var hon som kom en dag tvärs över mon”

Tredje partiet: ”Ord och inga visor”

Fjärde partiet: ”Säg det i toner och inte med ord”

Ett förslagsvis dugligt och rimligt bricolage kan lyda:

”Musiken som kan avnjutas ute på som picknick på slagfältet vid Poltava, bör antingen uttryckas i toner, men helst inte som visor, typ skillingtryck eller till sådan dryck som kräftor kräfva som avec.”

Naturligtvis ska inte detta hastigt påkomna exempel utgöra en alltför högt liggande målbild för utövaren, för att utföra ett första försök med egen, fritt vald, hand.

Beatles tidigare personliga assistent Neil Aspinall, hörde en gång Lennon stöna om kostnaderna för att driva sitt affärsimperium. ‘Tänk dig inga ägodelar, John,’ sa Aspinall, och syftade på raden i Imagine: ”Imagine no possessions I wonder if you can”.
Lennon stirrade tillbaka. ‘Det är bara en jävla låt’.”

Om Klartextens i-Sig-het:

Syftet här är att klargöra hur Diskbänksverkligheten förhåller sig till dels Platons idéer, dels till Immanuel Kants das Ding-an-Sich.

Platons idélära, idévärld och idéerna (eidos):

”Idéläran är en helhet. Man kan välja att antingen leva enbart i sinnevärlden och man kan enbart leva i idévärlden utan kontakt med sinnevärlden. Platon menar att individen måste ha den ena foten i den ena och den andra foten i den andra. Detta för att hen dels ska göra den synliga världen god och vara till gagn för staten.

Kortfattat: Det är bra att vara klok och dåligt att vara obildad.

Klok är den som uppnått insikt om Idévärlden, idéerna och formerna, samt därpå, lättbegripligt men utan att förenkla, undervisar de obildade om Idévärldens beskaffenhet.

Vidare att Platon utgår från uppfattningen att den sanna, Idévärlden, är metafysisk och objektiv. Alla ting i den fysiska världen är ofullständiga, medan i den metafysiska Idévärlden är alla formerna perfekta.

-i-Sig-Het-idén är en utvidgning av Immanuel Kants begrepp ”Das Ding-an-Sich”, ”Tinget-i-Sig”.

Immanuel Kants definition av Das Ding-an-Sich:

Prolegomena, § 32: ”Ting är givna för oss såsom utanför oss befintliga föremål för våra sinnen, men vad de må vara i sig själva vet vi ingenting om, utan vi är bara bekanta med deras framträdelser, dvs de föreställningar som de åstadkommer i oss i det att de påverkar våra sinnen”.

I klartexten bör framgå utgå att minsta mätbara objektifierbara entitet som ingår i diskbänksverkligheten, är en ”-i-Sig-Het”.

Inom det associativa steganografiska konststycket är det betydligt lättare att handskas med diskbänksrealistiska föremål, även om de i sig är ofärdiga prototyper eller Shareware Beta-versioner.

Allting som finns med i Homo Sapiens Sapiens begreppsvärld, bör, liksom i Platons ”Idévärlden”, också finna sin motsvarighet i ” -i-Sig-världen”. Diskbänksverkligheten har just inträtt i första fasen till ett häpnadsväckande mirakulöst paradigmskifte. För antropocentrikerna innebär det hur tronskiftet övergår från Sapiens Förnuftsvärld, till Ludens Fantasivärld.

Typiska socialgrupper som Gemene Man, Crethi och Plethi samt Detektiven Allmänheten genomlever paradigmskiftet under en just nu pågående klassresa. Somliga faller av. Andra får bakläxa. Några får gå om, medan endast det naturliga urvalet, med en hårsmån när, undviker relegering.

Det naturliga urvalets främsta kännetecken är hur gräddan av gräddan förhåller sig till brytpunkten, tangensen, från obeprövade förutsättningar, till, med facit i handen, efterkloka tillkortakommanden, samt det Kirkegaardska, parkourska, språnget (där avståndet från den ena väsensskilda orten och över till den andra, förhåller sig som Euklides definition av punkt och raksträcka, jämfört med Platons rymdgeometriska former).

Diskbänksverkligheten fungerar som återvinningscentral för framför allt samtliga av kategorin De Uteslutna Tredje, i vardagstal omnämnda som lite mer industriromantiserade Outsiders.

Den rakbladsvassa skärningspunkten mellan Mikrokosmos och Makrokosmos brukar som regel bli till uppehållsort för otalet av utrangerade från Samhällets översta och innersta kretslopp.

Värst var det under utredningsarkitekten Lena Larssons ”Köp, Slit å Släng”-period!


Då höll diskbänkrealismens grundvalar på att ända med förskräckelse.


På den tiden då ensamstående mödrar anställda som husjungfrur hos bättre bemedlade familjer hade fullt sjå med att dölja, efter ett plötsligt herrbesök utan samtycke av husbonden i pigkammaren, högst ovälkomna embryonala gravitationen under övertidsarbeten som allt som ofta pågick dygnet runt, kunde dessa, så gott som alltid obildade hemmaflickor från glesbygd och ödebygd, betänka sådana handfasta uppfostringsmetoder som redovisades i Beskowska barndomsskildringar, bara för att nämna ett slående exempel av många; hur hattstugebarnen av en groomande Tomtegubbe i Farbror Blåljus kringflackande skepnad, först fick utstå bakslag efter bakslag, för att strax därpå, med bakläxa i sann Mediterraneansk anda, typ den Förmontessoriska trösten, bakverk, gärna en färsk Big Mac, en linje Cola, och en fribiljett till Vår Teaters självproducerade, till minne av Samzelius, dramakomedin ”Katt kring het gröt kastas ut på ännu hetare plåttak”.


De utomäktenskapliga, oäkta barn, typ Hans och Greta som av sin orättmätiga far till vedhuggare, utlokaliserats till Dovrefjället för att där, en gång för alla, bli hjärntvättade från topp till tå, från en eländig berättelse om en osedvanligt olycklig barndom.
Andra entreprenörer ställde upp, enligt det nytillkomna stärkta grundlagsskyddet om äganderätten, mot vederbörlig ersättning, som till exempel det nyetablerade ”Änglamakerskans Kindergarten”, med den synnerliga kreativa affärsidén om att, från löpande bandets ena kortsida, förledda, obildbara, eftersatta, efterblivna oäktingar rättade in sig i ledet, för att med högsta möjliga effektivitet, komma ut som nybakade mylingar.”


Diskbänksrealisterna gick man ur huse, bildade ”Aktionsgruppen för Diskens Återinförande i Vardagsslitet” och stod beredda att försvara varje zinkplåt till sista man.

Problemet väckte också feministerna ur deras dogmatiska slummer.
Hade inte de en mer naturlig rätt till, eftersom de av nostalgisk sedvänja stått vid vedspisen och fött barn, praktiskt tillämpade definitioner av var diskbänken slutade och köksbänken tog vid?


Poetiska produktplaceringar som:

”Gnagetsupporter” (AIK:are). Gärna med entusiastiska tillrop som ”Gnaget är Laget”!
”Amps” är en yrkesslang för strålkastarnas ampere.

”357 Magnum 8-Balls” är ett uttryck med flera olika etymologiska härkomster.
”357 Magnum” syftar på ”Magnum Force” med Clintan Eastwood som applåddragande uppvärmare.

”Magnum” kan också syfta på en glasspinne där den intrinsikala Glassen-i-Sig kan duga som sinnebild för Steganografins tre lager ”Svåröppnad förpackning”, ”Lättsmält choklad, ibland med inblandad mandel, ibland med nostalgiserad vit choklad”, samt, innerst inne, klartexten inlindad i krämig vaniljglass.

”8 Balls” kan associeras till vitt skilda fritidsintressen.
”Eight Balls” är en variant av poolspel, utan vare sig häst eller vattenpass.
Vidare en mullvads information om att fyra män finns inom ett stenkasts avstånd.
Seriefiguren ”Jeff Hagees”, som in sin roll som kriminell kallar sig för ”8-Balls”.


Läsare/Tydare som tydligen inte är födda i farstun, igår eller i en taxi med den gullysande skylten på taket med en förare som, genom åren, på fritiden studerat kursen ”Barnmorskans Andnings- och Förlossningsteknik”, på distans, vet hur mycket en segerhuva, födelsedag på en söndag och, som dopgåva, ett livslångt medlemskap i Mensa kan inverka på ens levnads golfbana.


De som tillägnat sig kursmaterialets summa summarum före examinationsdagen, erbjuds en gratis bonuskurs i ”Kejsarsnittets hänsynstagande till bikinilinjen”.

Alla Läsare/Tydare/Steganografer in spe kan ha sherlockianer som ingår i gruppen Baker Street Irregulars som föredömliga idealbilder.

Det följande citatet är säkert redan känt för dem som söker rätta sig i ledet: ”Meningsutbytande nonsensmakare”: ”Obᴉuᴉouԍxcμɑuმᴉuმ Иouƨԍuƨԍwɑĸԍʁ”

“When you have eliminated the impossible, whatever remains, however improbable, must be the truth?”

(Googleöversättning: ”När du har eliminerat det omöjliga, måste allt som återstår, hur osannolikt som helst vara sanningen?”)

Att innehållet tycks verka begripligt, betyder inte på något sätt att det också är det.

Ett första smakprov som den presumtiva Läsaren/Tydaren kan använda som, för sig själv och andra, tillräcklig köpargument:

En lem är en lem är en lem, om än i gyllene boja.

Konstruktionen bygger på minst tre helt olika citat:

”En Ros är en Ros är en Ros”. Gertrude Stein.

”Men strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllene dosor, och rosor i ett sprucket krus, är ändå alltid rosor.”

Gustav Fröding

”Marionett i kedjor” Alistair MacLean

”Gyllene handbojor” hänvisar till lockelser (typ verksamhetens egna optioner) och fördelar (typ egen skyddad verkstad, där ständig privatsekreterare ingår i möblemanget) med syftet att kvarhålla potentiella pokaler, sägen eller hoppjerkor från lusten att vandra vidare.

”En black av järn användes till exempel vid fångtransporter. Att något är en black om foten betyder att något utgör ett hinder.” Modifierat från Nordiska museet.

Rävsax som fasthåller en av rävens lemmar tills att räven väljer friheten framför lemmen.

Här följer ett annat axplock av hur det associativa steganografist utformade ordkonstverket kan te sig ut.

Citatet kan förvanskas många gånger, utan att ovan nämnda följe inte ens höjer på ögonbrynen eller, med ett kraftigt grepp, tillgriper teflonpannan i egenskapen som oöverlagt tillhygge:

(Mellan västknappen och kåldolmarna med tillhörande potatismos och lingonsylt)

”ce sera la dorénavant ma musique”

Att jämföra med:

”Allt hen hade att komma med var ord och inga visor”

Så det återkommande, alltid smaragdgröna, örhänget:

”Säg det i toner och inte med ord”.

I överensstämmelse med den steganografiska ordkonsten går uttrycken kombineras till ett lämpligt bricolage:

Första partiet: ”Hädanefter ska detta blifva min musik”

Andra partiet: ”Ord och inga visor”

Tredje partiet: ”Säg det i toner och inte med ord”

Ett förslagsvis dugligt och rimligt bricolage kan lyda:

”Musiken som kan avnjutas ute på slagfältet, bör antingen uttryckas i toner, men helst inte som visor, typ skillingtryck eller till sådan dryck som kräftor kräfva som avec.”

Naturligtvis ska inte detta hastigt påkomna exempel utgöra ett alltför högt liggande hinder för Läsaren/Tydaren att utföra ett första försök på egen hand.

Om Klartextens i-Sig-het:

Först en mycket betydelsefull markering:

I klartexten bör Läsaren/Tydaren utgå från att allt som ingår i diskbänksverkligheten, är en ”-i-Sig-Het”.

-i-Sig-Het-idén är en utvidgning av Immanuel Kants begrepp ”Das Ding-an-Sich”, ”Tinget-i-Sig”.

Allting som finns med i Homo Sapiens Sapiens begreppsvärld, bör, liksom i Platons ”Idévärlden”, också finna sin motsvarighet i ” -i-Sig-världen”. Drömmen som är över har förespeglat att, efter Sapiens kommer Ludens.

För typiska socialgrupper som Gemene Man, Crethi och Plethi samt Detektiven Allmänheten upplever allt som ingår i diskbänksverkligheten som typiskt påtagligt, konkret, enkelt och, också för de obildade, synnerligen lättbegripligt.

Ett exempel på sådant som de kan ha svårt att ta till sig och sätta ord på är det ständigt pågående ömsesidiga utbytet mellan Mikrokosmos och Makrokosmos. För att förtydliga för vederbörande utan att såra, kan den självutnämnde bättrevetaren hänvisa till de senaste vetenskapliga rönen från teoretiska fysiker.

Vad menas med att ”The Dream is Over”?

Drömmen skymmer sikten framför Framtiden.

Drömmen handlar om nostalgi.

Att det finns något förflutet, som, när vi så önskar vi alltid kan återvända till.

Köp en t-shirt med texten: ”The Dream is Over”.

Låt tatuera in på din kropp och över ditt hjärta: ”The Dream is Over”.

Vem förväxlar inte Verkligheten med en dröm?

I Diskbänksverkligheten finns Drömmen, men i Drömmen finns ingen Framtid.

Drömmen skulle kunna vara Framtiden, om inte om fanns först.

Vilka tar inte till flykten, för att åter en gång, klaustrofobiskt, inse att de är kvar i ”The American Dream”.

Varje förenkling är Självbedragarens i sin egen förförelse in i önsketänkande, det vill säga:

”The One and Only: The Dream!”

Nej. Bankerna är inte syndabocken.

Vad är det för en dröm?

Drömmer alla samma dröm?

Är livet en dröm?

Går det att vakna, eller väckas ur drömmen?

Plötsligt har Drömmarna och Realisterna bytt planhalva med varandra.

Nu är det Realisterna som är Drömmarna och Drömmarna som är Realister.

Vem tar drömmen för given?

Vill alla förverkliga sin dröm?

Är Drömmen en Inbillning?

Ville också Lucy förverkliga sin dröm?

Drömmen är över.

”God is Dead” which means ”The Dream is Over”.

Requiem for a Dream.

Snart är det straffbart att säga: ”The Dream is Over”.

Drömmen är slut.

Slutdrömt för idag.

Slutdrömt för alltid.

Ingen, varken legal eller illegal, drog kan ersätta drömmen.

Drogen kan möjligtvis vara till hjälp att stå ut med livet när livet inte är en dröm.

Realister behöver inga droger, eftersom de fortfarande lever kvar i Drömmen om en Dröm som är för alltid.

Drömmen om Framtiden.

Är Framtiden en dröm?

Är Framtiden drömmen som är över?

Vilken dröm kommer att ersätta Framtiden?

Vilken Framtid kommer att ersätta var och ens dröm om att förverkliga drömmen?

Är Drömmen en illusion eller en vision?

The Dream is Over.

Drömmen var en illusion.

Visionen är en illusion.

Kill Your Darlings.

Om du möter Buddha på vägen, döda honom.

Om du möter Drömmen i livet, så släck den med bensin.

”Du skall icke fråga!” Icke gå till botten med tingen: då går du själv till botten. Icke söka efter sanningen: du finner den icke och förlorar dig själv. ”Du skall icke fråga!” Den sanningsmängd, som är dig tjänlig, får du till skänks; den är blandad med villfarelse och lögn, men det är för din hälsas skull, oblandad skulle den bränna dina inälvor. Försök inte att rensa bort lögner ur din själ, det följer så mycket med som du inte har tänkt på, du tappar bort dig själv och allt som är dig kärt. ”Du skall icke fråga!”

(Hjalmar Söderberg. Doktor Glas. Sidan 144 f.)

”Jag håller fast vid att Lohengrin enligt min uppfattning ger uttryck för vår tids djupast tragiska situation, nämligen längtan efter att sjunka ned från de högsta, intellektuella höjder, ned till den djupaste kärlek, längtan efter att bli förstådd förstådd genom känslor och sinnen, en längtan, som den moderna verkligheten inte kan tillfredsställa.”

(Rickard Wagner om Lohegrin-gestalten)

Om du möter Verkligheten på Livets Väg, så skrik: ”Vik hädan!”

Din Bästa Dröm är Diskbänksverkligheten.

Det var den drömmen som Lucy såg fram emot…